Upptäck Haydn: Londonsymfonin

Här berättar Malin Broman och Tomo Keller om sin relation till Haydn.

Oratoriet Skapelsen från 1798 tillhör musikhistoriens stora mästerverk. Inledningen Die Vorstellung des Chaos, bilden av kaos, har alltid haft högsta kultstatus, inte minst bland andra tonsättare. Författaren Lars Gustafsson har kallat Skapelsen ett science-fiction-oratorium, Haydns hyllning till ordning istället för kaos. Denna skapelseberättelse bygger på en text av en okänd författare som bygger på John Miltons berömda epos Det förlorade paradiset. Librettot överlämnades till Haydn under hans andra vistelse i London. Trots flera försök att locka Haydn till England dröjde den första resan till nyårsdagen 1791, i följe med impressarion Johann Salomon.

Stora succéer väntade i England, men på operans område gick det mindre bra. Haydns sista opera Filosofens själ, en version av berättelsen om Orfeus och Eurydike, var en engelsk beställning. Men teatern där den skulle uruppföras förlorade sin licens under repetitionsarbetet. Haydns Sinfonia concertante, en konsert för orkester och violin-, cello-, oboe- och fagottsolister, tillkom 1792 under denna första London-period. På denna konsert är förstås alla solister medlemmar av Sveriges Radios Symfoniorkester. Efter äldre tiders mönster genomförs hela konserten utan dirigent, med konsertmästare Tomo Keller som musikalisk ledare.

Scena di Berenice skrev Haydn då han var i London för andra gången, än en gång med stor succé. Haydn var älskad av både publik och societet och sångscenen uruppfördes på King’s Theatre vid Haymarket på en för tonsättaren mycket förmånlig konsert: ”Jag tjänade 4 000 gulden i kväll. Något sådant är bara möjligt i England” skrev han hem till Wien. Med text från italienske librettisten Metastasios libretto Antigono skildras Berenice, förlovad med Antigono men förälskad i hans son Demetrio. Det slutar inte bra.

Vid samma konsert spelades bland annat också Haydns sista, 104:e symfoni, kallad just Londonsymfonin. Den ”handlar” knappast om London men kan säkert sägas uttrycka Haydns positiva känslor för stadens stimulerande urbana miljö. Det är musik som ömsom underhåller, skakar om och i sin tids anda skänker oss upplysning. Inga drag av avsked; den livsbejakande känslan är lika stark som i hans första symfoni nästan 40 år tidigare. Både Londonpubliken och kritikerna – kanske Haydn själv också – menade efter uruppförandet att genren nog inte kunde utvecklas vidare, inte ens av den moderna symfonins fader själv.

Text: Gunnar Lanzky-Otto