M/S Estonia in Memoriam

Omkring klockan 9 på morgonen onsdagen den 28 september 1994 räddades de sista överlevande från M/S Estonia som förlist mitt i natten. Av 989 passagerare överlevde endast 137 personer. Mer än hälften var svenskar, nästan 300 estländare, därtill letter, finländare och andra nationaliteter från hela världen. Tre år senare hade Jaakko Mäntyjärvi fullbordat sitt körverk Canticum calamitatis maritimae, ”en meditation” som han själv beskriver verket, men som sådan mycket dramatisk.

Tre texter ligger till grund för verket: den katolska dödsmässan, Psaltarens psalm 107 samt en nyhetsuppläsning om olyckan från Nuntii Latini, ett program som sänder världsnyheter på klassiskt latin i finsk riksradio. En solist ur kören mässar nyhetstexten mot en mullrande bordun, en ordlös melodi som påminner om en gammal seglarvisa och requiem-texten som en sorgesång: ”Må det eviga ljuset lysa över dem, Herre.” Hetsigt viskande röster imiterar bruset från det stormiga havet och från kommunikationsradion på M/S Estonia som 29 minuter efter midnatt skickade sitt sista meddelande. ”Förbarma dig, Herre” klagar kören.

Psaltartexten tar vid med ett rastlöst, böljande motiv som följer merparten av stycket: ”Andra for på skepp över havet och drev handel på de stora vattnen.” Vassa dissonanser skildrar metall som slits och knäcks, som fartygets bogvisir när det blev ett öppet, blödande sår mot det skoningslösa havet. Ett rytmiskt mellanparti som en SOS-signal i morsekod: ”De kastades mot himlen och mot djupen, modet svek dem i faran.” Till slut ropar alla ut sin nöd till Gud, som stillar havet igen. Men för passagerarna på M/S Estonia väntade ingen säker hamn, bara den eviga vilan: ”Requiem aeternam.”

Ett av verken som Mäntyjärvi själv inspirerades av var Sergej Rachmaninovs Midnattsmässa, eller Vigilia. Det är en tonsättning av texter från den östortodoxa och östkatolska kyrkans nattliga gudstjänst som firas inför en stor högtidsdag. Även tonsättare som Tjajkovskij och Rautavaara har gjort liknande tonsättningar, men Rachmaninovs är den mest kända och anses av många som ett av hans absolut främsta verk. Det var även Rachmaninovs eget favoritverk, tillsammans med körsymfonin Klockorna, och vid hans begravning framfördes den femte satsen: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat.” Av de 15 satserna har också den sjätte, Bogoroditse Devo eller Ave Maria, inte minst här i Sverige blivit ett älskat konsertstycke. Hela verket andas en varm och innerlig andlighet, förtröstan och hopp för alla som längtar och saknar.

Text: David Saulesco