arrow

Allt innehåll från dagen

  • Martin Fröst & Mozart

27 augusti: Martin Fröst & Mozart

Världsklarinettisten och dirigenten Martin Fröst och Svenska Kammarorkestern bjuder på glittrande musikaliska juveler: Mozarts älskade klarinettkonsert och den livliga Pragsymfonin. Konsertbion i Studio 2 vid lunchtid ger Brahms fjärde symfoni med Litauens nationella symfoniorkester under ledning av Giedrė Šlekytė. Kvällens livesamtal sänds från The Baltic Sea Cultural Centre i Gdańsk – en av Östersjöfestivalens nya samarbetspartners.

Biljetter

27 Augusti
Biljett Konsertbio: Brahms fjärde symfoni i Studio 2, Radiohuset

Dagspass

  • 17:30

    KONSERTINTRODUKTION 27 aug

    Övre foajén, Berwaldhallen
  • 18:00

    SAMTAL: DIREKT FRÅN GDAŃSK

    Berwaldhallen

    Med missonen att främja brobygge över landsgränser och språkbarriärer presenterar Östersjöfestivalen sin nya samarbetspartner the Baltic Sea Cultural Centre. I över 25 år har the Baltic Sea Cultural Centre i Gdańsk arrangerat kulturevenemang, konstnärlig forskning och internationella och nationella tvärsektoriella projekt. The Baltic Sea Cultural Centre arbetar för att främja kultur och kulturutbyte inom Östersjöregionen och verkar inom traditionell och samtida musik, litteratur, film, visuell konst och scenkonst. The Baltic Sea Cultural Centre finns på två platser: i Gamla rådhuset och i St. John’s Center. Det 400 år gamla Rådhuset i flamländsk renässansstil är ett av få monument i Gdańsk som överlevde andra världskriget. St. John’s Center är en gotisk kyrka och numera ett livligt kulturcenter. Samtalet från The Baltic Sea Cultural Centre sker på engelska och livestreamas från St. John’s Center till Östersjöfestivalens samarbetsscener. Samtalsdeltagare presenteras senare.

    Medverkande

  • 19:00

    INSTÄLLD - MARTIN FRÖST & MOZART

    Berwaldhallen

    Årets upplaga av Östersjöfestivalen ställs tyvärr in. Läs mer på balticseafestival.com

    Du har hört Mozarts musik förut, men du har nog inte hört den så här. Den oefterhärmlige klarinettisten och dirigenten Martin Fröst och Svenska Kammarorkestern bjuder på glittrande musikaliska juveler som den älskade klarinettkonserten och livliga Pragsymfonin.

    Läs mer

    Två orter är för evigt förknippade med Mozart: födelsestaden Salzburg och Wien. Men även Prag hade en central plats i hans liv och i den böhmiska huvudstaden skulle han få uppleva några av sina absolut lyckligaste perioder i livet som tonsättare. När han i början av 1787 besökte Prag hörde han till sin glädje sin musik spelas i varje gathörn. I ett brev skrev han: ” …här talar man inte om något annat än Figaro; inget spelas, sjunges, blåses eller visslas annat än Figaro. Ingen opera drar så mycket publik som Figaro, alltid Figaro; sannerligen en stor ära för mig.” Förklaringen var att Figaros bröllop hade haft premiär i staden månaden innan och gjort en dundrande succé.

    I bagaget till Prag hade Mozart med sig partituret till en nytt verk, sin 38:e symfoni, som uruppfördes i staden den 19 januari inför en entusiastisk publik. Därav smeknamnet Pragsymfonin. Den rytmiskt fantasifulla och melodiskt överdådiga musiken i verket bär tydligt släktskap med just Figaros bröllop, men här finns också demoniska tongångar som påminner om Don Giovanni, som senare samma år skulle få sin premiär i Prag.

    Även Mozarts Klarinettkonsert A-dur fick sitt uruppförande i Prag, vid en välgörenhetskonsert i oktober 1791. Solist var Mozarts gode vän och frimurarbroder Anton Stadler. I klarinettkonserten lyckades Mozart frambringa något av den mest stämningsfulla och gripande musik han någonsin komponerande. Här hörs den sedvanliga ”Mozartska” elegansen och sprudlande lättheten, men i likhet med andra sena verk – såsom den 27:e pianokonserten och Trollflöjten – ryms i musiken en intimitet och varm innerlighet som ger konserten en speciell, personlig prägel. Klarinettkonserten skulle bli ett av Mozarts sista fullbordade verk. Det är än i dag ett av hans mest älskade stycken och ett av de oftast framförda verken för instrumentet överhuvudtaget.

    Det är svårt att tänka sig en solist mer lämpad att framföra Mozarts klarinettkonsert än just Martin Fröst. Han är tveklöst en av världens mest framstående virtuoser på sitt instrument och Mozarts mästerverk har han framfört åtskilliga gånger världen över, med många av världens stora orkestrar. De senaste åren har Fröst även framgångsrikt etablerat sig som dirigent och 2019 utsågs han till chefdirigent för Svenska Kammarorkestern.

    Fröst har även gjort sig känd som en nyfiken och kreativ artist som utforskat och förnyat konsertformen, gärna i samarbete med tonsättare och andra musiker. Nomadic Dances, som här hörs för första gången, är en vidareutveckling av det tidigare verket Nomadia. Båda har han skrivit tillsammans med sin bror, tonsättaren och musikern Göran Fröst. Martin beskriver själv verket så här: ”Nomadic Dances för klarinett och orkester är en serie gester, fysiska och musikaliska. Orkesterkroppen slår an det primitiva fundamentet till en musikalisk orientexpress som söker, genom tider och stilar, efter vägen ut.”

    Axel Lindhe

    Medverkande

    • Svenska Kammarorkestern bildades 1995 i Örebro med hög ambition från start. Hösten 1997 tillträdde Thomas Dausgaard som chefsdirigent och satte igång ett projekt som haft stor betydelse för ensemblens utveckling: att spela in Beethovens samtliga orkesterverk. Under dessa inspelningar hittade orkestern sitt unika tonspråk – en liten ensemble på bara 39 personer som kan spela så att det låter som en hel symfoniorkester.

      Orkestern har regelbundet turnerat världen över och förärats med hyllade recensioner i länder som Japan, USA, Storbritannien, Österrike och Frankrike, såväl under BBC Proms som på Festspelen i Salzburg. Genom samarbeten med dirigenter som Thomas Dausgaard och Andrew Manze har orkestern fått en bred repertoar och stor trygghet i såväl barocken och klassicismen som i den moderna musiken, där också nära samarbeten med tonsättare som HK Gruber och Brett Dean har bidragit till orkesterns utveckling.

      Hösten 2019 tillträdde klarinettisten och dirigenten Martin Fröst som chefsdirigent för Svenska Kammarorkestern. Tillsammans kommer de att fokusera på en musikresa som utforskar Mozarts historiska fotavtryck i Europa genom hans resor. Projektet blir orkesterns första gröna turné med flitigt nyttjande av Europas tågnätverk.

    • Martin Fröst är en världsberömd klarinettist och dirigent, känd som en av de främsta företrädarna för sitt instrument i världen i dag. Tillsammans med Miles Davis är han den ende blåsmusikern som tilldelats ett av världens största musikpriser: Léonie Sonnings musikpris. Hans repertoar omfattar den vanliga klarinettrepertoaren såväl som ett antal samtida verk han själv beställt, däribland Anders Hillborgs Peacock Tales och Jesper Nordins Emerge.

      Som solist har Fröst spelat med världens främsta orkestrar, han samarbetar regelbundet med framstående internationella artister och har uppträtt på några av världens mest betydande konsertlokaler. Fröst har även gjort sig känd för sina multimediaföreställningar. Den senaste är Retrotopia, där han verkar både som solist och dirigent, en musikalisk resa som utmanar den traditionella bilden av en klassisk konsert.

      De senaste åren har Fröst tagit framgångsrika steg som dirigent. Senast utnämndes han till chefsdirigent för Svenska Kammarorkestern med start säsongen 2019–2020. Samma säsong har han varit fokusartist hos Tonhalle Orchester Zürich. Andra nämnvärda samarbeten under säsongen är gästspel med BBC Symphony Orchestra och en konsertturné med pianisten Vikingur Ólafsson.

    Musiken

    • 1887, under sin tid som dirigent vid Leipzigoperan, ombads den då 27-årige Gustav Mahler att fullborda Carl Maria von Webers ofullbordade komiska opera Die drei Pintos. Det inspirerade Mahler att börja skissa på ett större verk för orkester, en symfonisk dikt med programtitlar hämtade från den tyske författaren Jean Pauls roman Titan. Det mesta skrevs 1887–1888 och verket hade premiär i sin ursprungliga, femsatsiga form den 20 november 1889 i Budapest, med Mahler själv som dirigent.

      Vännen Richard Strauss symfoniska dikt Don Juan hade haft succépremiär bara nio dagar innan. Dessvärre blev Mahlers Titan inte på långa vägar lika positivt mottagen. Tvärtom var publik och kritiker minst sagt chockade. Mahler var känd som en lysande operadirigent; som tonsättare var han praktiskt taget okänd och här visade han upp ett ambitiöst, brokigt och högst personligt verk.

      Kritiken fick Mahler att omarbeta verket under flera år. Först 1896 var den nu vanliga, fyrsatsiga symfoniversionen färdig. Så sent som på 1960-talet hittades de äldsta manuskripten som gav de slutliga pusselbitarna till verkets komplicerade tillkomsthistoria.

      I symfonin förekommer teman ur sångcykeln Lieder eines fahrenden Gesellen, en vandrande gesälls sånger, som Mahler komponerade vid samma tid. En möjlig anledning till detta kan vara tidsbrist, då hans arbete som kapellmästare tog mycket tid i anspråk.

      Första satsen inleds med en trolsk morgonscen då naturen vaknar: ”som ett naturljud” beskrivs det i partituret. Stråkarna har ett svårspelat parti i högt läge, hornstötar och trumpeter hörs samtidigt i fjärran. Träblåsarna härmar fåglar och melodin i Ging heut’ Morgen über’s Feld från sångcykeln svävar över landskapet.

      I andra satsen är stämningen mera okomplicerad, rent av lustig. Vi hör en Ländler, en livlig österrikisk folkdans med karaktäristisk, stampande rytm. Här hörs även ett återanvänt tema från den tidigare komponerade sången Hans und Grethe skriven 1880–1881.

      Tredje satsen är symfonins mest originella. Mahler kallade den ursprungligen Sorgmarsch à la Callot, syftande på en känd parodisk bild som visar hur den döde jägaren bärs på bår av djuren. Mahler använder ironiskt den kända kanonen Broder Jakob, kusligt spelad i moll av en till en början ensam kontrabas. Processionen avbryts av klezmermusik och polkadans, framfört av vad som låter som gatumusikanter. Sluttemat ur sista sången i Lieder eines fahrenden Gesellen klingar innan Broder Jakob återkommer i ny tonart. Det hela utmynnar i ett diminuendo.

      Plötsligt och överraskande startar finalsatsen, som med sina många teman och täta konstruktion gör den till symfonins höjdpunkt. Den våldsamma karaktären kontrasteras av flera lyriska sidoteman, och de pågår växelvis till symfonins jublande slut.

      Text: Andreas Konvicka

    • I den så kallade Pragsymfonin möter vi Wolfgang Amadeus Mozart på höjden av sitt konstnärskap, i operor mätt mellan Figaros bröllop och Don Giovanni. Symfonin komponerades i Wien i december 1786, öronmärkt för uruppförande i Prag redan i januari året därpå. Från Prag hade Mozart fått en inbjudan av greve Thun, en rik och inflytelserik amatörmusiker som Mozart redan var bekant med.

      Lika illa som han på grund av olika negativa upplevelser hade tyckt om Paris, lika mycket skulle Mozart komma att älska Prag – och kärleken var besvarad, det kunde Mozart berätta om i brev från den böhmiska huvudstaden: ”…inget spelas, sjungs eller visslas här utom Figaro.” Mozart var helt enkelt stjärnan för dagen på ett sätt han inte var van vid, någon som välbeställda borgare gjorde allt för att få träffa. Grevens hem stod helt och hållet till hans förfogande, hedersbetygelserna haglade, hans konserter var triumfer och inbringade dessutom ordentligt med pengar.

      Pragsymfonin fördes till dopet under Mozarts egen ledning den 19 januari och mottagandet blev närmast tumultartat. Så är det också en av hans främsta symfonier, med en nyvunnen frihet i orkesterbehandlingen och en till och med för Mozart osedvanligt ljuvlig andantesats. Det är ett verk som inte skäms för sig i jämförelse med de ikoniska tre sista symfonierna från 1788.

      Symfonins inledande, värdiga adagio var vid denna tid fortfarande ett ovanligt grepp i symfoniska sammanhang, även för Mozart. En långsam öppning kunde dock kanske inspirera till viss ordning bland en eventuellt lite bångstyrig publik. När första satsen väl tar fart i ett allegro blickar Mozart både bakåt och framåt, då drag av melodier från såväl Figaros bröllop som Don Giovanni dyker upp.

      I denna 38:e symfoni har Mozart tillfälligt återvänt till den tresatsiga symfoniformen, utan menuett, som han annars hade övergivit. Mozartforskaren Alfred Einstein konstaterade senare: ”I de tre satserna sägs allt som behöver sägas.” Symfonin avslutas påtagligt applådknipande; operakompositören Mozart visste hur man fick fart på publiken.

      Åter i Wien, där han alltjämt var besviken över att inte ha väckt tillräckligt intresse med sin konst, kände Mozart en stor saknad efter Prag och dess välvilliga publik. Han ville nu komponera en opera för människorna som hade uppskattat honom så, och tog sig an uppgiften med stor iver. Resultatet blev inget mindre än just Don Giovanni, uruppförd av Mozart själv i Prag i oktober 1787, och än en gång fick han uppleva den enorma succéns sötma.

      Text: Gunnar Lanzky-Otto

Biljett

  • 12:00

    INSTÄLLD - KONSERTBIO: BRAHMS FJÄRDE SYMFONI

    Radiohuset, Studio 2

    Årets upplaga av Östersjöfestivalen ställs tyvärr in. Läs mer på balticseafestival.com

    Från Litauiska nationalfilharmonin i Vilnius kommer denna inspelning av Brahms fjärde symfoni, framförd av Litauens nationella symfoniorkester och dirigenten Giedrė Šlekytė. Hon har gästat Berwaldhallen flera gånger, senast i februari 2020 då hon gjorde en hyllad konsert med Radiokören.

    Läs mer

    Inför sitt senaste gästframträdande i Berwaldhallen i februari 2019 berättade dirigenten Giedrė Šlekytė att hon nyligen dirigerat både Brahms första och andra symfoni och att detta framförande av den fjärde skulle äga rum bara några veckor efter hennes konsert med Radiokören i Berwaldhallen. ”Men om någon bad mig hoppa in och göra även den tredje symfonin skulle jag absolut tacka ja,” sade hon med ett brett leende.

    Denna inspelning kommer från en mycket romantiskt präglad konsert i Litauiska nationalfilharmonin i Vilnius. På samma konsert framfördes även Preludium och Liebestod ur Wagners Tristan och Isolde samt Robert Schumanns Cellokonsert a-moll med den uttrycksfulle österrikisk-persiske cellisten Kian Soltani.

    Efter paus var det dags för Brahms fjärde symfoni, detta fullmatade orkesterverk vars första sats möttes av obekväm tystnad när symfonin framfördes för första gången för en liten skara åhörare, arrangerad för fyrhändigt piano. Musikkritikern Eduard Hanslick lär ha utropat att han under hela satsen kände sig misshandlad av två fruktansvärt intelligenta människor. Hanslick var normalt en av Brahms förkämpar. Även författaren Max Kalbeck, en annan vän och förtrogen, rådde Brahms att inte offentliggöra verket i denna form.

    Men uruppförandet i Meiningen blev uppskattat, liksom den efterföljande premiären i Wien, och gradvis ändrades vännernas tonläge. Även Brahms själv kom att uppskatta symfonin. Eduard Hanslick skrev senare att ”för musikern finns inget annat modernt verk som är så lärorikt att studera. Det är som en mörk brunn; ju längre vi blickar ner i den, desto starkare lyser stjärnorna upp mot oss.”

    I tidningen The Guardian skrev Tom Service om symfonin att den ”borde lämna dig intellektuellt mörbultad och känslomässigt sårad, snarare än ytligt tröstad. Det här är något av 1800-talets mörkaste och djupaste musik.” Jan Swafford, som skrev en biografi om Brahms, beskriver symfonin till och med som ”en begravningssång till Brahms arv, till en värld i fred, till hans älskade Wien, till den tysk-österrikiska medelklassen som förstod och uppskattade musik som inga andra”.

    Första satsen börjar nästan ”in medias res”, mitt i handlingens skeende, med dess ständigt framåtblickande huvudtema som kommer omedelbart, utan uppbyggnad eller förvarning. Andra satsen börjar med ett beslutsamt tema i hornen som utvecklas i blåssektionen, följt av ett raskare sidotema i stråket. Till slut förenas orkestern i en rekapitulation och coda.

    Tredje satsen är med god marginal den kortaste – hälften så lång, ungefär – som någon av de tre andra – men inte desto mindre genomarbetad. Den är skriven i modifierad sonatform, men har samtidigt drag av ett scherzo och fyller, som symfonins raska tredje sats, motsvarande roll. Fjärde satsen är en passacaglia, relativt sällsynt i den symfoniska repertoaren. Passacaglian härstammar från Spanien och utgör en rad variationer på ett givet musikaliskt motiv. Den liknar chaconnen, men i passacaglian får huvudmotivet förekomma i fler stämmor än i basen. Temat, baserat på en chaconne av Bach ur kantaten Nach dir, Herr, verlanget mich, varieras 30 gånger innan codan tar oss till en sista serie upprepningar av temat och en avslutande mollkadens.

    David Saulesco

    Medverkande

    • Litauens nationella symfoniorkester grundades 1940 av tonsättaren, dirigenten och pianisten Balys Dvarionas. Sedan hösten 2015 är Modestas Pitrėnas orkesterns konstnärlige ledare och chefsdirigent. Robertas Šervenikas är orkesterns andre dirigent och Juozas Domarkas, som ledde orkestern mellan 1964 är 2015, är hedersdirigent.

      Orkestern ger ett femtiotal konserter årligen i Litauiska nationalfilharmonin i Vilnius liksom på andra scener i Litauen och utomlands i Europa, Japan, Sydamerika och Sydkorea. Orkestern har uppträtt i betydande konserthus som Musikverein Wien, Barbican Centre i London, Berwaldhallen, Concertgebouw i Amsterdam och Suntory Hall i Tokyo.

      Genom åren har orkestern mött många framstående gästdirigenter, däribland Mstistlav Rostropovitj, Krzysztof Penderecki, Kurt Masur, Neeme Järvi och Mirga Gražinytė-Tyla. Kända solister som uppträtt med orkestern inkluderar Monserrat Caballé, Gidon Kremer, Mischa Maisky och Yuri Bashmet. Orkesterns grundrepertoar är de stora oratorierna och symfonierna såväl som samtida verk, särskilt av litauiska tonsättare som Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, Onutė Narbutaitė, Raminta Šerkšnytė, liksom musik av många unga tonsättare.

    • Giedrė Šlekytė är en internationellt eftertraktad dirigent som gästat orkestrar som Bruckner Orchester Linz, Sächsische Staatskapelle Dresden, Franska radions filharmoniker och Litauens nationella symfoniorkester. I Sverige har hon lett många av landets främsta orkestrar, däribland Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna och Göteborgs Symfoniker.

      Hon var förste kapellmästare vid Stadtteater Klagenfurt 2016–2018, där hon bland annat hyllades för uppsättningar av La Traviata, Don Giovanni och Enleveringen ur seraljen. Som operadirigent gör hon säsongen 2019–2020 exempelvis Poul Ruders The Handmaid’s Tale vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Donizettis Kärleksdrycken på Leipzigoperan och Figaros bröllop på Litauiska nationaloperan i Vilnius. 2015 vann hon Danska Radions Symfoniorkesters tävling för unga dirigenter. Hon har även uppmärksammats på Festspelen i Salzburg och vid International Opera Awards.

      Hon gästade Berwaldhallen första gången under Östersjöfestivalen 2018 då hon bland annat gjorde Raminta Šerkšnytės oratorium Songs of Sunset and Dawn.

    Musiken

    • Johannes Brahms fullbordade sina symfonier parvis: den första och andra 1876–1877 och den tredje och fjärde 1883–1885. De tre första blev omedelbart mycket framgångsrika, men den fjärde var Brahms själv tveksam till i början. Behovet av ett andra utlåtande var så stort att Brahms skrev ett arrangemang för två pianon som han själv och pianisten och tonsättaren Ignaz Brüll framförde för en liten utvald skara vänner.

      Mottagandet blev inte hjärtligt. Musikkritikern Eduard Hanslick, annars så positiv till Brahms musik, lär efter första satsen ha sagt att ”under hela satsen kändes det som om jag blev misshandlad av två oerhört intelligenta människor”. En god vän, Max Kalbeck, blev bedrövat besviken och bönföll Brahms att kasta bort de två, enligt honom, opassande mittensatserna. Violinisten Joseph Joachim, en annan nära vän och samarbetspartner blev också förbryllad och besviken. Men så småningom, efter att de hört orkesterversionen, ångrade sig hela skaran och höll den fjärde symfonin som ett av Brahms allra främsta verk.

      I dag kan det vara lätt för musikkännare att avfärda reaktionerna som omdömeslösa, men om de i stället tas på allvar utgör de faktiskt en nyckel till verket. Joachim hade en idé om att inleda första satsen med två takter liggande ackord. Det pekar på en viktig sak: symfonin börjar abrupt, in medias res, som om du öppnar dörren till en orkester som redan spelat flera takter. Hanslicks reaktion pekar på den första satsens våldsamma karaktär. Symfonin kallas ibland för ”den tragiska” men kunde lika gärna ha kallats frätande eller kärv.

      Kalbeck, som kritiserade mellansatserna, var ensam om att uppskatta den sista satsen redan i pianoversion. Övriga ansåg den inte hållbar som symfoni-final, delvis förmodligen på att symfonin behåller sin moll-karaktär genom hela finalen. Den till och med slutar på ett mollackord, vilket var – och är – förhållandevis sällsynt. Ett annat skäl kan ha varit Brahms formval, den under barocken populära dansen passacaglia: en serie variationer över en basgång eller ackordföljd.

      Text: Tore Eriksson