Harding & Beethovens trippelkonsert

Under torsdagens konsert den 8 december delas Vänföreningens stipendium ut.
Fredagens konsert den 9 december sänds direkt i Sveriges Radio P2 och med bild på Berwaldhallen Play med start kl 19.00.

Beethovens Trippelkonsert för piano, violin, cello och orkester var unik vid sin tid. Det var inte bara en modern kombination av pianotrio och orkester, utan innovationerna sträckte sig även till orkesterns nya betydelse, som en upphöjd och jämställd symfonisk huvudperson vid sidan av de tre solopartierna. Trippelkonserten skrevs i början av 1800-talet medan Beethoven parallellt arbetade med verk som den tredje och femte symfonin. Han hade förmodligen vissa musiker i åtanke: sig själv vid pianot, violinisten Carl August Seidler, samt den berömde cellovirtuosen Anton Kraft. Cellon har den mest framträdande rollen av de tre solostämmorna. Den tar ledningen i solopartierna, introducerar de flesta teman, och är den mest virtuost skrivna stämman. Dess roll har liknats vid en heroisk tenor, extra tydligt inte minst i den andra långsamma satsen som är egentligen en celloaria. Många ser därför trippelkonserten som den cellokonsert Beethoven aldrig skrev. Konserten är också ovanlig, eftersom den traditionella indelningen för en konsert är förskjuten. Den första satsen är oväntat lång, medan den långsamma andra satsen är förvånansvärt kort. Den tredje satsen, Rondo alla Polacca, är lik en livlig folkvisa. Orkestern är dominerande i början, och ger sedan gott om plats till solotrion, som understöds med en diskret fond av musikaliska färgklickar. Blandningen av humor och disciplin har bidragit till att göra trippelkonserten till den succé den är idag.

Josef Suk är en av de viktigaste företrädarna för den tjeckiska klassiska modernismen. Han var en av favoriteleverna hos Antonín Dvořák, som även kom att bli hans svärfar. År 1904 började han skriva sin symfoni i c-moll och med verket ville han hylla Dvořák, som hade dött ett år tidigare. Mitt under arbetet med symfonin dog Suks fru Ottilie av ett hjärtfel, och förkrossad förvandlade tonsättaren verket till ett rekviem för de två, och fullbordade det 1906. Han gav det undertiteln Asrael, dödsängeln, som i den muslimska och judiska tron leder de avlidnas själar till paradiset. ”Den fruktansvärda dödsängeln slog en andra gång med sin lie. En sådan olycka förstör antingen en man, eller för upp till ytan alla slumrande krafter inom honom. Musiken räddade mig, och efter ett år började jag på den andra delen av symfonin, som inleddes med ett adagio, ett ömt porträtt av Ottilie” skrev han själv.

Symfonin förvandlades till en mycket känslosam och personlig komposition, där han flera gånger citerar teman ur Dvořáks verk i ett nätverk av tematiska relationer. Symfonin var en milstolpe i den trettioårige kompositörens kreativa utveckling.

Text: Andreas Konvicka

Lyssningstips – Sveriges Radios P2 Johan Korssell tipsar om Josef Suks Asrael-symfoni

Lyssna även på Sverige Radios P2 Beethovenpodden