Brahms, Britten & Stravinsky i P2 och på Play

Stina Ekblad är en av våra mest kända och älskade skådespelare som hyllats för sina rolltolkningar både på filmduken och på teaterscenen. Hon gör även berättarföreställningar, uppträder som recitatör och tolkar lyrik av bland andra Edith Södergran. Historien om en soldat av Igor Stravinsky och den schweiziske författaren Charles-Ferdinand Ramuz framförde hon, i samband med verkets 100-årsjubileum, med musiker ur Norrlandsoperans symfoniorkester. Ekblad gestaltar nu liksom då alla verkets tre roller: Berättaren, soldaten och djävulen. Med enkla men effektfulla medel glider hon mellan de olika rollerna på ett sätt som bjuder in åskådarens egen fantasi och föreställningsförmåga. Texten är översatt till svenska av Erik Lindegren.

När verket skrevs, 1918, var många musiker inkallade i första världskriget och Stravinsky hade en något udda besättning musiker till hands: violin, kontrabas, klarinett, fagott, kornett, trombon och slagverk. Musiken är raffinerad, komplex och mångfasetterad. Influenser från tango, ragtime och jazz är uppblandade med tydligt igenkännbara Stravinsky-klanger. Den ryske soldaten Joseph – historien bygger på en rysk folksaga – är på väg hem under sin permission. På vägen möter han djävulen, som lockar soldaten att byta sin fiol mot en förtrollad bok som kan ge honom oanade rikedomar. För sent inser soldaten att hans nyvunna välstånd har kostat honom allt han tidigare värdesatte: hans tro, hans självrespekt, hans käresta och hans musik.

Benjamin Britten komponerade 1939 den sjusatsiga körsviten A.M.D.G., 25 år gammal. Fastän verket skulle uruppföras senare samma år kom premiären att dröja ända till 1984, åtta år efter Brittens bortgång. Texterna är skrivna av den engelske 1800-talspoeten Gerard Manley Hopkins. Han hade gått med i jesuitorden när han var ungefär lika gammal som Britten var när han skrev körsviten. A.M.D.G. syftar på jesuitordens motto: Till Guds allt större ära, Ad majorem Dei gloriam. Musiken är till synes enkel, men dirigenten och tonsättaren Paul Spicer skriver å andra sidan: ”Den kör som kan göra ett fullödigt framförande av hela verket är självsäker, ambitiös, har ett hälsosamt sinne för humor och både sopraner och tenorer med stort omfång.” Perfekt, med andra ord, för Radiokören.

Musikälskare i allmänhet, och Brahms-älskare i synnerhet, är säkert väl förtrogna med hans under lång tid framvärkta första symfoni. Han sade själv att det tog 21 år för symfonin att bli klar, från de första skisserna 1855 till premiären i Karlsruhe i november 1876. Redan 1854 började Brahms skriva på en symfoni i d-moll, vilken dock till slut blev hans första pianokonsert – fortfarande i d-moll. Brahms, liksom Britten för övrigt, var starkt självkritisk och kasserade hellre många av hans tidiga verk än låta dem bli allmänt kända. Vad gäller c-mollsymfonin förstärktes de inre prestationskraven av förväntningar från omvärlden att Brahms skulle bli den näste store symfonikern efter Beethoven. Slutresultatet blev i alla fall någonting storartat, ett omfattande och rikt orkesterverk: En stark musikupplevelse från den obevekligt pulserande öppningen – med ett rågat mått fantasi föreställer jag mig Brahms liksom tvinga sig själv att konfrontera sina inre demoner – ända till den triumferande avslutningen med en musikalisk hyllning till Beethoven och hans nionde symfoni.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl paus