Mozarts pianokonsert nr 25

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredag 27 oktober kl 19:03.

1786 var ett produktivt år för Wolfgang Amadeus Mozart. Utöver Figaros bröllop, Pragsymfonin och ett antal praktfulla kammarverk tillkom tre pianokonserter: nr 23, 24 och 25. Fem år tidigare hade Mozart lämnat sitt hatade Salzburg för gott för att söka lyckan som musiker och tonsättare i Wien. Som pianist kom han att göra stor succé i staden och på konserter uppträdde han både som pianosolist och som dirigent i sina egna pianokonserter och symfonier.

Medan de tidiga pianokonserterna kännetecknas av en mer galant och enkel stil, kom de senare att utvecklas i en mer symfonisk riktning. Även dialogen mellan piano och orkester tog stora kliv, med mer raffinerat samspel mellan solist och ensemble. Den 25:e pianokonserten – av totalt 27 – är en av Mozarts största i både omfång och orkesterstorlek, och anses som en av hans allra främsta. I konserten får man – som så ofta hos Mozart – ta del av hans mästerliga förmåga att levandegöra olika känslostämningar som storslagenhet, ömsinthet och elegans; men också den lekfullhet, melodiska sötma och harmoniska uppfinningsrikedom som var några av hans kännemärken.

Om Mozart var ett underbarn som började komponera tidigt, och redan i unga år togs med på resor av fadern till Europas musikaliska huvudstäder, kan Anton Bruckner på många sätt sägas ha varit hans motsats. Mozart flyttade till Wien som 25-åring, men Bruckner flyttade inte permanent till staden förrän i 40-årsåldern och sågs då som något av en excentrisk utböling: en djupt religiös man från landet, med tjock dialekt.

Tonsättaren Bruckner hade svårt att vinna den kräsna Wien-publikens uppskattning. Först 1884, när han hunnit bli 62 år gammal, kom genombrottet med uruppförandet av den sjunde symfonin. Tre år senare påbörjade han den nionde, ett arbete som drog ut på tiden på grund av sjukdom, liksom hans ständiga omarbetningar av tidigare symfonier. Då Bruckner avled 1896 låg det ofullbordade partituret till den nionde symfonin på hans arbetsbord. Olika förslag på fjärde satser har tillkommit, men i denna konsert dirigerar Jukka-Pekka Saraste endast Bruckners tre färdigställda satser, enligt den så kallade Nowak-utgåvan från 1951.

Anton Bruckner var något av en motsägelsernas man. Till sin läggning var han bräcklig och känslig för kritik och han led tidvis av depressioner, men han måste samtidigt ha haft en enorm inre styrka. Han var trots allt kapabel att komponera nio väldiga symfonier med ett unikt och originellt uttryck som intar en särställning i musikhistorien, och den nionde symfonin räknas till hans allra största skapelser.

Text: Axel Lindhe

Lär dig mer genom att lyssna på Sverige Radio P2