Alla tiders Bach

Efter nästan ett decennium som uppskattad hovorganist och kammarmusiker hos hertig Ernst August i Sachsen-Weimar, med några av sina största orgelverk och 30 kantater på verkslistan, körde det 1717 ihop sig rejält för den då 32-årige Johann Sebastian Bach. Han hade sett fram emot att bli befordrad till kapellmästare, men fick till sin häpnad inte tjänsten. Förmodligen sa han vad han tyckte om den saken, för det ville sig inte bättre än att han hamnade i arresten en månad för att därefter få ”onådigt avsked” av hertigen.

Men vid det laget hade Bach redan säkrat en anställning som hovkapellmästare hos furst Leopold av Anhalt-Köthen. Här var hovet reformert och ingen musik tilläts vid gudstjänsterna. Så till skillnad från hans tidigare tjänster hade han inga uppgifter som kyrkomusiker. I stället komponerade han mängder av instrumentalmusik, bland annat Brandenburgkonserterna.

Bach trivdes i Köthen, och hade möjligen tänkt stanna där resten av livet. Men omständigheterna ville annorlunda. Hans arbetsgivare var tvungen att lägga alltmer pengar på den preussiska militären, vilket innebar mindre pengar till musik. Till råga på allt var den nygifta furstens unga hustru inte bara djupt omusikalisk utan även direkt fientligt inställd till musik i största allmänhet. Allt sammantaget blev furstens intresse för sin hovkapellmästare allt svalare och Bachs tillvaro allt outhärdligare.

Dags för uppbrott igen alltså. Till Leipzig denna gång, där Bach fick anställning som kantor vid Thomaskyrkan. Han hade varit tveksam till att söka tjänsten, eftersom den i praktiken innebar ett kliv ner på karriärtrappan. Och hade någon berättat för honom att han skulle stanna här fram till sin död 27 år senare, så skulle den gode Bach nog förhållit sig en smula skeptisk.

Bachs arbetsuppgifter i Leipzig var kolossalt omfattande. Inte bara skulle han leda all musik vid gudstjänsterna i Thomas- och Nikolaikyrkorna varje söndag och helgdag, vilket ständigt krävde nya kompositioner, framför allt motetter och kantater. Han skulle också övervaka stadens musikliv och ansvara för flera amatörmusiksällskap, för vilka han bland annat skrev ett antal orkestersviter. Dessutom var det hans plikt som Thomas-skolans lärare och kantor att göra skolans elever – ”thomanerna” – till duktiga körsångare. Det måste han ha lyckats ganska bra med, för det är i Leipzig han skriver Juloratoriet, Johannes- och Matteuspassionerna, den stora Mässan i h-moll och de flesta av sina 300 kantater. (Faktum är att alla verk av Bach som vi får höra på dagens konsert är skrivna under hans tid i Leipzig.)

Tiden i Leipzig var produktiv, men samtidigt slitsam för Bach. Under sitt sista år drabbades han dessutom av en ögonsjukdom som gjorde honom blind och när han dog 1750 hade tiden sprungit förbi honom. Hans polyfona, sinnrika tonväv ansågs föråldrad och hade ersatts av enklare, mer insmickrande ideal. Och vid 1700-talets slut var det sonen Carl Philipp Emanuel som var den store Bach, medan fadern var så gott som helt glömd.

Ett tillstånd som tack och lov visade sig vara av övergående natur.

Text: Per Gudmar Sommarström