Gardolińska & Montero

Mats Larsson Gothe har på senare år uppmärksammats mycket och haft stora framgångar, inte minst med flera musikdramatiska verk, som nu senast operan Löftet på Kungliga Operan. Hans arbete med genren har även färgat av sig i senare orkesterverk, som uppvisar en mera sångbar stil än tidigare. Gothes Symfoni nr 4 (2022–2023), som nu uruppförs under Östersjöfestivalen, är beställd av och tillägnad Sveriges Radios Symfoniorkester. Det är, enligt Gothe själv, musik på liv och död, men med vilopunkter av skönhet. Verkets undertitel, ”… out of the mountain of despair a stone of hope.”, är ett citat ur Martin Luther Kings tal ”I have a dream”, och sammanfattar essensen av symfonin.

I Pianokonsert nr 1, ”Latin Concerto” (2016), hyllar den venezuelanska pianisten och tonsättaren Gabriela Montero andan hos det sydamerikanska folket. I verket reflekterar hon över och tar pulsen på hela den sydamerikanska kontinenten, med både sitt mörker och ljus. Konserten har alla de dansrytmer som vi förknippar med Latinamerika, tillsammans med charm och sensualitet – men allt som glimmar är inte guld, och den komplexa musiken är mer än ytlig underhållning. Den är samtidigt präglad av Monteros uppväxt och utbildning i USA, och verket blir således en kombination av latinamerikansk och västerländsk, klassisk musik. Inte minst hörs tydlig inspiration av Rachmaninov och Gershwin.

Ludvig van Beethovens Symfoni nr 7 (1811) uruppfördes den åttonde december 1813 under en välgörenhetskonsert för sårade soldater, tillsammans med hans orkesterverk Wellingtons seger (”Bataljsymfonin”), för att fira segern över Napoleon. Konserten inför 5000 åhörare var Beethovens största framgång under hans livstid, och den arrangerades av Beethovens samtida Johann Nepomuk Mälzel, metronomens uppfinnare. Mäzel hade förmågan att få åtskilliga storheter från dåtidens musikliv att medverka under framförandet, vilket bidrog till dess framgång. Störst succé gjorde den slående Bataljsymfonin, men den sjunde symfonin fick också ett stort bifall. Båda verken uppfattades länge som ett par som hörde ihop, men det var förmodligen inte vad Beethoven tänkt själv. När allt kommer omkring var arbetet med den sjunde symfonin för länge sedan avslutat när Wellington besegrade fransmännen i slaget vid Vitoria i juni 1813.

Beethoven kallade symfonin för sin ”mest utmärkta symfoni”, och den framfördes ytterligare tre gånger inom två och en halv månad efter premiären. Symfonins dansanta glada ton, rika melodik och spontana känsla har gjort att den fortfarande tillhör de mest populära och spelade, och den har blivit ett standardverk för orkester.

Text: Andreas Konvicka

Gabriela Montero bjöd på otroliga improvisationer under konserten