Isabelle Faust i Bergs violinkonsert

Den tyska stjärnviolinisten Isabelle Faust är en återkommande gäst hos Sveriges Radios Symfoniorkester. Nu är hon tillbaka med Alban Bergs violinkonsert, ett rekviem över en flicka som dog i polio – och, visade det sig, även ett slags förebud om Bergs egen död. På programmet står också uvertyren till Richard Wagners Tannhäuser och den tyska tonsättaren Emilie Mayers sjunde symfoni – ett svindlande stycke som under ledning av chefsdirigent Daniel Harding vid den här konserten spelas i Berwaldhallen för första gången någonsin.

När Alban Berg 1935 tackade ja till att skriva en violinkonsert visste han inte att det skulle bli ett stycke sorgemusik. Medan han komponerade dog den artonåriga Manon Gropius, dotter till familjevännen Alma Mahler-Werfel och Walter Gropius, i polio. Violinkonserten blev klar på tre veckor (ovanligt för Berg, som vanligtvis tog lång tid på sig att skriva) och i verket vävde Berg bland annat in Johann Sebastian Bachs koral ”Es ist genug”. Berg dedikerade stycket till Manon med orden ”Till minnet av en ängel”. Konserten blev det sista verk han fullbordade innan han själv avled i sviterna av blodförgiftning på julafton 1935.

Trots att Emilie Mayer skrev åtta symfonier och ett femtontal konsertuvertyrer förblev hon en outsider i det tyska musiklivet. Av hennes symfonier var det bara en som publicerades, och vad gäller den sjunde symfonin finns inget känt datum för uruppförandet. Att vara kvinna och tonsättare under 1800-talet var förenat med att bli konstant motarbetad. Inte så konstigt, med andra ord, att Mayer i slutet av 1850-talet slutade att komponera symfonier. Sjuan är ett både svindlande vackert och mångbottnat verk, där det går att urskilja ekon från flera av Mayers tidigare symfonier.

Konsertens kortaste verk, uvertyren till Tannhäuser, hade premiär på Semperoperan i Dresden 1845 med Wagner själv som dirigent. Operan bygger på en medeltida saga om riddaren Tannhäuser som tillsammans med sin vän Eckart möter Venus När Wagner gjorde opera av sagan tog han bort karaktären Eckart och lade till karaktären Elisabeth. Medan Venus står för den sinnliga kärleken står Elisabeth för den dygdiga, och genom dessa två kvinnogestalter gestaltas Tannhäusers inneboende klyvning mellan dygd och last: en spegling av förhållandet mellan förnuft och känsla som också var ett av romantikens älsklingsteman. Uvertyren börjar med en hymn som successivt växer och övergår i vildsint extas.

Text: Hedvig Ljungar

Lär dig mer om Bergs smärtsamt vackra Till minnet av en ängel i podden Mästerverken: