Ravels Daphnis et Chloé

Maurice Ravels balett Daphnis et Chloé berättar i tre dela den antika sagan om herden Daphnis som älskar Chloé, men förlorar henne när rövare härjar i landet. Med hjälp av guden Pan lyckas han dock rädda henne. Den rumänske dirigenten Cristian Măcelaru leder Sveriges Radios Symfoniorkester i denna kärlekssaga med lyckligt slut. Dessutom Elsa Barraines andra symfoni och Rudolf Buchbinder i George Gershwins pianokonsert i F-dur.

Den som tillfälligtvis känner sig en smula misslyckad bör skänka en tanke åt Maurice Ravel. Han antogs till Pariskonservatoriet vid 19 års ålder, men blev sedan utkastad inte mindre än två gånger på grund av uteblivna framgångar. Och inte gick det bättre när han ställde upp i den prestigefyllda tävlingen Prix De Rome fem år i rad. Sista gången han var med åkte han ut redan i första deltävlingen efter att ha använt sig av ”förbjudna” saker som parallella kvinter i en fuga och ett slutackord med en jazzig stor septim. Fast en mer sannolik orsak var nog att en av jurymedlemmarna hade favoriserat sina egna elever. Och faktum är att det var många som tyckte att den unge Ravel hade blivit orättvist behandlad. Hur som helst ordnade det upp sig så småningom, om än långsamt.

Daphnis et Chloé skrevs ursprungligen för Ryska Baletten i Paris och bygger på en grekisk saga från 200-talet. Stycket rönte visserligen inte någon omedelbar framgång vid premiären 1912, men visade ändå att Ravel var ett namn att räkna med. Och efter Claude Debussys död 1918 ansågs Maurice Ravel allmänt vara Frankrikes ledande kompositör.

När Ravel befann sig på sin framgångsrika turné i USA 1928 mötte han George Gershwin, som 1924 fått sitt genombrott med Rhapsody in Blue och året därpå återigen bevisat sig med Pianokonsert F-dur. Gershwin, som inspirerats mycket av Ravels mästerliga sätt att orkestrera både sina egna och andras verk (där det kanske mest kända är Modest Musorgskijs Tavlor på en utställning), lär ha bett Ravel om lektioner. Mästaren tackade dock nej, med förklaringen: ”Varför vill ni bli en andra klassens Ravel när ni kan vara en första klassens Gershwin?”

Gershwins beundran för Ravel var ömsesidig och i den senares pianokonsert i G-dur kan man höra tydliga ekon både från Rhapsody in Blue och Pianokonsert F-dur.

Om det gick mindre bra för den unge Ravel gick det desto bättre för underbarnet Elsa Barraine, född 1910. Redan som nioåring fick hon börja vid Paris-konservatoriet, där hon visade sig vara en mycket begåvad student och vann flera förstapriser. 1929 var hon den fjärde kvinnan att vinna ”tävlingarnas tävling” Grand Prix de Rome. En viktig person för henne under den här tiden var hennes lärare i komposition, Paul Dukas, som uppmuntrade studenterna att följa sin egen musikaliska röst, i stället för någon särskild stil.

Trots att Barraine anses vara en av Frankrikes mest framstående 1900-talskompositörer spelas hennes verk tyvärr sällan. Hennes andra symfoni är skriven i skuggan av ett aggressivt Nazityskland och ett stundande världskrig och kom att bli det sista större verk hon komponerade på många år. Med sitt engagemang i motståndsrörelsen hade hon alldeles uppenbart annat att tänka på.

Kvällens pianist, österrikaren Rudolf Buchbinder, har en lång meritlista, inte minst som uttolkare av Beethoven och Mozart. Konserten leds av rumänske Cristian Măcelaru, som gästat Berwaldhallen flera gånger tidigare.

Text: Per Gudmar Sommarström