Pärt enligt Kaljuste - Alla färgers musik

Många musikälskare känner kanske Arvo Pärt främst genom hans körmusik, antingen som en av alla hängivna Pärt-älskare bland lyssnarna eller rentav som en av alla sångare som fascinerats av de till synes enkla, men försåtligt komplexa klanger han bygger upp. Fjärran från 1900-talets avantgardister målar Pärt med rena, klara färger: treklanger, förhållningar, spänning och avspänning som alla kan förstå och ta till sig. Men att därför avfärda musiken som simpel eller banal är att göra både musiken och tonsättaren en stor otjänst. Under ytan finns ett djup och en komplexitet som kräver eftertanke och medvetenhet från uttolkaren; annars riskerar musiken att bli just en fin yta, men inte så mycket mer.

Pärts landsman, den estniske dirigenten Tõnu Kaljuste, har i många år haft ett nära samarbete med tonsättaren och också uppfört en mängd av hans verk. Inte för inte är Kaljuste känd som världens främste Pärt-kännare och uttolkare, en person som verkligen lyckas ta fram hela spektrat av färger i musiken och inte fastna i den attraktiva ytan. Här bjuder han på en bukett av Pärts instrumentala verk, bland annat Für Alina från 1976, det som introducerade världen för ”tintinnabuli”, den egenhändigt myntade stil som också kommit att bli Pärts signum.

Pärts tidiga verk inspirerades av å ena sidan neoklassicister som Prokofjev och Bartók och å andra sidan Schönberg, serialism och tolvtonsteknik. Men när hans musik bannlystes av sovjetiska staten – Pärt växte upp i ett ockuperat Estland – och han dessutom upplevde en konstnärlig återvändsgränd vände han sig till den tidiga västerländska musiken, till gregoriansk sång, renässansen och den äldsta polyfonin. Det var när han återvände ur detta konstnärliga ide som Für Alina och andra verk visade upp en på sätt och vis pånyttfödd tonsättare. Alla verk på denna konsert är tillkomna efter Pärts musikaliska viloperiod.

Från det meditativa Spiegel im Spiegel – spegel i spegel – till L’abbé Agathon skriven efter en historia från kristendomens äldsta klostertid, tecknas ett omfattande porträtt av en ödmjuk, uppriktig och fascinerande tonsättare. Fastän han är vår tids mest spelade tonsättare är det ingen man med divalater eller en hög häst att grensla. När han 2007 utnämndes till hedersdoktor i teologi vid Freiburgs universitet berättade han en rörande historia som också är kännetecknande för Pärts person:

”För ett trettiotal år sedan sökte jag desperat efter någon som kunde säga mig hur en tonsättare kunde skriva musik. En dag mötte jag en enkel gatsopare som gav mig ett anmärkningsvärt svar: ’Åh, tonsättaren borde antagligen älska varendaste litet ljud.’ Från den stunden rörde sig mina musikaliska tankar i en helt ny riktning. Ingenting var längre detsamma.”

Text: David Saulesco