arrow

Allt innehåll från dagen

  • Mattei, Mäkelä & Mozart

    TRE PUBLIKFAVORITER I EN OCH SAMMA KONSERT

23 augusti: Mattei, Mäkelä & Mozart

Östersjöfestivalens andra dag bjuder på konsert i Berwaldhallen, ledd av Klaus Mäkelä. Vi får höra Le tombeau de Couperin – Ravels hyllning till de soldater som stupade i första världskriget, Sibelius två sista symfonier och några av Mozarts mest älskade arior framförda av Peter Mattei. Från Den Sorte Diamant i Köpenhamn streamas kvällens samtal med den svensk-finska författaren Kjell Westö.

Hans Krásas Brundibar som skulle getts i Stora Synagogan denna dag har blivit uppskjuten till Östersjöfestivalen 2021.

Biljetter

23 Augusti
Biljett OBS! Konserten är uppskjuten till Östersjöfestivalen 2021: Den förbjudna musiken: Brundibár i Synagogan, Stockholm

Dagspass

  • 17:30

    KONSERTINTRODUKTION 23 aug

    Nedre foajén, Berwaldhallen
  • 18:00

    SAMTAL: KJELL WESTÖ - TRITONUS

    Berwaldhallen

    Tritonus, även kallat djävulens intervall, är ett intervall som spänner över tre heltoner. Tritonus är också titeln på den svensk-finska författaren Kjell Westös nya roman, vilken publiceras den 21 augusti i samtliga nordiska länder. Huvudpersonen i Tritonus är en världsberömd finsk dirigent som tagit flykten till sommarhuset i den finska skärgården sedan han upplevt motgångar i såväl karriären som kärlekslivet. I huset vid Östersjön pendlar han mellan harmoni och dissonans i sökandet efter svaret på frågan: Hur lever man tillsammans i en tid som vår? Med den nya romanen som utgångspunkt resonerar Kjell Westö tillsammans med en dansk författarkollega kring frågor om gemenskap kontra ensamhet, om musik och om priset man ibland måste betala för framgång. Samtalet sänds live från Den Sorte Diamant, Kungliga Biblioteket i Köpenhamn. Samtalet sker på engelska och livestreamas till Östersjöfestivalens samarbetsscener och via Berwaldhallen Play.

    Medverkande

    • Kjell Westö är en av Finlands främsta författare. Han är mest känd för sina episka romaner som utspelar sig i Helsingfors, men han har även skrivit noveller, poesi, essäer och kolumner. Westö debuterade som poet år 1986. Han har idag översatts till mer än 20 språk och han har fått pris av Svenska litteratursällskapet i Finland sju gånger. Kjell Westö säger själv att kärnan i hans författarskap är ett aldrig sinande intresse för mysteriet Människan och en okuvlig vilja att ta reda på mer om varför vi är som vi är och agerar så som vi agerar. Han vill skildra olika sorters människor med kontrasterande livssyn och skilda livsvillkor. Tritonus är hans åttonde roman.

  • 19:00

    INSTÄLLD - MATTEI, MÄKELÄ & MOZART

    Berwaldhallen

    Årets upplaga av Östersjöfestivalen ställs tyvärr in. Läs mer på balticseafestival.com

    Maurice Ravel skrev sviten Le Tombeau de Couperin på tröskeln till 1920-talet, till minne av vänner som stupat under första världskriget. Eftersom Ravel menade att ”de döda redan är sorgsna nog” är musiken lättsam och optimistisk, precis som den trio av Mozartarior som här åtföljer sviten. Klaus Mäkelä bjuder dessutom på Sibelius två sista, mästerliga symfonier.

    Medverkande

    • Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

      Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!

      Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967.

      Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, inklusive Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare till Östersjöfestivalen.

    • Klaus Mäkelä är sedan hösten 2018 förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Hösten 2020 tillträder han som chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien. Han är även konstnärlig partner vid Tapiola Sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo Musikfestspel.

      Säsongen 2019–2020 har han debuterat med orkestrar som NDR Elbphilharmonie, Münchner Philharmoniker, Nederländska radions symfoniorkester och Londons filharmoniska orkester. Han har även gjort återbesök hos bland andra Frankfurts radiosymfoniker, Göteborgs Symfoniker, Lausannes kammarorkester och Tokyos Metropolitanorkester.

      Mäkelä debuterade som operadirigent vid Finlands Nationalopera med Mozarts Trollflöjten och en konsertant version av Erkki Melartins Aino. Han är även en prisad cellist som har spelat med finska orkestrar som Sinfonia Lahti och Kuopio orkester och festivaler som Kuhmo kammarmusikfestival och Musikfestspelen i Nådendal. Han spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation. 2019 tilldelades han Finlandspriset för sina bidrag till finsk konst och kultur.

    • Vintern 2019–2020 gjorde barytonen Peter Mattei sin första Wozzeck, titelrollen i Alban Bergs opera, på Metropolitan i New York. I januari 2020 framförde han också Schuberts Winterreise tillsammans med pianisten Lars-David Nilsson på Carnegie Hall i New York. Samma duo var förra säsongen på en hyllad nordisk turné med Winterreise vilket resulterade i såväl en skivinspelning som en tv-version för SVT.

      Förra säsongen framträdde Peter med titelrollen i Mozarts Don Giovanni på både Metropolitan och på Wiener Staatsoper. Det var också som Don Giovanni han fick sitt internationella genombrott, i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence, och han har gjort flera bejublade framträdanden i rollen sedan dess på scener som Kungliga Operan, Scottish Opera, Opéra National de Paris och Teatro alla Scala.

      Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Wagners Parsifal på Metropolitan i New York. Säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket, då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin. Bland hans många andra roller kan nämnas greven i Figaros bröllop, titelrollen i Billy Budd, Don Fernando i Fidelio och Pentheus i Daniel Börtz Backanterna i Ingmar Bergmans regi på Kungliga Operan.

    Musiken

    • När första världskriget bröt ut 1914 var den franske tonsättaren Maurice Ravel 39 år. Han ville slåss för sitt land, men var alltför svag för att tjäna vid infanteriet. Den tjänst han i stället fick som chaufför, med uppdrag att köra trupper till fronten, var nog så riskabel och han var själv flera gånger en hårsmån från att omkomma. Han klarade sig, men många av hans vänner mötte döden i kriget.

      I januari 1917 dog även Ravels mor Marie, som han stod mycket nära, 76 år gammal. Det var således med tungt hjärta han återupptog sitt komponerande när han frikallades i juni samma år. En tidigare påbörjad pianosvit, Suite française, döpte han i detta sinnestillstånd om till Le Tombeau de Couperin.

      En ”tombeau” är ett verk tillägnat en död persons minne, en slags musikalisk gravsten. Ravel skrev färdigt verket då han sommaren 1917 vilade upp sig hos monsieur och madame Fernand Dreyfus i Lyons-la Forêt nordväst om Paris. François Couperin var en fransk barocktonsättare, organist och cembalist, men snarare än att citera eller hylla just honom lånade Ravel den franska barockmusikens struktur, med en dans för varje sats.

      I djup sorg färdigställde Ravel sin vackra danssvit som sex satser för piano. Sviten uruppfördes den 11 april 1919 av pianisten Marguerite Long och blev så väl mottagen att den genast fick repriseras. Som svar då någon undrade över det ljusa anslaget i musiken svarade Ravel: ”De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad.”

      Året efter uruppförandet, i februari 1920, arrangerade Ravel själv om fyra av de sex satserna för orkester. Orkestersviten låg även till grund för Rolf de Marés och Jean Börlins koreografi för Svenska baletten i Paris som hade premiär på Théâtre des Champs-Elysées i september samma år. Baletten uppfördes minst 165 gånger.

      Text: Anna Hedelius

    • Jean Sibelius sjätte symfoni har genom åren gått under olika benämningar, som ”Tystnadens symfoni” för att den är den minst ljudstarka av hans symfonier, och ”Askungen bland symfonier” för att den sticker ut med sin särskilda harmonik. Själv påstod Sibelius att han erbjöd publiken kallt källvatten, i motsats till andra moderna tonsättare som tillredde musikaliska cocktails i alla nyanser. Det var framför allt de i Europa då dominerande tonsättarna Richard Strauss och Gustav Mahler han avsåg.

      De olika epiteten säger något om symfonins rena väsen och inåtvända allvar. De allra första skisserna gjorde Sibelius redan hösten 1915, och när han väl satte i gång att arbeta med symfonin på allvar kämpade han med den i fyra år. Helt fullbordad var den först i februari 1923, då Sibelius var 57 år.

      Som vanligt i Sibelius senare verk används ett rikt motivmaterial. Harmoniskt har han arbetat med den doriska skalan och han har gett harpan en framträdande roll, inte som soloinstrument, men i orkesterklangen. Sibelius förkärlek för renässanstonsättarna Giovanni Pierluigi da Palestrina och William Byrd är kännbar. Musiken låter både gammal och ny på samma gång. Den är både mystisk och sublim.

      Symfonin uruppfördes i Helsingfors den 19 februari 1923 med Sibelius själv på dirigentpulten. I en intervju i Svenska Dagbladet i samband med konserten fick Sibelius frågan om han trodde på succé, varpå han svarade: ”Det har alltid varit så att med varje ny symfoni jag har skrivit och framfört har jag vunnit några nya följare, men samtidigt förlorat några av de gamla. Hur som helst tänker jag inte på en symfoni som musik med ett visst antal takter, utan som ett uttryck för andlig tro, en del av ens innersta liv.”

      I april samma år dirigerade Sibelius symfonin i Göteborg, varpå Julius Rabe i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev: ”Sibeliuskonserten i går blev utan gensägelse den största dagen under detta nu snart flydda musikår. Den hade både en mäktig inre betydenhet och yttre festivitas.”

      Text: Anna Hedelius

    • Den finländske tonsättaren Jean Sibelius var depressiv under hela sitt liv och stillade ofta sin ångest och sina skakande händer med whisky, både då han komponerade och då han dirigerade. Med åldern fick han svårare och svårare att skriva musik. Arbetet med den sjunde symfonin under vintern 1924 var en kamp. Han skriver: ”Jag är på fel spår. Alkohol för att lugna mina nerver och mitt sinnestillstånd. Så hemskt åldrandet är för en kompositör. Saker går inte så fort som de har brukat och självkritiken växer till orimliga proportioner.”

      Den sjunde symfonin bygger på ett adagio-motiv som Sibelius skissade ned redan under arbetet med sin femte symfoni tio år tidigare. Men redan i sjuans inledande adagiosats uppträder fler motiv, som sedan varieras och utvecklas. Ursprungstanken var att skriva ett verk i tre satser, men då Sibelius presenterade sitt stycke, som ännu vid premiären hette Fantasia sinfonica, bestod det av en enda 22 minuter lång sats. Sibelius dirigerade själv uruppförandet med Stockholms konsertförening, som i dag går under namnet Kungliga Filharmonikerna, den 24 mars 1924. Efter att också ha dirigerat verket i Köpenhamn i oktober samma år ändrade han dess namn till Symfoni nr 7 C-dur.

      Verket betraktas som höjdpunkten av Sibelius skapande. Den samtida brittiska musikkritikern Donald Francis Tovey jämförde upplevelsen av att lyssna till verket vid sensationen av att flyga flygplan: ”En pilot buren av vinden har ingen känsla av rörelse alls. Han rör sig i vinden och kan ändra hastighet utan att avbryta rörelsen.”

      Efter framgången planerade och arbetade Sibelius troligen på en åttonde symfoni, men av den finns i dag inga spår. Kanske greps han återigen av självkritik; om han inte kunde överträffa sin perfekta sjunde symfoni ville han heller inte släppa den åttonde till offentligheten. Sibelius levde till 91 års ålder, men de sista 31 åren av sitt liv – mellan 1926 och 1957 – skrev han ingen musik över huvud taget. Den sjunde symfonin sammanfattar således hans gärning som symfonist.

      Text: Anna Hedelius

Konserten är uppskjuten till Östersjöfestivalen 2021

  • 15:00

    INSTÄLLD - Den förbjudna musiken: Brundibár

    Stora Synagogan

    Årets upplaga av Östersjöfestivalen ställs tyvärr in. Läs mer på balticseafestival.com

    I koncentrationslägret Theresienstadt spelades Hans Krásas barnopera Brundibár av samma barn och vuxna som satte upp den i Prag innan de togs tillfånga. Musikerna och skådespelarna avrättades i Auschwitz, men operan lever vidare och inspirerar dagens tonsättare till att fortsätta sprida budskap om frihet och rättvisa.

    Konserten har skjutits upp till Östersjöfestivalen 2021. De medverkande barnkörerna kommer inte att kunna repetera i maj på grund av den rådande situationen och det är en förutsättning för att konserten ska kunna genomföras.

    Läs mer

    Av de många musikverk som uppfördes i koncentrationslägret Theresienstadt några mil norr om Prag har väl Hans Krasás barnopera Brundibár närmast blivit en legend. Här framförs den i Stockholms Stora synagoga tillsammans med två körverk som ger barnoperan en mörkare klangbotten. Det ena är australisk-tyske Brett Deans körsättning av en dikt skriven av en klasskamrat till Deans dotter efter ett möte med ett av Brundibár-barnen i Berlin 1997, det andra svenske Jacob Mühlrads av judisk mystik inspirerade Nigun, uruppförd av Radiokören 2014.

    Hans Krása komponerade Brundibár till en text av avantgardekonstnären Adolf Hoffmeister som bidrag i en tävling utlyst av det tjeckiska skol- och kulturministeriet 1938. Något pris delades dock aldrig ut och partituret försvann i villervallan av tyskarnas ockupation av Tjeckoslovakien våren 1939. Noterna återfanns först 35 år efter kriget och överlämnades då till det inrättade muséet i Theresienstadt.

    När idén kläcktes sommaren 1941 att framföra Brundibár på ett judiskt pojkhem i Prag fanns endast klaverutdraget till hands. Repetitionerna pågick i hemlighet, först ledda av Rafael Schächter och efter dennes deportation av Rudolf Freudenfeld. En pianist, en violinist och en slagverkare deltog under de två framförandena. Krasá själv hade redan förts till Theresienstadt. Där återupptogs arbetet efter att även de judiska barnhemsbarnen kommit till lägret 1943.

    Paradoxalt nog var förutsättningarna för konsertverksamhet i lägret bättre än utanför, då nazisterna ville visa upp Theresienstadt som ett ”mönsterläger” för omvärlden. I ett klipp ur propagandafilmen Führern skänker judarna en stad sjunger barnen slutsången ur Brundibár innan ridån går ner inför en applåderande barnpublik.

    Handlingen är enkel: Sepperls och Annerls mamma är sjuk och barnen har inte råd med mjölk åt henne. Barnen härmar positivhalaren Brundibár som får in pengar i gatuhörnen och tillsammans med en hund, en katt och en sparv tränger de igenom gatans larm. Att skurken Brundibár föreställde Hitler var inte så svårt att förstå. Brundibár stjäl barnens pengar och gömmer dem, men barnen och djuren hittar gömstället. De svaga har vunnit över den starke.

    Brundibár framfördes inte mindre än 55 gånger innan de medverkande barnen i september 1944 deporterades till gaskamrarna i Auschwitz. Den 16 oktober följde Krása och hans tonsättarkollegor i lägret: Pavel Haas, Gideon Klein samt Viktor Ullmann, vars opera Kejsaren av Atlantis kommer att spelas i Berwaldhallen i vår. Dessa begåvade och numera väldokumenterade tonsättare hade haft karriärer innan nazisterna intog Tjeckoslovakien. Att enbart betrakta deras liv och verk ur ett förintelseperspektiv vore att förminska dem.

    Brundibár har numera framförts otaliga gånger, bland annat i en engelskspråkig version baserad på Tom Kushners och Maurice Sendaks bilderbok. I Sverige har den bland annat getts på Malmö stadsteater 1994 och i Projekt Brundibár med en nyskriven ”rampjäs” av författaren Åke Leijonhufvud. Flera inspelningar finns också, bland dem en ljudupptagning från tjeckisk tv 1990.

    Text: Henry Larsson

    Medverkande

    • Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

      Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik.

      Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel. Rekrytering av ny chefsdirigent för Radiokören pågår.

    • Västerås Sinfoniettas chefsdirigent och konstnärlige rådgivare Simon Crawford-Phillips är också verksam som pianosolist och kammarmusiker. Han debuterade som dirigent 2013 med Sveriges Radios symfoniorkester och har sedan dess lett bland annat English Chamber Orchestra, Dalasinfoniettan och Musica Vitae. Som pianist har han spelat med bland andra BBC Scottish Symphony, Academy of St Martin in the Fields, Colin Currie och Anne Sofie von Otter. Med Kungsbacka pianotrio har han exempelvis uppträtt i Concertgebouw i Amsterdam, under BBC Proms och vid internationella festivaler. Crawford-Phillips är gästlärare på Högskolan för scen och musik i Göteborg samt vid Royal Academy of Music i London.

    • Sedan sin examen från masterprogrammet i operaregi på Operahögskolan i Stockholm 2014 har Dan Turdén varit professionellt verksam bl a vid Kungliga Operan, Dramaten, Uppsala Universitet, Estrad Norr, Opera Hedeland och Operahögskolan. Turdén föddes i Norrköping som son till skådespelarna Yvonne Lundequist och Walter Turdén. På gymnasiet studerade han på Estetiska programmets musikgren med tuba som huvudinstrument. Turdén avslutade sin masterutbildning på Operahögskolan med att regissera Jaques Offenbachs operett Pierrette & Jacquot på Malmö Opera. Under 2014 var Turdén även finalist i den internationella tävlingen i operaregi: Ring Award. Som enda svensk i tävlingens historia var han först att kvalificera sig i en mycket hård konkurrens. 2007 grundade Turdén det fria operakompaniet Kamraterna och har sedan dess varit både dess ordförande och konstnärlige ledare. Sedan 2011 har Kamraterna under Turdén ledning etablerat sig som ett komplement till de stora institutionerna genom att i mindre skala men med stor övertygelse utmana och utveckla operan vad gäller form, aktualitet och arbetsmetoder. Kamraterna vill, utan att göra avkall på operans särart, bevisa att opera är en levande och samtida konstform.

    • Dansaren och koreografen Sara Ribbenstedt har uppträtt med bland annat operasällskapet Kamraterna i uppsättningar som Räven av Igor Stravinsky och Kurt Weills De sju dödssynderna samt i koreografen Anna Vnuks föreställning Möta hösten tillsammans? på Kulturhuset Stadsteatern. Hon har även spelat i hyllade Nils Holgersson av Susanne Marko och Leif Stinnerbom på Västanå teater och i Malmöbaserade wecollectives föreställning LÅR. Hon har studerat vid Dans- och cirkushögskolan i Stockholm.

    Musiken

    • ”Lyssna!” utropar sångarna i början av Jacob Mühlrads körverk Nigun, ”shema!” Texten i verket består av hebreiska ord och fragment tagna från olika judiska gudstjänster. Ett par minuter in i den täta väven av stavelser hörs även ”leh ak shiv” – ”lyssna noga”.

      Nigun är ett verk som inbjuder både till att lyssna noga och att bara låta sig översköljas av de svävande, men också dramatiska, körklangerna. Harmoniskt är musiken flyktig utan en fast tonart att kretsa kring, men däremot går det att urskilja olika tonala centrum som Mühlrad etablerar och förflyttar sig mellan. Det väcker nästan en bild av livets träd med dess tio sefirot. Livets träd är en central symbol i kabbalan, en del inom den judiska mysticismen.

      Musiken växlar mellan kluster, vokala effekter, mässande och enkla, rena ackord. Mühlrad komponerade verket 2014, fyra år efter att han fick tonsättaren Sven-David Sandström som mentor. Innan dess var det främst vid pianot Mühlrad musicerade. Sandströms vägledning kan höras i musiken, men också drag av andra samtida körtonsättare.

      ”Min utgångspunkt har varit att åstadkomma en abstraktion av en judisk gudstjänst” sammanfattar Jacob Mühlrad själv sitt verk, som faktiskt också har en direkt koppling till kabbalan: ”I kabbalan talar man ofta om den ’ordlösa’ melodin och hur den kommunicerar mer än melodin med text. Den ordlösa melodin har en högre andlig status och precis som i en gudstjänst överlagrar vokalisen och den textburna melodin varandra. Relationen mellan dessa är något jag undersöker i mitt stycke.”

      Själva namnet på verket, ”nigun”, betyder ”melodi”. Två andra uttryck som förekommer under verket är ”pney ha jam” och ”shetach” som ungefär kan översättas till ”havets yta” respektive ”optisk yta”. Vid olika tillfällen i stycket mässar också kören, med beslutsamhet, ”kadosh” – ”helig”.

      En tenorsolist har, mitt i det nio minuter långa verket, den enda tydliga, sammanhängande texten: ”Jag är en tjänare till G-d, välsignad är han och jag kastar mig framför honom och framför heligheten av hans Torah.”

      Text: David Saulesco

    • 1938 såg Brundibár dagens ljus, en barnopera som skulle leva långt efter att dess skapare hade gått samma öde till mötes som så många andra kulturskapare i det nazistiska Europa. Tonsättaren Hans Krása och librettisten Adolf Hoffmeister skrev operan till en tävling utlyst av det tjeckoslovakiska utbildningsministeriet. Året därpå invaderades landet av Nazityskland och tävlingen blev aldrig avgjord, men på ett judiskt barnhem i Prag repeterades operan i hemlighet med barnen. Innan Krása hann se premiären arresterades han och skickades till koncentrationslägret Theresienstadt, dit även i princip alla medverkande från barnhemmet fördes snart därefter.

      En musikerkollega till Krása lyckades smuggla med sig ett klaverutdrag till Brundibár in i Theresienstadt och så småningom kunde föreställningen mot alla odds sättas upp även inne i lägret. Historien om två fattiga syskon som med hjälp av en katt, en sparv och en hund besegrar byns ondskefulle positivspelare spelades över femtio gånger i Theresienstadt – en ljusglimt i det ofattbart omänskliga livet i lägret. Ett par veckor efter att operan hade spelats en sista gång transporterades så gott som alla medverkande, inklusive tonsättaren själv, till Auschwitz – där de omgående gasades ihjäl.

      När operan Brundibár skulle sättas upp i Berlin 1997 kom en av de mycket få överlevande till repetitionerna för att berätta om sin tid i Theresienstadt för de medverkande barnen. En av dem, Sophia, var klasskamrat till tonsättaren Brett Deans dotter. Så här skriver Dean själv:

      “För Sophia som då var åtta år gammal blev kvinnans berättelse om sitt liv i lägret en oförglömligt stark upplevelse. Kvinnan hade själv spelat i operan, en gång som katten, ’Katz’, och en annan som sparven, ’Spatz’. Hon berättade också att många av barnen, däribland hennes enda syster, skickades till Auschwitz efter att de hade spelat operan, och att alla blev mördade när de kom dit. Samma kväll dikterade Sophia dikten Katz’ und Spatz för sin mamma. Min tonsättning kombinerar Sophias text med korta fragment av det ursprungliga librettot till Brundibár.”

      Katz’ und Spatz skrevs ursprungligen för barnkör. Versionen för åttastämmig blandad kör a cappella sambeställdes 2002 av Radiokören och Melbourne Chorale.

      Text: Janna Vettergren

       

      Katten och sparven

      Jag är en av väldigt få människor

      som verkligen lever än idag.

      Jag deltog till och med i en opera

      en gång som katt, en gång som sparv.

      En sak måste sägas

      som tyngt mig hela livet.

      Att min syster dog för 55 år sedan.

      Hela hennes liv – från början till slut

      levdes i kriget, i det hemska kriget.

      Blotta tanken på det

      fyller mina ögon med tårar.

      Hon var min enda.

      Sophia von Wilcken