Beethoven 250: Fidelio

Vi rör oss mot de sista, skälvande dagarna på ett stort och mäktigt jubileumsår då hela världen hyllat och inte minst spelat musik av Ludwig van Beethoven, för att fira dennes födelse för 250 år sedan. Här i Berwaldhallen har under året klingat två av hans symfonier, det stora körverket Missa solemnis, Kejsarkonserten – inte mindre än två gånger – och musik ur baletten Prometheus. Nu har vi, med gästande dirigent Manfred Honeck som var orkesterns chefsdirigent 2000–2006, samlat oss inför Beethovens enda opera.

Att Fidelio är Beethovens enda opera är dock en sanning med modifikation. Operan finns i flera versioner. Först hette den Leonore och fick en skandalartad premiär 1805 i Wien. Beethoven bet ihop och samlade ihop sig till en ny version, men inte heller då ville succén komma. 1814, i sitt tredje och sista försök, döpte Beethoven om operan till Fidelio, tog bort en del nummer ur sångspelet och då var kritiken nådig. Kanske var också Wienpubliken redo för denna revolutionsopera.

Vad vi ska få uppleva är versionen från 1806, då operan egentligen fortfarande hette Leonore. Beethoven har stramat upp handlingen något, förändrat det vardagliga livet till det tidlöst universella med mer ideologi, samt instrumenterat om några scener. Rollistan är densamma och handlingen i korthet är: I ett försök att rädda sin make Florestan, som sitter i fängelse, har Leonore klätt ut sig till en man, Fidelio, och sökt arbete på fängelset. Fängelsedirektörens dotter Marcellina blir förälskad i Fidelio men uppvaktas samtidigt av fängelsets portvakt Jacquino. Här finns även den ondskefulle guvernören Don Pizarro, fångvaktaren Rocco samt kungens sändebud, Don Fernando, vars budskap är att rättvisa skall gälla och ingen skall dömas utan rättegång. Platsen är ett statsfängelse utanför Sevilla. Operan tar upp frågan om frihet och används gärna som symbol för politiska budskap.

Text: Evabritt Selén