Leonidas Kavakos i Sjostakovitjs andra violinkonsert

Vad händer efter döden? Detta kanske mänsklighetens största mysterium har under alla tider fascinerat och inspirerat konstnärer. De stora religionerna har genom historien erbjudit svar på existentiella frågor. Den kristna synen på liv, död, paradis och helvete präglar också västvärldens litteratur, konst och musik fram till slutet av 1800-talet, då nya rön inom naturvetenskap och psykologi mer och mer ifrågasätter den traditionella världsbilden.

Kvällens solist

Kvällens solist är den grekiske violinisten Leonidas Kavakos. Hans imponerande virtuositet, musikalitet och karismatiska utstrålning gör honom till en efterfrågad solist på världens alla stora konsertscener. Även i Stockholm har publiken fått uppleva honom i bejublade framträdanden. Han spelar regelbundet med Wiens och Berlins filharmoniker, London Symphony Orchestra och med flera av de stora amerikanska orkestrarna. Förra säsongen framträdde han i Carnegie Halls öppningsgala i New York med Chicago Symphony Orchestra under Riccardo Muti. Kavakos breda repertoar sträcker sig från Bachs violinpartitor till den klassiska modernismen och nyskriven musik. Under de senaste åren har han utöver sin karriär som violinist även etablerat sig som framgångsrik dirigent. Han spelar på en Stradivarius violin från 1734.

Strauss x 3

Richard Strauss föddes 1864 i München i en musikerfamilj som förkastade trångsynt katolicism, och han själv blev ’fritänkare’ och ateist redan som ung man. Han läste filosofer som Arthur Schopenhauer och Friedrich Nietzsche, och deras tankar reflekteras i Strauss musik.

I den melankoliska fin de siècle-stämningen före 1900 framställs döden ofta som en nästan omärklig, vemodig men inte skrämmande övergång från ett tillstånd till ett annat – i musiken finns berömda exempel hos Richard Wagner i Isoldes kärleksdöd, och Der Abschied i Mahlers Das Lied von der Erde. I den symfoniska dikten Tod und Verklärung skildrar även Strauss, med rent orkestrala medel, hur kropp och själ förvandlas, leds in i ett fridfullt, vackert men obestämt nirvana: Det är nämligen betydelsen av det gåtfulla tyska ordet Verklärung (ett ord som i sin nästan bortglömda användning också finns i svenska språket: den kristna kyrkan firar till exempel Kristi förklarings dag.)

Trots sin tematik är Tod und Verklärung inte ett verk av en gammal man. Strauss skrev det som 24-åring, och man kan bara häpna över den intellektuella och kompositoriska mognaden han visar. Efter att Strauss hade fullbordat verket, bad han sin vän Alexander Ritter att skriva en dikt som illustrerar musikens fyra avsnitt, som flyter utan paus in i varandra. I början hör vi en fattig konstnärs rosslande, tunga andetag på sin dödsbädd. Hans livsvilja kämpar emot dödens kraft; episoder ur livet drar förbi hans inre öga. Till slut kommer dock den förlösande, efterlängtade ’förklaringen’ i verkets smärtsamt vackra slutavsnitt.

Även om Strauss berömda orkesterverk Till Eulenspiegels lustige Streiche har en helt annan, mycket lättsammare atmosfär, möter vi dock även här i slutet en liknande Verklärung. Detta ord löper nästan som ett hemligt motto genom hela konserten. Enligt en medeltida legend var Eulenspiegel en lösdrivare, som med sina respektlösa spratt retade alla: vanligt folk, professorer och kyrkan. När han blir olyckligt förälskad beslutar han sig för att hämnas på hela mänskligheten. Hans hyss blir så allvarliga att han döms till döden och hängs. Men i ett kort efterspel hör vi att även han ’förvandlas’ och lever vidare i människors skratt och minne – och i musiken!

I det tyska språket, Richard Strauss modersmål, har ordet Verklärung ytterligare en betydelse: en romantiserande, lätt idealiserande tillbakablick på det förflutna (även på svenska kan man ibland prata om ”ett förklarat skimmer”). Efter de textligt och musikaliskt chockerande, drastiska operorna Salome och Elektra ter sig hans nästa opera Rosenkavaljeren från 1911 som en vemodig dröm om en försvinnande epok av aristokratisk prakt, glänsande balnätter och vals-salighet, i en verklighet som präglades av ekonomiska kriser och krigsoro i Europa.

Kanske är det av samma anledning som Richard Strauss återvände till Rosenkavaljeren mitt under brinnande världskrig, när han 1944 arrangerade musiken ur sin älskade opera till en orkestersvit, i vilken vi hör några av verkets mest kända melodier.

Sjostakovitjs sista instrumentalkonsert

En liknande atmosfär av melankolisk tillbakablick finns också i Dmitrij Sjostakovitjs magnifika andra violinkonsert från 1967. Det är hans sista instrumentalkonsert och skrevs för hans beundrade vän ’Kung David’, den store violinvirtuosen David Ojstrach. Verkets elegiska ton är mycket mildare än Sjostakovitjs tidigare, mer expressionistiska tonspråk. Konsertens andra sats, med sina långa mjuka violinlinjer över långsamt framskridande bastoner i orkestern känns nästan som en passacaglia, inspirerad av den avgudade Johann Sebastian Bach. Men konserten rymmer också mycket temperament och även humor, till exempel citerar Sjostakovitj i första satsen en känd gatusång från Ojstrachs hemstad Odessa, tveklöst en vänlig gest till vännen. Konserten ställer höga krav på solisten, både i teknik och interpretation, speciellt i de tre stora solokadenserna och den avslutande rondo-satsen.

Text: Holger Schmitt-Hallenberg