Tjajkovskijs första pianokonsert med Anna Vinnitskaya

Att dansa, sjunga, spela eller lyssna på musik är säkra sätt att öka ens upplevda välbefinnande, ända ner på kemisk nivå inne i kroppen. Musik och dans används som socialt smörjmedel, i rituella och ceremoniella sammanhang, och så klart i konsten. Det här konsertprogrammet knyter på olika sätt an till dessa våra olika sätt att förhålla oss till musiken: i vardag och till fest, i glädje och sorg, i fred och ofred.

Sergej Prokofjevs korta men slagkraftiga uvertyr till operan Krig och fred presenterar på ungefär fem minuter några av operans viktigaste ledmotiv, så som en klassisk operauvertyr brukar. Uvertyren slutar med ett jublande B-durackord, starkt präglat av mässingsblåset, vilket smidigt och elegant leder över till hornens öppningsfras – i b-moll! – i inledningen till Tjajkovskijs första pianokonsert.

Tjajkovskij var så stolt över sin pianokonsert att han inte lät sig påverkas av att Nikolaj Rubinstein – en av 1800-talets främsta ryska pianister, liksom hans bror Anton – fullständigt sågade verket när Tjajkovskij provspelade det för honom. Dessutom gjorde verket succé vid premiären i Boston i USA några månader senare, och ännu bättre gick det strax därefter i New York City. Till och med Rubinstein ändrade sig med tiden. Konserten har blivit ett älskat repertoarverk och inleds med en av de där riktigt minnesvärda, Tjajkovskijska melodierna som sitter kvar i öronen som den bästa ABBA-refräng. Bland verkets andra teman hörs i första och tredje satsen ukrainska folkmelodier, och i den andra en fransk visa som var populär på 1870-talet.

Paul Hindemith skrev symfonin Mathis der Maler som en slags förberedelse till operan med samma namn som stod färdig några år senare. ”Mathis” är den tyske renässansmålaren Matthias Grünewald och symfonins tre satser är inspirerade av Grünewalds mest kända skapelse: Isenheimaltaret. Helt utan att behöva känna till något om den bildmässiga förlagan går det att förlora sig i Hindemiths målande, nästan filmmusikaliska symfoni: den första satsens kombination av hyllningsfanfarer med herdeidyll i vaggande tretakt, mittensatsens stolta värdighet, och tredje satsens våldsamma kamp som utmynnar i förlösning och triumf.

La Valse har av andra tolkats som en gestaltning av Europas förfall efter första världskriget, liknat vid wienervalsens uppgång och fall: ett slags musikaliskt kassandrarop från 1920 om hur de kommande decennierna skulle bli. Maurice Ravel själv hade dock inga sådana ambitioner; musiken var ämnad till en balettföreställning som skulle utspela sig i ett 1800-talshov. Om vi förväntar oss nyårskonserternas lättsamma dansmusik blir vi nog förvirrade, kanske rentav bestörta, av Ravels ”koreografiska poem” med tilltagande extas och hänryckning – snarare svettigt raveparty än pudrade peruker och krinolin.

Text: David Saulesco

Upptäck mer av Tjajkovskijs ofta debatterade musik i Klassiska podden: