Sjöjungfrun

Tonsättaren, pedagogen och dirigenten Alexander Zemlinsky är kanske mest känd för eftervärlden som lärare till Schönberg och Korngold, men de senaste decennierna har hans musik upplevt en renässans, och det gäller inte minst Die Seejungfrau efter H.C. Andersens saga. Zemlinsky kallade inledningsvis sitt verk en symfonisk dikt, men övergav idén om en tydlig handling och vid premiären 1905 hade verket benämningen ”fantasi för orkester”. I Sjöjungfrun skapade Zemlinsky läcker, färgrik och stämningsfull musik och det är inte svårt att förstå varför stycket numera spelas regelbundet i konserthus världen över.

Klaus Mäkelä är sedan hösten 2018 förste gästdirigent hos Sveriges Radios Symfoniorkester. Han började dock sin karriär som cellist och just cellon spelar en av huvudrollerna i denna konsert, där en av världens främsta cellister, Truls Mørk, framför Ernest Blochs hebreiska rapsodi, Schelomo. Upprinnelsen till verket härstammar från början av första världskriget då Bloch, som hade judisk bakgrund, i sin desperation över mänsklighetens ondska vände sig till Predikaren i Gamla testamentet. Han började skissa på ett verk för röst och orkester men insåg att de språk han behärskade inte passade det uttryck han ville få fram. Så hörde han cellisten Aleksandr Barjanskij på en konsert och förstod att här fanns den ”röst” han hade sökt efter: cellons. Bloch gav verket titeln Schelomo, det hebreiska namnet för Israels kung Salomo som enligt legenden författade texten till Predikaren.

Claude Debussy växte inte upp vid havet utan i en förstad till Paris, men minnena av barndomens somrar vid den franska sydkusten var levande för honom även som vuxen och kärleken till havet höll i sig hela hans liv. ”Symfoniska skisser”, som han kallade La mer, havet, fick sitt uruppförande 1905, samma år som Zemlinskys Sjöjungfrun. Debussy använder orkestern på ett innovativt sätt med ovanliga instrumentkombinationer och han skapar särpräglade melodiska figurer och skimrande klangrikedom genom att hämta inspiration från bland annat javanesisk musik. En av de första som skrev en biografi över Debussy, musikforskaren Edward Lockspeiser, uttryckte träffande om La mer att ”man förflyttar sig från 1800-tal till 1900-tal i denna musik”. Många menar att Debussys tonsättning, tillsammans med exempelvis Stravinskys Våroffer, bör räknas som ett av den musikaliska modernismens portalverk.

Text: Axel Lindhe