Dygdernas ordning

Nyskriven musik med 900-åriga anor

En betydande del av den skotske tonsättaren James MacMillans omfattande verklista består av musik för kör, både med och – oftast – utan instrumentinslag. Som praktiserande katolik är andliga och religiösa inslag ofta närvarande i hans musik, även i lite mer oväntade sammanhang som till exempel slagverkskonserten Veni, Veni, Emmanuel som bygger på den välkända kyrkosången.

MacMillans stora körverk Ordo Virtutum, ”Dygdernas ordning”, hade urpremiär i Peterskyrkan i Leipzig i januari 2024 men har rötter som sträcker sig nästan 900 år tillbaka i tiden. Omkring år 1150 skapade abbedissan Hildegard från Bingen text och musik till det ursprungliga verket med samma namn: ett slags allegoriskt liturgiskt drama om den mänskliga själens kamp mellan att leva efter de gudomliga dygderna och att falla för Djävulens ständiga frestelser. Senare under medeltiden blir liknande verk, så kallade moraliteter, en populär genre i Frankrike och England, men Hildegard skapade Ordo Virtutum till synes helt självständigt, utan att vare sig influeras av eller själv influera andra verk.

Kampen om människans odödliga själ

MacMillan har skapat en egen tonsättning av Hildegards text, i sin egen stil men med tydlig inspiration från sin medeltida kollega. När Hildegard skapade sitt Ordo Virtutum var inte notskriften så detaljerad att de exakta melodierna går att utläsa. MacMillan väver in melodier som påminner om den medeltida kyrkomusiken; de rör sig ofta inom mindre intervall och har ett modalt tonspråk, precis som den liturgiska standardrepertoaren som ofta kallas ”gregoriansk sång”.

Liksom Hildegard växlar MacMillan mellan kör- och solopartier. Kören gestaltar de gudomliga Dygderna, Patriarker och profeter, och Själarna som är fjättrade i fysiska kroppar. Solister ur Radiokören ger röst åt de individuella dygderna: Förståelse av Gud, Ödmjukhet, Välgörenhet, Tro, Hopp, Kyskhet, Oskuld, Gudomlig kärlek, Disciplin, Blygsamhet, Nåd och Seger. En av solisterna åskådliggör även Djävulen själv – dock inte med sång; redan i Hildegards sättning bestod Djävulens framförande endast av grymtningar, vrål och andra disharmoniska läten. Enligt Hildegard var Djävulen helt enkelt oförmögen att skapa den gudomliga harmoni som musiken var enligt henne.

Körsatserna växlar mellan ett suggestivt medeltida tonspråk och böljande flerstämmighet: ömsom täta och skimrande kluster som liksom frammanar en bild av det obegripliga i Gud – stort är, trots allt, trons mysterium – ömsom dramatiskt kromatiska slingor när Själen frestas av Djävulen. Klangvärlden som MacMillan målar upp nyanseras ytterligare av slagverkarens rituella trummande, porlande klockspel och skärande cymbaler.

En lovsång till den gudomliga visheten

På programmet framförs även ett av Hildegards egna verk: O virtus Sapientiae, en så kallad antifon: ett omkväde, eller en refräng, som beroende på sammanhanget kan sjungas som en fristående melodi eller som just en refräng till en annan, versbaserad text. Den här antifonen är en av över 70 liturgiska sånger komponerade av Hildegard som finns bevarade i samlingen Symphonia armonie celestium revelationum, ungefär ”Himmelska uppenbarelser i välljudande harmonier”. I antifonen besjungs Sapientia, den gudomliga visheten som ”omhuldar och omfamnar alla ting”.

Text: David Saulesco