Mahlers Uppståndelsesymfoni

Uppståndelse i fem satser

Våren 1888 påbörjade Mahler arbetet med det som skulle bli till första satsen i den andra symfonin. Sensommaren samma år låg satsen klar. Mahler kallade stycket Todtenfeier (Begravningsrit) och förklarade att musiken representerade begravningen av hjälten i hans första symfoni.

Ytterligare fem år hann förflyta innan han 1893 på nytt tog upp arbetet med andra symfonin. Samma sommar var han sysselsatt med tonsättningen av några visor från sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn. Han tonsatte sången Den helige Antonius predikan för fiskarna för sång och piano och skrev en version för orkester, som kom att bilda grunden till tredje satsens scherzo. Även den fjärde satsen, Urlicht, tillkom, med text från en annan visa i Wunderhornsamlingen. Han skrev också andra satsens andante.

Men finalsatsen beredde Mahler problem. Han hade länge funderat på att ha med en kör i finalen, men var rädd för att det skulle uppfattas som en billig imitation av Beethovens nionde symfoni. Enligt Mahler själv kom den förlösande inspirationen till honom på ett oväntat sätt: På våren 1894 bevistade han en minnesgudstjänst för dirigenten Hans von Bülow, när en barnkör på orgelläktaren stämde upp i Friedrich Gottlieb Klopstocks uppståndelsekoral. ”Det var som om jag träffats av blixten …”, skrev han senare i ett brev, ”…allt stod plötsligt helt klart för mig.” Till finalsatsen tonsatte Mahler två strofer från Klopstock, och lade dessutom själv till egna verser.

Ambivalent till programmusik

Den andra symfonin komponerades i en tid då symfonins form diskuterades intensivt. Inte minst tvistade man om programmusikens vara eller icke-vara. Skulle en symfoni innehålla absolut musik, eller behövde den symbolisera något utommusikaliskt? Själv hade Mahler ett minst sagt ambivalent förhållande till programmusiken. Inte sällan författade han program till sina verk, bara för att sedan dra tillbaka dem, något som också var fallet med den andra symfonin. Anledningen till Mahlers kluvenhet var inte minst rädslan för att uttalade program skulle skapa förutfattade meningar hos publiken. I stället, menade han, borde åhörarna vara fria att bilda sig en egen uppfattning om musiken.

Med Mahlers egna ord

Trots Mahlers vankelmod inför programmen kan det vara intressant att ta del av hans tankar om sin symfoni. Nedanstående program är en förkortad version av en programförklaring som Mahler författade till ett uppförande i Dresden 1901:

”I den första satsen står vi vid en älskad människas kista. Vad är det här livet – och den här döden? Finns det ett liv efter detta? Är allt bara en förvirrad dröm, eller har livet och döden en mening? Om vi ska leva vidare behöver vi få svar på den frågan.

Andantet beskriver ett lyckligt ögonblick i den älskade avlidnes liv, och en vemodig erinran om hans ungdom och förlorade oskuld. Den tredje satsen är fylld av meningslöshet och förtvivlan, där tillvaron ter sig som en mardröm, vilket får honom att skrika rakt ut i sin förtvivlan. Den fjärde satsen representerar tidpunkten då barnatrons rörande stämma ljuder i hans öra. I finalen, slutligen, står människan inför domedagen. Domedagsbasunen hörs, apokalypsens trumpeter kallar varje kropp och själ. I tystnaden förnimmer vi sången från en näktergal. som ett sista eko av jordiskt liv. Ömsint ljuder då tonerna från en kör av helgon och himmelska härskaror: ”Återuppstå, ja återuppstå skall du!”. Då nås vi av Guds nåd. Det finns inget straff och ingen belöning! En allsmäktig känsla av kärlek uppfyller oss med välsignad insikt och närvaro!”

Text: Axel Lindhe