Gerswins Rhapsody in Blue

Kan man skildra ett land genom musiken? Dess gemensamma historia och uttryck – dess själ? Är det via klassiska, traditionellt stöpta toner, eller något mer avantgardistiskt? Och hur många olika stilar får man egentligen blanda? Kvällens konsert bjuder på tonsättare där det nationella står i centrum, men var och en med sin alldeles särskilda, unika röst. Från dansanta, spanska rytmer till Amerikas musikaliska smältdegel tas lyssnaren med på en resa som spänner över kontinenterna.

Nikolaj Rimskij-Korsakov brukar benämnas som huvudarkitekten bakom den ryska stilen inom klassisk musik; en sorts nationalismens omslagspojke mot västvärlden. Under karriärens tidiga år var han starkt influerad av sin mentor Milij Balakirev, ledare av gruppen kallad ”De fem”, och dennes syn på den ryska musiktraditionen som något ädelt avsedd att hållas åtskild från västerländska intryck. Men med tiden förändrades Rimskij-Korsakovs föreställningar och han sökte alltmer inspiration utifrån, bortom landsgränserna. En distinkt ”rysk stil” existerar inte, menade han, och det för honom så viktiga folkmusikelementet tillhör i lika stor grad ett europeiskt kulturarv. De nya tankarna anas på sätt och vis redan i Capriccio Espagnols sprakande folkdräkt designad i spanska färger, om än kryddad med Rimskij-Korsakovs signifikanta, målande orkestrering. Här befäster Rimskij-Korsakov också det som var hans kanske främsta drivkraft, nämligen lusten att berätta och gestalta i toner, överordnad alla formella krav. Som ung pojke var han en bokmal som fascinerades av litteraturens sagoäventyr, inte minst de ute på havet som han älskade livet ut.

Symbol för sitt land har också amerikanen George Gershwin kommit att bli, fast i en helt annan anda och tid. Inte ens 40 år skiljer mellan tillkomsten av Capriccio Espagnol och Rhapsody in Blue, men ändå kunde influenserna knappast vara mer olika. Gershwin drömde om att bli seriös klassisk musiker och Rhapsody in Blue var egentligen ett försök att skriva en mer traditionell pianokonsert. Siktet var inställt på Paris och att ta lektioner för höjdarna Nadia Boulanger och Maurice Ravel, men ingen av dem ville undervisa honom av rädsla för att han skulle förlora sin säregna, mer jazzinspirerade stil. Och tur var väl det, för annars hade kanske inte Rhapsody in Blue blivit vad den blivit – ett collage av genrer där ragtime och kubanska rytmer samsas med inhemska instrument som ackordeon, banjo och saxofoner. Verket definierar lika mycket en kultur som en era; 20-talets sprudlande jazzscen med charlestondans sent inpå nätterna. Medan de flesta ser Rhapsody in Blue som ett porträtt av staden New York, talade Gershwin själv istället om Amerikas själ, om dess ”spirit”.

Vid pianot redo att ta sig an denna älskade klassiker sitter ingen mindre än Peter Jablonski, en av Sveriges absolut främsta pianister med över 30 år på de stora världsscenerna. Likt kvällens tonsättarnamn är han van att röra sig mellan genrerna, från de berömda pianokonserterna till mer nutida tonsättare såsom Grażyna Bacewicz. Det starka intresset för ny musik delar Jablonski med den nyzeeländska dirigenten Gemma New, sedan 2022 chefsdirigent för New Zealand Symphony Orchestra och känd för sin dynamiska närvaro.

På programmet står också två mer samtida amerikanska röster som även de ringat in USA:s mångkulturella landskap, därtill med ett fokus på samhället och människans plats i det.
Aaron Copland må ha börjat sin bana som utmanande modernist, men hittade sedan fram till ett tonspråk som blev alltmer lättillgängligt. Hans vision var att skriva musik för den vanliga människan, som alla kan lyssna till – levande och igenkännbar, precis som det par Appalachian Spring handlar om. I sina kompositioner fångade Copland syntesen av invånarnas vitt skilda bakgrunder, stöpta i en nyskapande klassisk blandform.

Sådana erfarenheter har varit oumbärliga för landsmaninnan Jessie Montgomerys konstnärskap. Från uppväxten minns hon hur alla typer av människor i samhället förenades; grannar, aktivister och artister. Av detta kom en social medvetenhet som visar sig i hennes djupa engagemang och påverkansarbete i flera ideella organisationer. ”Musiken är en mötesplats där alla kan samtala om sina unika skillnader och gemensamma historier”.

Fredrica Roos

Lyssna på Mästerverken i P2: