Radiokören sjunger Matres Orfiska hymner

Under ledning av Alexander Lüken, 2024 års vinnare av Eric Ericson Award 2024, bjuder Radiokören på ett program där musik från olika tider möts i en meditation över liv och död, ljus och mörker, det synliga och det fördolda.

Ett av den svenska modernismens mest betydelsefulla verk

Konserten inleds med Ingvar Lidholms Canto LXXXI som bygger på en text av den amerikanske poeten Ezra Pound (1885–1972), och är ett av den svenska modernismens mest betydelsefulla körverk. Lidholm fascinerades av diktens moraliska kärna, dess uppmaning att genomskåda fåfängan. Pounds text ”träffade direkt” enligt Lidholm. ”Dess moralism var det centrala för mig, medan den estetiska aspekten, den språkliga aspekten, kom i andra hand.”  Han valde att tonsätta den engelska originaltexten med en stil som är både strängt organiserad och uttrycksfullt fri. Resultatet är en musik som både analyserar och förstärker textens budskap, med en påtaglig och kännbar intensitet som stått emot tidens tand.

Byströms hyllning till Nørgård

Britta Byström körverk To måner (Två månar) från 2022 skrevs som en födelsedagshyllning till den danske tonsättaren Per Nørgård på hans 90-årsdag. Texten är hämtad från en dikt av den danske poeten Poul Borum, vars bilder av drömmar, månar, trådar och människor knyter an till återkommande teman i Nørgårds musik.

En central utgångspunkt för Byström är Nørgårds berömda ”oändlighetsserie” – en kompositionsprincip där ett enkelt musikaliskt mönster kan växa, förgrenas och ständigt skapa nya former. I To måner tar hon fasta på denna idé och låter ett mycket begränsat tonmaterial utvecklas till ett skimrande och rytmiskt vävverk för kör. Med endast ett fåtal toner som utgångspunkt växer en rik klangvärld fram, där de enskilda rösterna blir delar av ett större musikaliskt universum.

Resultatet är samtidigt en hyllning till Nørgårds konstnärskap och ett tydligt uttryck för Byströms egen poetiska och klangliga värld – musik som tycks växa organiskt och öppna nya perspektiv ur det allra enklaste material.

Marconis skimrande klangvärld

Den italienska tonsättaren Laura Marconi förenar i sitt skapande en stark känsla för den mänskliga rösten och en finstämd känslighet för klangfärg och text. Hennes musik rör sig mellan tradition och samtid, där enkla musikaliska gester växer till täta och levande klanglandskap. Vorrei – italienska för ”Jag skulle vilja” eller ”Jag önskar” – är en rikt texturerad och melankolisk meditation över längtan, önskan och det ännu ouppnådda. Verket är skrivet för sex röster, som vävs samman till ett ständigt föränderligt klanglandskap. Här står inte melodin i centrum, utan samspelet mellan stämmorna: viskande, skimrande och stundtals intensivt uttrycksfulla.

Diktensom verket bygger på är hämtad ur Lucia Brandolis poesisamling Convinta di esistere (Övertygad om att existera) från 2021. Inspirationen kommer även från den italienska kusttraditionen Posa dei lumini a mare (Ljusnedläggning på havet), som äger rum den 14 augusti i Savona i Ligurien. Traditionen har rötter i äldre ritualer för havet och har genom tiderna fått olika religiösa och kulturella uttryck. Ett återkommande inslag är bönen för dem som gått förlorade till havs och önskan om en trygg återkomst. I Savona har ritualen fått en mer sekulär form. Människor tänder små ljus och placerar dem på havet, vart och ett bärare av en personlig önskan. Om ljuset slocknar ute på vattnet sägs önskan bli uppfylld inom ett år. 

Mellan det ceremoniella och det sensuella

Som programmets centrala verk står Ørjan Matres Orphic Songs (2016) av den norske tonsättaren Ørjan Matre. Här möter vi fragment ur de orfiska rapsodierna och hymnerna, texter som förbinder oss med den antika grekiska religiösa och poetiska traditionen. Orfismen, knuten till den mytiske sångaren Orfeus, rymmer föreställningar om själens vandring, dödens mysterium och möjligheten till återfödelse. I dessa sånger framträder gestalterna Hypnos, sömnens gud, och Thanatos, dödens gud. Matre utforskar deras väsen genom ett klangspråk som är både skört och intensivt.

Matres musik rör sig i ett gränsland mellan det ceremoniella och det sensuella, och prologen öppnar som en anropande gest där rösterna tycks söka kontakt med ett fördolt vetande.  I Hymn to Sleep fördjupas klangen till ett tillstånd av stillhet, medan Rite introducerar en mer fragmentarisk och rituell energi. I den avslutande Hymn to Death förtätas uttrycket ytterligare, och här blir kören ett medium för en uråldrig erfarenhet, där döden inte framstår som slutpunkt utan snarare som en passage.

Det lider mot kväll

Avslutningsvis framförs Der Abend op. 34 nr 1 (1897) för 16-stämmig a cappellakör av Richard Strauss, och vi bjuds på en ljudmålning av skymningen. Strauss håller sig nära Friedrich Schillers (1759–1805) text, och skiktar samman täta harmonier som ger kören en nästan orkestral roll, där varje stämma bidrar till helhetens färgrikedom. Sopranernas inledande höga, svävande ton bildar utgångspunkt för ett långsamt sjunkande ljus, där harmonierna gradvis fördjupas och mörknar. Kvällen blir här inte bara ett naturfenomen, utan en existentiell övergång mellan liv och död, från klarhet till kontemplation.

Text: Andreas Konvicka