Malin Byström i sånger av Richard Strauss

Här Malin Byström från årets Trettondagskonsert i Berwaldhallen:

Idoldyrkan är inget nytt. Då Johann Strauss d.y. var som störst ledde han en organisation med runt 200 kopister, sångare, musiker, arrangörer, assisterande dirigenter och pressagenter. Tre orkestrar i hans namn kunde spela samtidigt på samma kväll i tre olika balsalar i Wien, medan maestro själv bara dök upp helt kort på varje ställe. I USA blev det status att skaffa en lock av hans hår efter ett konsertbesök. Håret kom dock oftast från den rikliga pälsen på valskungens stora Newfoundland. Kejsarvalsen från 1888 namngavs efter två härskare: Franz Josef med 40 år på Österrikes tron och Tysklands nye regent Wilhelm II. Valsens ursprungliga titel var ”Hand i hand”, syftandes på Österrikes utsträckta hand mot Tyskland.

En desillusionerad Richard Strauss avrundade 1948 en av alla tiders stora tonsättarkarriärer genom att skriva musik till texter av Hermann Hesse och Joseph von Eichendorff. Hemlandet låg i ruiner, själv var han hårt kritiserad för samröre med nazisterna. Men knappast har någon närmat sig slutet på jordelivet på ett mer underskönt sätt. Sångerna i Vier letzte Lieder trycktes efter Strauss död och titeln sattes av förläggaren. I den avslutande sången citeras ett tema ur tondikten Tod und Verklärung, skriven närmare sextio år tidigare, varefter solen sänker sig över hela den romantiska eran.

Malin Byströms segertåg över världen behöver knappast någon närmare kommentar. Hon tillhör Sveriges stolta tradition av världssopraner och utsågs senast till årets bästa sångerska vid International Opera Awards 2018. Även dirigenten John Wilson är mycket välkommen åter till oss, som på unikt vis är hemma även i storband, filmmusik och musikal. Han uppträder även med sin egen orkester och som arrangör eller genom att restaurera klassiska filmpartitur.

Musikhistorien kan inte uppvisa många underbarn av Erich Wolfgang Korngolds kaliber. Gustav Mahler geniförklarade genast tioåringen under hans genomspelning av den egna kantaten Gold. Framgångarna blev enorma under 1910- och 20-talen, men nazismens framväxt och Tysklands annektering av Österrike tvingade honom till USA. Där blev den store operakompositören kung av filmmusiken: tänk på Kapten Blod eller Slaghöken! Men att vara mästare i Hollywood stärkte inte aktierna i Europas musikliv. Korngold var nu amerikansk medborgare och Franklin D. Roosevelts död 1945 rörde honom så djupt att presidenten tillägnades den året därpå påbörjade Symfoni i Fiss-dur. När den var klar 1952 ansågs dess tonspråk vara passé. 1954 fick symfonin ett olyckligt uruppförande som tonsättaren rent av försökte stoppa. Först tre decennier senare började det på allvar bli dags för Korngolds återkomst till rampljuset.

Text: Gunnar Lanzky-Otto