Mozarts Jupitersymfoni

Blivande förste gästdirigent Maxim Emelyanychev leder Sveriges Radios Symfoniorkester i en konsert som tidsmässigt spänner från Mozarts sena 1700-tal till orkesterversionen av 1920-talsoperan med den kanske mest oemotståndliga titeln genom tiderna: Kärleken till de tre apelsinerna. Sergej Prokofjev komponerade operan om fyra akter utifrån den italienske 1700-talsförfattaren Carlo Gozzis Commedia dell’Arte-stycke med samma namn. Det är en farsartad satir som kretsar kring vilken slags teater publiken vill ha. På sätt och vis ett rätt bagatellartat ämne, och som svar på frågan vad operan egentligen handlar om sa Prokofjev själv: ”Det jag har försökt att göra är helt enkelt att skriva en underhållande opera.” Kärleken till de tre apelsinerna uruppfördes i Chicago 1921, och även om Prokofjevs medryckande musik avspeglar den fantasifulla handlingen är orkesterversionen av operan ett stycke helt i egen rätt.

Med sin storslagna, cykliska Cellokonsert nr 2 från 1963 tog den polska tonsättaren Grażyna Bacewicz ett steg bort från det monumentala drag som kännetecknar hennes tidigare kompositioner. I konserten löser hon nästan helt upp den traditionella relationen mellan soloinstrumentet och orkestern, och skapar ett mångskiftande kalejdoskop av musikaliska beståndsdelar som hon sprider ut i ljudrummet. Bacewicz var själv verksam som pianist, men hade också ett starkt intresse för cellon som instrument: samma år som den andra cellokonserten komponerade hon till exempel en kvartett för den originella sättningen om fyra celli. Som solist i cellokonserten hör vi den tysk-franske cellisten Nicolas Altstaedt, hyllad för sina tolkningar av såväl tidig som samtida västerländsk konstmusik. Utöver sin karriär som cellist är han även verksam som dirigent.

Konserten avslutas med Wolfgang Amadeus Mozarts sista symfoni, Symfoni nr 41, även kallad Jupitersymfonin. Det var sommaren 1788 som Mozart komponerade sina tre sista symfonier – nummer 39, 40 och 41. Jupitersymfonin blev ett storslaget avskedsnummer. De tre första satserna är omväxlande och mycket kontrastrika: här finns en utmejslad dramatisk kurva liksom överjordiskt vackra melodier. Finalen följer en strikt sonatform, men har också drag av fuga. Dessa upprepar Mozart så frekvent i den sista satsen att orkestermusiker under det tidiga 1800-talet kort och gott ska ha kallat hela stycket för ”symfonin med fuga-finalen”. Varför då smeknamnet Jupiter? Jupiter var dagsljusets och himlens beskyddare i romersk mytologi. Det var i London omkring år 1821 som symfonin fick namn efter den romerska guden – förmodligen för att dåtidens publik förknippade första satsens trumpeter och pukor med symboler för gudomlighet.

Text: Hedvig Ljungar