Musik för själens ensamhet

Konserten sändes direkt i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play fredag 5 juni kl 19.

På engelska finns två ord för ensamhet. ”Loneliness” är ofrivillig ensamhet som kan kännas in i märgen. ”Solitude” är självvald och kan vara både befriande och läkande. Efter tio karantänveckor i ett stängt Paris vet Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding en del om båda. Han beskriver kvällens konsert med ordet “solitude”. Där ryms sorg och ångest, men också acceptans och frid.

År 1910 vandrar Jean Sibelius i de karelska skogarna. Han vill skapa något helt nytt och behöver inspiration. Vid den berömda forsen vid Imatra står han ensam i timmar och försöker höra en grundton i det dånande vattnet. Symfonin han påbörjar samma höst inleds med ett stark, lågt C i stråkar och fagotter – är det kanske forsens ton?

Parallellt med den fjärde symfonin arbetar Sibelius med att tonsätta en av tidens mest kända skräckdikter, om nu en sådan genre finns: Edgar Allan Poes Korpen. Det projektet blev aldrig färdigt, men lite av musiken lever kvar i symfonin och diktens dystra, övernaturliga stämning bidrar till symfonins mörka landskap av tritonusintervall och avskalad orkestrering.

Berättarens ångest inför dikten hesa korp och dess obönhörliga ”nevermore”, eller ”förbi” i Viktor Rydbergs översättning, är kanske Sibelius egen. Han lever i ständig skräck att cancern som opererats bort ur hans hals skall komma tillbaka. ”Fjärde symfonin representerar en mycket väsentlig och stor del av mig; nog är jag glad att jag har skrivit den”, skrev Sibelius.

Att vara för sig själv men inte ensam – ”alone but not lonely” – så beskriver den legendariska sångerskan Jessye Norman Das Lied von der Erde. När Gustav Mahler komponerar den, 1908, har han just gått igenom ett år av fruktansvärda personliga tragedier. Och ändå handlar Das Lied von der Erde inte bara om sorg och avsked, utan också om acceptans. Mahler hade funnit tröst i översättaren Hans Bethges bok med tyskspråkiga versioner av tusenåriga kinesiska dikter och använde dem till sina sex sånger. Han kallade sitt verk för en symfoni, även om formatet påminner mer om kammarmusik.

Ann Hallenberg, som har erövrat världen med sin varma och virtuosa mezzosopran, sjunger om Der Einsame im Herbst, den ensamma som ser blåa dimsjok svepa över sjön och undrar om hjärtats höst aldrig ska ta slut. Kärlekssol, ska du aldrig mer skina och torka mina bittra tårar?

Även om Ann Hallenberg har en stor och omväxlande repertoar är hon kanske mest känd för sina tolkningar av 1700-talets musik. Omfamnad av Sibelius symfoniska strömmar sjunger hon en av musikhistoriens mest älskade arior: Erbarme dich ur Johann Sebastian Bachs Matteuspassion.

32 år innan Bach gjorde odödlig musik av sin personliga tro i Matteuspassionen dog oväntat en annan av musikhistoriens största tonsättare. Henry Purcell blev inte mer än 35 eller 36 år gammal och vilken sjukdom som tog hans liv vet vi inte. Han komponerade musik till drottning Maria II:s begravning i mars 1695. Bara ett halvår senare spelades två av styckena därifrån på hans egen. “Mitt i livet är vi i döden”, sjunger Radiokören.

Och mitt i musiken diktar Tomas Tranströmer om ensamhet, här uppläst av film- och teaterskådespelaren Krister Henriksson. När Tranströmer går över de frusna östgötska fälten känner han, liksom många av oss, en längtan efter att vara för sig själv: ”solitude”, som det så vackert heter på engelska

”Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
– Utan program.
Alla står i kö hos alla.”

Text: Janna Vettergren