Brahms symfonier: nr 2 & 4

Konserten kommer även att ges under Sveriges Radios Symfoniorkesters turné i Spanien i maj 2022. Hör konserten i direktsändning i Sveriges Radio P2 från Barcelona den 13 maj kl 19:00.

Johannes Brahms första symfoni hade kostat honom decennier av skaparvånda. Då den var klar och uruppförd började det gå mycket lättare, äntligen var förlamningen bruten. Symfoni nr 2 påbörjades sommaren 1877 och fick sin premiär under Hans Richter i Wien i slutet av samma år, med stor succé. Den har ibland kallats Brahms ”pastoralsymfoni”, men något uttalat lantligt program hittar man naturligtvis inte hos honom. En idyllisk miljö har nog i alla fall inspirerat, den här sommaren avnjöts i hans älskade Pörtschach am Wörthersee i österrikiska Kärnten. I ett brev till musikkritikern Eduard Hanslick beskriver tonsättaren hur ”själva luften är så full av melodier”. Detta är hans mest lyriska och soliga symfoni men skuggor saknas inte helt, det är ju ändå Brahms. Sorgsenheten man ofta förnimmer hos honom speglar kanske delvis vad han ständigt brottades med i sin konst: konflikten mellan ärkeromantikern och hans stora fascination för den klassiska erans formkrav. Tanken på att han skulle vara ett av tre ”stora B:n” – Bach, Beethoven och Brahms – avfärdades bestämt. Någon gång mellan tillkomsten av de båda första symfonierna utbrast han upprört till en vän: ”Vet du att det finns åsnor i Wien som betraktar mig som en andra Beethoven?”

Arbetet med Symfoni nr 4 blev betydligt svårare än med nummer två och tre. Inte sedan den första symfonin hade Brahms plågats så av tvivel på sin förmåga. Satserna I och II skrevs sommaren 1884, symfonin var färdig först ett år senare. Han brukade presentera sina nyskrivna symfonier för en liten krets av vänner, alla viktiga musikpersoner, i versioner för två pianon. Brahmsbiografen Max Kalbeck har skildrat sittningen gällande den fjärde symfonin. Kalbeck hade väntat sig åtminstone ett ”Bravo!” efter första satsen men reaktionerna blev bara lite besvärat mummel, annars total tystnad. Till sist grymtade Brahms ett ”Nå, då fortsätter vi väl”, varvid hans trogna supporter Eduard Hanslick yttrade att musiken påmint om två bildade herrar i ett våldsamt gräl. Tyckarpanelen verkar ha landat i att symfonin var ”lite för smart”. Knappast stärkande för självförtroendet, även ett obestritt mästerverk kan ha det trögt i portgången. Uruppförandet i Meiningen blev en rimlig framgång, men Wien tog inte symfonin till sitt hjärta förrän den spelades av filharmonikerna där i mars 1897, en månad före Brahms död. Han fanns på plats i en loge, sjuk, blek och plågad. Publiken kopplade samman denna hans sista symfoni med vad som såg ut att vara ett nära förestående farväl till livet, och reagerade med djup rörelse.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Lär dig mer – Lyssna på P2:s Klassiska podden om Johannes Brahms. Med programledarna Camilla Lundberg och Carl Tofft.