Tavlor på en utställning

Virtuost är ett ledord för denna konsert. I betydelsen av en virtuos solist, men också med fokus på virtuost komponerande. Orkesterbehandling på absolut högsta nivå, och därmed även med krav på en verkligt virtuos orkester. Sjuttioårsjubilaren Anders Hillborg ingår i den exklusiva skara av tonsättare som inte hamnar i skuggan ens av Maurice Ravel, den klassiska sinnebilden av en orkesterns häxmästare. Hillborgs makalösa förmåga att blanda sensualitet med humor, eller meditation med pulserande rytmer, präglar Eleven Gates från 2006 som beställdes av Los Angeles filharmoniska orkester. Vid uruppförandet talade Los Angeles Times om ”bassänger av flytande ljud”, medan dirigenten Esa-Pekka Salonen liknade musiken vid Salvador Dalís smältande klockor i toner. De fascinerande elva satstitlarna har som ofta hos Hillborg tillkommit sent i skapelseprocessen. Stråkkvartetten som rann ner i havet och Plötsligt i rummet med de flytande speglarna är ett par exempel. Eller Förvirrad dialog med hackspett, som om man lyssnar noga bjuder på en liten melodislinga som många i Sverige hört i Kalle Ankas jul. Passande för ett verk som uruppfördes i Walt Disney Concert Hall.

Maurice Ravel älskade pianot. I pianokonserten i G-dur från 1929–1931 hade han själv tänkt ta solistrollen under en planerad världsturné. Men hälsoproblem hade redan börjat plåga honom, konserten uruppfördes av en annan pianist och tonsättaren fick nöja sig med att dirigera. Han var ingen snabbskrivare, utan arbetade med konserten i tre hela år. Under en USA-turné 1928 hade Ravel träffat George Gershwin, och fått ett ökat intresse för jazz och andra amerikanska idiom. Det märks direkt genom orkesterns inledande pisksnärt och den följande rytmiska livfullheten. Ravel har berättat att han först ville använda titeln Divertissement och att ambitionen var att skriva en briljant konsert, inte något djupsinnigt. Som förebilder nämnde han Mozart och Saint-Saëns. Ravels baskiska rötter dyker också upp här och där, och konserten flödar av välbehag, glädje och gränslös energi. Den himmelska adagiosatsen kan föra tankarna till Mozarts kombination av enkelhet och elegans. Den har både använts som filmmusik och inspirerat en artist som Jaques Brel.

Den självlärda tonsättaren Modest Musorgskij kan ses som urtypen för ett olyckligt geni, lika mycket före sin tid som dålig på självkontroll. I konstnären Ilja Repins berömda porträtt ser man en påtagligt sliten och rödnäst kompositör. Men Musorgskij lär också ha varit en virtuos pianist som inte tvekade att framföra sin pianosvit Tavlor på en utställning offentligt. Sviten skrevs 1874 i djup sorg över själsfränden, målaren och arkitekten Viktor Hartmanns bortgång. Musorgskij besökte en stor minnesutställning i Sankt Petersburg med tavlor och skisser, blev djupt gripen och valde att skildra tio av bilderna i toner. Fem ”promenader” ingår också, ett tema som inleder och sedan återkommer ibland. Det illustrerar tonsättarens förflyttning mellan Hartmanns olika verk på utställningen. År 1922 bad dirigenten Sergej Kusevitskij smart nog Maurice Ravel att orkestrera den då föga uppmärksammade pianosviten, och ett av alla tiders mest populära orkesterverk hade fötts. Under åren har minst ett tjugotal andra försök att klä sviten i orkesterdräkt gjorts, men med all respekt för hugade konkurrenter måste man nog ända fråga sig varför all denna möda satsats. Den franska mästaren regerar fullständigt ohotad på det här området.

Text: Gunnar Lanzky-Otto