Larm och lidelse

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play fredagen den 15 januari kl 19.

”En skugga blott som går och går är livet, en stackars skådespelare som gormar och gör sig till en timmas tid på scenen och sedan glöms. Det är en saga berättad av en dåre – larm och lidelse som ingenting betyder.”

Så betraktar Shakespeares tragiske Lord Macbeth tillvaron, stunden efter att han nåtts av beskedet om sin hustrus död, här i Britt G. Hallqvists översättning. Hyllade tonsättaren Anna Clyne har hämtat inspiration från Shakespeares pjäs till sitt orkesterverk Sound and Fury. Shakespeares språkliga rytm och metaforiska rikedom har bidragit till verket som lånat titeln direkt ur originaltexten.

Clyne beskriver sitt verk som en både upplivande och eftertänksam musikalisk resa. Musiken är dramatisk och suggestiv, nyckfull, med sparsam men effektfull orkestrering. Mot slutet deklameras Macbeths monolog mot tungt skridande orkesterklanger. I denna konsert gestaltas texten av Shakespeare-uttolkaren och regissören Josette Bushell-Mingo.

Musikaliska fröer har Clyne hämtat från ett annat verk: Joseph Haydns Symfoni nr 60 C-dur, skriven 170 år efter Shakespeares tragedi. Den minst sagt produktive Haydn har många hundra verk i otaliga genrer på sin meritlista. Till sin sextionde symfoni valde han pragmatiskt nog att återanvända teatermusik han nyligen skrivit till en tysk uppsättning av dramatikern Jean-François Regnards Le Distrait, ”Den tankspridde”.

Haydns symfoni är skriven i något så ovanligt som sex satser. Dirigenten Kenneth Woods beskriver symfonin som ”i korthet, ett helgalet verk”. Mycket riktigt är det musik präglad av humor och skojfriskhet. Haydn var inte främmande för att lägga in drastiska, teatrala och komiska inslag i sin musik. Två andra kända exempel är Pukslagssymfonin – på engelska Surprise Symphony, ”Överraskningssymfonin” – och Avskedssymfonin, båda väl förtjänta av sina smeknamn.

Genom hela den sextionde symfonin, även kallad Il Distratto efter teaterpjäsen, märks på olika sätt musikens ursprung i teaterns värld. Mest effektfull är kanske dock finalsatsen, som bjuder på en överraskning vi helst inte vill avslöja i förväg.

Riccardo Minasi, som gästar Berwaldhallen för första gången, bjuder på ytterligare en C-dursymfoni av en annan av wienklassicismens största tonsättare: Mozarts sista symfoni, Jupitersymfonin, som Minasi dessutom nyligen spelat in på skiva. I den här symfonin sätter Mozart punkt för sin karriär som symfonitonsättare med en finalsats som har hyllats och analyserats i decennier.

En del av Mozarts samtida tyckte att han gick till överdrift med den femstämmiga kontrapunktiska fläta han väver i symfonins sista skälvande minuter. Med tiden har finalsatsen dock kommit att betraktas som symfonins höjdpunkt, en uppvisning i skicklighet som samtidigt presenteras med sådan lätthet och lycka att lyssnaren rycks med i glädjerus snarare än avund.

Därmed inte sagt att de första tre satserna bara är en transportsträcka till finalen. En högtidlig anda vilar över hela verket, från den första satsens inledning, genom den eleganta om stundtals lite oroliga andra satsen, till den höviska menuetten och slutligen, med pukor och trumpeter, in i finalen. Eller, för att lite anakronistiskt citera Buzz Lightyear i Toy Story-filmerna: Mot oändligheten, och vidare!

Text: David Saulesco