Veronika Eberle i Beethovens violinkonsert

Beethovens briljanta violinkonsert

Ludwig van Beethovens violinkonsert i D-dur är hans enda för instrumentet, och den första konsert som han skrev för något annat är sitt eget huvudinstrument, pianot. Verket nådde ingen framgång vid sin premiär 1806 och det skulle dröja till 1844 innan underbarnet Joseph Joachim, 12 år vid tillfället, lyfte fram det ur glömskan tillsammans med London Philharmonic Society under ledning av Felix Mendelssohn.
I sitt komponerande sökte Beethoven efter ett violinspel med en mer anspråkslös framtoning, och lyfte bland andra fram Rodolph Kreutzer som han ansåg spelade utan det effektsökeri som många virtuoser hängav sig av. Kanske var det just samma brist på starka effekter som gjorde att konserten inte slog igenom med full kraft. I dag är det dock samma ömma, något återhållsamma men kärleksfulla uttryck som gör den till ett av repertoarens mest älskade.

”Jag föredrar hans anspråkslösa sätt och brist på effektsökeri framför all den ytlighet som de flesta virtuoser visar.”
– Ludwig van Beethoven om violinisten Rodolph Kreutzer

Dvořáks dansanta symfoni

Naturen och landsbygden var en ständig inspirationskälla för Dvořák, och trots stora internationella framgångar behöll han alltid sin jordnära inställning till livet. 1889 tillbringade han mycket tid i sitt älskade sommarresidens i Vysoká. Där skrev han sin livsbejakande och lyriska åttonde symfoni, och i februari 1890 dirigerade han uruppförandet i Prag. Det blev en stor succé och symfonin gjorde sitt segertåg genom Europa. I Wien skrev Hanslick, samma recensent som ett tiotal år tidigare sågat Tjajkovskijs violinkonsert jäms med fotknölarna, entusiastiskt: ”(Dvořáks) verk ger röst åt en unik individ som utstrålar en uppfriskande fläkt av innovation och originalitet”.

Symfonin har en klassisk uppbyggnad men överraskar genom en nytänkande och annorlunda struktur med färgstarka sekvenser av pastorala bilder, danser, marscher och effektfulla dramatiska passager. Sats 1, Allegro con brio, inleds med ett anslående tema i cellogruppen. Sedan presenteras och utvecklas en rad varierande folkloristiska motiv där träblåset används flitigt, typiskt för den starka böhmiska blåsartraditionen. Den andra satsen, Adagio, är ett kalejdoskop av kontrasterande stämningar med rikt bildspråk, inspirerat av det vackra böhmiska landskapet. Tredje satsen, Allegretto grazioso – Molto vivace, är en melankolisk vals, ett intermezzo, vars triodel minner om en böhmisk folkdans.
En rungande trumpetfanfar öppnar finalen, Allegro ma non troppo. Den tjeckiske dirigenten Rafael Kubelík lär ha sagt: ”I Böhmen kallar trumpeterna aldrig till strid – de kallar alltid till dans.” Snart utvecklas en turbulent och komplex ”tema-och-variationer”-sats som avslutas med en kromatisk coda, en ”svans”, där bleckblåset och pukorna är mycket framträdande.

Robin Ticciati & Veronika Eberle

Robin Ticciati, brittisk dirigent med italienska rötter, har ett brett verksamhetsfält och leder orkestrar och operaproduktioner i världens alla musikmetropoler. Sedan 2014 är han musikalisk ledare för Glyndebourne Festival Opera. Den tyska violinisten Veronika Eberle har lyfts fram som en av sin generations mest framstående solister. Med en spelstil som är såväl lyrisk och intim som monumental och elegant passar hon perfekt för Beethovens violinkonsert.

Text: Elisabet Ljungar och Bodil Hasselgren