Joshua Bell i Mendelssohns violinkonsert

Hardings sorti 

När Daniel Harding avslutar sitt uppdrag som chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester är det med en konsert som går i avskedens men även hågkomstens och hyllningarnas tecken. Från vår egen samtid och den fransk-amerikanska tonsättaren Betsy Jolas sträcker sig musiken bakåt mot artonhundratalets mitt och Felix Mendelssohns omåttligt populära violinkonsert i e-moll, för att sedan avslutas i tidigt nittonhundratal med Gustav Mahlers symfoniska sångcykel Das Lied von der Erde, vars andra halva antar formen av ett avsked.

Reflektion och hyllning av Jolas

Jolas inledande verk, Ces belles années… från 2023, är fyllt av musikaliska minnen från den nu 99-åriga tonsättarens liv. Fragment och hågkomster av melodier, rytmer och satser flätas samman; inspirationen sträcker sig från Mozarts operor till den vardagligaste av sånger, Happy Birthday to You. Orkestern själv brister ut i applåder och skratt, glädjen och förundran inför livet och musiken är uppenbar och smittsam. Skriven till sjuttiofemårsjubileet av operafestivalen i Aix-en-Provence, som varit ett sammanhang Jolas ofta återkommit till under sin långa karriär, är stycket lika mycket en hyllning till operakonsten och det sångbara, som en mer enskild reflektion kring minne, tid och åldrande.

Violinkonsert till en vän 

En form av hyllning får även Mendelssohns violinkonsert i e-moll anses vara, skriven till den nära vännen och violinisten Ferdinand David. Under sex år, mellan 1838 och 1844, arbetade Mendelssohn med violinkonserten, ofta i dialog med David, som han rådfrågade kring ett flertal aspekter av violinstämman. Mendelssohn, som själv inte var violinist, ville veta om David ansåg av den var skriven på ett spelbart och balanserat vis, hur han föredrog vissa delar och om han trodde att den skulle harmoniera med orkestern. Konserten färdigställdes under en sommar då Mendelssohn beskrev sig i ett brev till systern Fanny som avslappnad och fri, sysselsatt med vad han ville och produktiv i sitt skrivande. Violinstämmans framträdande roll i starten, där solisten omedelbart får kasta sig ut och leda orkestern utan någon egentlig ouvertyr, säger kanske något om Mendelssohns beundran och förtroende för sin vän och kapellmästare.

Ett innerligt farväl 

Läs mer om Daniel Harding

Om de första två verken på olika sätt speglar tonsättarnas glädje inför livet och musiken, kan Lied von der Erde från 1909 sägas vara både en hyllning till livets skönhet och samtidigt ett utdraget farväl. Skriven i skuggan av döden och de stora avskeden, då Mahler förlorat sin äldsta dotter, själv diagnostiserats med ett allvarligt hjärtfel, och dragit sig tillbaka från Wienoperan, har sångcykeln – som Mahler själv föredrog att kalla en symfoni – beskrivits som en hymn, ett rekviem och även som hans mest innerliga och personliga verk. Tyvärr hann det inte uppföras under hans livstid utan först ett halvår efter hans död, i slutet av 1911. Das Lied von der Erde kvarstår som en av Mahlers mest älskade kompositioner.

Daniel Harding gör sin sorti tillsammans med Radiosymfonikerna i dessa personliga och samtidigt historiska, vitt uppskattade verk tillsammans med några av världens främsta solister: violinisten Joshua Bell, mezzosopranen Fleur Barron och tenoren Andrew Staples.

Text: Kristina Hagström-Ståhl