Beethoven, Biss och Broman

Konserten sänds på Berwaldhallen Play och  i Sveriges Radio P2 fredagen den 25 feb kl 19:00.

Den här konserten kretsar kring Beethoven. Trådarna går bakåt mot föregångaren och förebilden Mozart i hans kvicksilver-sprudlande uvertyr till Figaros bröllop, och framåt mot en samtida kommentar till Beethovens tredje pianokonsert i pianokonserten Watermark av amerikanska tonsättaren Caroline Shaw. Som avslutning får Beethoven själv ta plats med sin tredje pianokonsert, den som i sig också har trådar både bakåt och framåt. Just den här konserten brukar räknas som ett av de verk som markerar själva tröskeln mellan den äldre, eleganta ”wienklassiska” stilen och den kommande romantiken med sina mer storslaget dramatiska känslouttryck. Beethoven står här med en fot kvar i arvet efter Mozart och den andra foten på väg in i det som skulle bli kännetecknande för hans egen, mogna stil.

Kvällens dirigent är orkesterns egen Malin Broman, konsertmästare sedan 2008, kritikerrosad både i Sverige och internationellt som kammarmusiker och solist, och på senare tid allt oftare även dirigent, eller ”stehgeiger” som det kallas när förste violinisten leder ensemblen och spelar violin samtidigt. Bromans skicklighet och värme präglar hennes spelstil som har beskrivits som både ömsint och vild.

Pianosolist är den amerikanske pianisten Jonathan Biss, en av världens främsta Beethoven-experter, som bland annat spelat in Beethovens samtliga sonater på cd. Det är ett kärt återseende och en välkommen återkomst på mer än ett sätt.  Dels har Biss varit uppskattad solist tidigare här i Berwaldhallen, dels har han varit öppen i media med sin psykiska kollaps. Det var vid en konsert i april 2019 som Jonathan Biss fick en så kraftig ångestattack att han inte kunde slutföra konserten utan fick lämna scenen. Under många år hade han hållit undan sin prestationsångest och tänkt att ”om det bara är jag själv som lider, om ingen annan märker något, så går det bra”. Han ville inte att publiken skulle behöva tänka på hur han mådde, utan fokusera helt på musiken. Men med tiden började han tappa känslomässig kontakt med sig själv och andra, och insåg att han måste ta sitt psykiska mående på allvar om han skulle kunna fortsätta som utövande konstnär. Han ställde in alla åtaganden och lämnade rampljuset. Nu är han tillbaka, och beskriver själv att han känner sig förändrad. Han är mer rädd om sig själv och mer ärlig i sitt spel. Det enda han vill nu är att spela för människor, kommunicera genom musik och visa vem han är, ”bara vara mig själv, varken mer eller mindre”.

Text: Katarina Lindblad