Biss & Beethoven

Efter flertalet hyllade gästspel hos Sveriges Radios Symfoniorkester återvänder Jonathan Biss till orkestern med Beethovens andra pianokonsert samt ett nyskrivet verk som tar spjärn mot Beethoven och är specialskrivet för Biss av tonsättaren Timo Andres.

Redan som trettonåring var Beethoven en skicklig klaviaturspelare – så skicklig att han började komponera sin första pianokonsert, i C-dur. I praktiken är det dock den andra konserten, i B-dur, som kommit att räknas som hans första. Partituret till den tog han med sig när han flyttade till Wien år 1792, då några och tjugo. I 1790-talets Wien var Mozart namnet på allas läppar, och Beethoven hade både tagit lektioner av honom och var väl insatt i hans musik. Det hörs i hans pianokonsert, som är strukturerad i tre satser. Beethovens sätt att skriva för pianisten påminner också om Mozart: i stället för att låta orkestern vara ett ackompanjemang för pianot är orkestern och solisten jämlikar. Beethoven gjorde de första skisserna till pianokonserten omkring 1788, och förmodligen spelade och dirigerade han uruppförandet den 29 mars 1795 i Wien.

Drygt 200 år senare bad Jonathan Biss tonsättaren Timo Andres skriva en konsert med utgångspunkt från just denna pianokonsert. Andres valde att ta fasta på den kadens som Beethoven skrev in i konserten ungefär tjugo år efter färdigställandet. Andres menar att denna kadens är speciell såtillvida att den är ”underbart skakande, eftersom han [Beethoven] inte gör några eftergifter i förhållande till sin tidigare stil. Under ett par minuter rycks vi från en värld av konventionella gester till en framtida tillvaro av oundvikliga fugor och spiralformade modulationer.” The Blind Banister, med uruppförande 2015, beskriver han som ett stycke som ”försöker kika in i gapet” som finns före och efter denna kadens: ”Jag började skriva min egen kadens till Beethovens konsert, och till slut slukade jag den inifrån och ut.”

Ett intresse för rörelse som metafor och metod märks också hos den amerikanska tonsättaren Missy Mazzoli. Sinfonia for Orbiting Spheres (2014, reviderad 2016) är med hennes egna ord musik skapad som ett solsystem – en samling rokokoslingor som vrider sig runt varandra i en större bana. Ordet sinfonia betecknar verkets upplägg – skrivet för kammarorkester enligt barockens modell – men också till namnet på ett medeltida stränginstrument med konstanta, klingande surrljud som vevas fram via en ansluten klaviatur. Detta märks med Mazzolis ord i hur hennes stycke närmar sig lyssnaren för att sedan snabbt avlägsna sig: ”orkestern blir en gigantisk vevlira som hänsynslöst kastar sig ut i rymden”.

Text: Hedvig Ljungar

Är Beethoven en favorit? Du har väl inte missat Beethovenpodden i P2?