Ett jublande sekel med Radiokören

Plats: Kungsholms kyrka

I 1960-talets Sovjet betraktades ett sjunget ”Credo in unum Dominum Iesum Christum” – jag tror på en enda Herre, Jesus Kristus – som en attack på kommunistregimen. Med sitt verk Credo från 1968 gjorde Arvo Pärt sig mer eller mindre omöjlig i det sovjetiska Estlands musiketablissemang, det var helt enkelt inte i enlighet med officiell ideologi. Pärt ansåg dessutom sin kompositionsteknik meningslös och tystnade; på åtta år skrev han nästan ingenting alls. Han fortsatte likväl sin musikaliska och andliga resa. Han sökte sig till gregoriansk sång och medeltida kyrkomusik, möten som skulle bli avgörande för hans fortsatta musikskapande. Andligen landade han så småningom i den ortodoxa kyrkan och musikaliskt i det som han kallar Tintinnabulism av latinets tintinnabuli – ”små klockor”.

Sedan dess ägnar sig Pärt nästan uteslutande åt att skriva sakral musik. När han väl började komponera igen hade han totalt bytt musikalisk inriktning. I sin nya stil arbetar han med ett mycket litet och begränsat musikaliskt material som till stor del bygger på enkla treklanger, men i komplicerade rytmiska mönster. Vi urskiljer dem i Te Deum med text från den Ambrosianska hymnen, den som biskop Ambrosius av Milano enligt legenden utbrast i på gudomlig ingivelse då han på påskdagen år 387 döpte Augustinus, som genast sjöng med. Pärt var fascinerad och djupt påverkad av scenen med två av västerlandets kultur- och kristendomsgiganter som fulla av glädje och inspiration brast ut i sång.

Te Deum är skrivet för tre körer – damkör, manskör och blandad kör – preparerat piano, stråkar och vindharpa. Det sistnämnda är ett instrument vars strängar vibrerar när vinden passerar genom det. Vindharpans två toner ligger som en bordun genom hela stycket och har liknats vid en klang av evigheten. Över den ljuder treklanger i D-dur, som ibland växlar till d-moll, upprepade fraser och variationer av små teman i en musik som är inåtvänd men samtidigt extatisk.

För Johann Sebastian Bach var adventstiden och fastan något av ett välkommet andrum då han som kyrkomusiker i Leipzig inte avkrävdes en nyskriven kantat varje söndag. Det gavs också i större utsträckning tid och möjlighet att repetera. Alltså passade Bach med glädje på att komponera verk i andra, större format, som 1723 då han uruppförde inte mindre än två nyskrivna verk på juldagen: Ett Sanctus för kör och orkester och Magnificat med text från Lukasevangeliet, Marias lovsång till den havande Elisabet som väntar det barn som vi känner som Johannes döparen. Komponerat för fem solister, kör och en rejält tilltagen ensemble var verket det dittills mest avancerade som Bach hade skrivit för att uppföras i Leipzig.

Det ursprungliga Magnificat i Ess-dur utgjordes av tolv satser, kompletterade med ytterligare fyra för att knyta verket närmare julen. Senare reviderade Bach verket, tog bort julsatserna, ändrade instrumenteringen och ändrade tonarten till D-dur, evighetens tonart, som också klingade bättre i stråket och trumpeterna.

Text: Karin Ekedahl

Ingen biljettförsäljning sker på plats, men du kan köpa din digitala biljett fram till konsertstart.