Musiken berättar: Törnrosa

Se några glimtar från konsertintroduktionen före torsdagens konsert med Pernilla Eskilsdotter från Klassisk Morgon i P2:

Ryan Bancrofts konsertsvit börjar från början, som alla goda berättelser. Prinsessan Aurora skall döpas och alla gästerna träder in i den vackra salen. Men sist av alla kommer den elaka Carabosse och uttalar en dödlig förbannelse: På sin sextonde födelsedag kommer Aurora sticka sig på en spinnrock och dö. Den goda och mäktiga Lila fen lyckas dock dämpa förbannelsens makt, så att prinsessan bara kommer att falla i hundraårig sömn.

På sin sextonde födelsedag introduceras Aurora för fyra vackra unga män som vill gifta sig med henne. Från ingenstans dyker en maskerad främling upp med en födelsedagspresent: en spinnrock. Innan någon vet ordet av har Aurora stuckit sig i fingret och främlingen avslöjar sig som illvillige Carabosse själv. Den Lila fen visar sig igen och påminner församlingen om att till synes livlösa Aurora kommer att vakna igen av en kyss om hundra år och försätter hela kungariket i djup sömn.

Etthundra år senare är prins Désiré ute på jakt. Han möter den Lila fen som berättar om den sovande prinsessan och prinsen ber henne att leda honom dit. Carabosse gör ett sista desperat försök att hindra dem att väcka Aurora och hela kungariket, men besegras av prins Désiré och den Lila fen. Prinsen väcker Aurora med en kyss, förbannelsen är bruten och hela kungariket vaknar på nytt. Tjajkovskij levde ett på många sätt olyckligt liv, vilket också återspeglas i mycket av hans musik. Den dysterheten märks däremot föga i Törnrosa som är full av optimism.

Som pendang till bröllopslyckan: en symfoni tillägnad en av det sena 1700-talets mest musikkunniga städer. Mozart hade en hängiven publik i Prag sedan hans opera Enleveringen ur seraljen gjort succé 1783 och tre år senare blev Figaros bröllop en ännu större framgång. ”Alla är överens om att inget verk blivit en sådan sensation som Figaros bröllop” stod det i tidningen i Prag. I januari året därpå, 1787, besökte Mozart själv för första gången Prag och mottogs närmast som en hjälte. Hans 38:e symfoni, som sedermera kallas för just Pragsymfonin, fick sin premiär vid detta besök.

Det är oklart huruvida symfonin faktiskt skrevs till resan, men det är inte konstigt att Pragsymfonin tilltalade den böhmiska publiken. Mozarts komplexa och samtidigt medryckande väv av melodier och motiv, särskilt i den första satsen, liksom blåsinstrumentens framträdande roller genom hela verket – regionen var känd för sina skickliga blåsmusiker – lär ha passat som hand i handske hos den kräsna Pragpubliken. Och inte har symfonin förlorat sin lyskraft på drygt tvåhundra år; tvärt om är den lika flörtig och lustfylld som när den först spelades.

Text: David Saulesco

Dirigentbyte – Ryan Bancroft ersätter David Zinman. Förändringar i programmet har därmed skett. Korrekt program, se nedan.