Förklädd gud och stjärnsolister i Berwaldhallen

Konserten sändes lördag 4 april kl 20 i Sveriges Radio P2 och SVT2. Se konserten här.

Efter att Johann Sebastian Bach råkat i sådan onåd hos sin arbetsgivare hertigen av Weimar att han till och med avtjänade ett fängelsestraff flyttade han till Köthen. Där gick han i tjänst hos prins Leopold som visste att uppskatta Bachs stora förmåga eftersom prinsen själv var musiker. Bach fick en god lön och stort utrymme att komponera. Han skrev bland annat instrumentalsviter, sonater och partitor för violin och troligen också Brandenburgkonserterna.

Konserten för två violiner i d-moll härstammar sannolikt också från den här tiden, även om de bevarade noterna är daterade kring 1730. Av konsertens tre satser är yttersatserna explosivt kontrapunktiska: Första satsen påminner om en fuga med sirliga imitationsfigurer i solostämmorna och i den sista liksom jagar solisterna varandra i spänstiga rörelser. Däremellan vilar en drömlik, vaggande sicilienne som har beskrivits som ”de bästa åtta minuterna musik någonsin”. Här framförs stycket av världsartisten Janine Jansen och stjärnskottet Johan Dalene, som båda två också kommer att gästa Berwaldhallen under nästa säsong.

Janine Jansen spelar dessutom ett örhänge ur solistrepertoaren: Andra satsen ur Max Bruchs första violinkonsert. Jansen har framfört konserten åtskilliga gånger och även spelat in den på skiva. Den andra satsen är känd för sin varma och sjungande melodi som ledsagas av orkesterns porlande ackompanjemang.

Malin Byström är en av vår tids mest hyllade operasångerskor. Hon gjorde rollen som Desdemona i Verdis Otello för första gången 2015, på Kungliga Operan i Stockholm och prisades för att göra rollen ”mer temperamentsfull än vad rollen brukar erbjuda” och som ”allt annat än någon vän liten venetiansk tös”. Här sjunger hon två av sångnumren från operans sista akt: den vemodiga Videvisan, där Desdemona berättar om hur hennes mor blev övergiven av sin älskarinna för Jagos hustru Emilia, här gestaltad av Ingrid Tobiasson, och bönen Ave Maria.

David Wikanders Kung Liljekonvalje har haft en fast position på den svenska körrepertoaren sedan 1920-talet, oftast i versionen för blandad kör som är mest känd, även om Wikander ursprungligen skrev den för manskör. Den vemodiga dikten från Gustaf Frödings diktcykel Strövtåg i hembygden är tonsatt med en kombination av inbjudande melodier, rik mångstämmighet och färgrik harmonik.

I Hjalmar Gullbergs diktsamling Kärlek i tjugonde seklet från 1933 återfinns Förklädd gud som Lars-Erik Larsson tonsatte, med radiopubliken i åtanke, åt Sveriges Radio. Men arbetet dröjde: ”Jag vågade inte arbeta på rutin, jag hade så stor vördnad och respekt för detta diktverk” berättade Larsson i en intervju 1985. Till slut, när Hilding Rosenberg tycktes få överta uppdraget, lossnade det. ”Det kan ha varit ett misstag eftersom Gullberg och Rosenberg också arbetade tillsammans, men kanhända gav det mig en puff.”

Den 1 april 1940 uruppfördes Förklädd gud av Radiokören och Radions underhållningsorkester – det här var flera år innan Sveriges Radios Symfoniorkester bildades – under ledning av Lars-Erik Larsson själv. Sedan dess har det blivit ett av våra mest framförda klassiska verk, inte minst av åtskilliga skol- och ungdomskörer, och det var just en ”ungdomlig, entusiasmerande körklang” som Larsson föreställde sig till detta livsbejakande verk. Solister på denna konsert är sopranen Hanna Husáhr och barytonen Jakob Högström, och recitatör är Stina Ekblad. Både Jakob Högström och Stina Ekblad medverkade dessutom när Förklädd gud framfördes 2008, i samband med Lars-Erik Larssons 100-årsjubileum.

I tider som dessa är det särskilt viktigt att inte tappa bort varandra i oro och ängslan, långa avstånd och ännu längre väntan på att återses. Ett samtal kan göra mycket. Musik, dikt och annan konst kan bidra med både förströelse, perspektiv och tröst. Och Hjalmar Gullbergs ord är sällan mer talande:

Bjuder ett mänskoöga till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga, som folk är mest,
Lägger, som himmelsk läkning för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning, sin hand i vår,
Synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd –
då sitter vid vår sida en gud förklädd.

Text: David Saulesco