Publicerad den 4 april 2017 13:27

Det går inte att generalisera, men något lär professionella sångare och musiker ha gemensamt. Annars skulle de inte ha uppnått sin höga nivå. Detta och mycket annat diskuteras på Riksting för västerländsk konstmusik, som imorgon den 5 april genomförs för andra gången. Vi har tvingats dra streck i deltagarlistan, men hela programmet streamas live på webben.

Med mitt engagemang för den västerländska konstmusiken följer att jag ofta funderar på vad som krävs av den som vill uppnå en professionell nivå med sin röst eller sitt instrument.

Jag grunnar också på hur dessa krav kan passas in i en kulturskola som är tillgänglig för alla och till det faktum att den som blir professionell sångare eller musiker knappast hade det i åtanke från början.

Slutsatsen blir att en bred och tillgänglig kulturskola både måste kunna erbjuda undervisning inom en mängd konstområden och ha resurser att anpassa undervisningen till såväl de olika konstformernas villkor, som till den enskilda elevens behov.

När jag växte upp på 1970-talet präglades åtminstone min skolgång av ambitionen att ingen skulle gå fortare fram än att alla kunde hänga med. För dem med en kapacitet över genomsnittet fanns dålig plats.

Nu verkar vi ha en skolkultur där alla förväntas vara den som springer längst fram. Plötsligt förväntas alla höja sig över genomsnittet, vare sig de vill eller är rustade för det.

Framtidens kulturskola måste spänna en båge mellan dessa poler. Där bör finnas plats både för den som har drivkraft att ständigt utmana sina förmågor och för den som finner livskvalitet i möjligheten att prova på och växla mellan olika uttryck utan särskilda krav på lärande.

För att nå dit ska mycket till, framförallt större resurser. Om vi menar allvar med kulturskolan som oas och lärplats, tillgänglig för alla barn kan vi inte tillåta att tillkommande uttryck kannibaliserar på de redan etablerade.

Kulturskolan behöver också göras till obligatorisk verksamhet för kommunerna med de krav på större statliga insatser som följer med lagstiftning på området.

Men det räcker inte med mer pengar och en kulturskolelag. Om alla barn ska få plats krävs också pedagogisk utveckling och då är frågan inte så enkel som många debattörer gör gällande: Undervisning individuellt eller i grupp.

Jag har förståelse för att diskussionen har kommit att handla så mycket om kulturskoleutredningens förslag om gruppundervisning som norm för hela kulturskolan.

Många kommuner har anammat normen sedan länge – av krasst ekonomiska skäl och utan tillräcklig utveckling av pedagogiken. I sin sämsta form blir följden individuell undervisning i grupp till gagn för ingen.

Den starka reaktionen mot gruppnormen kommer sannolikt också ur den negativa syn på traditionell instrumentalundervisning som genomsyrar betänkandets bakgrundsbeskrivning.

Utredningen har som utgångspunkt valt en forskningsansats sprungen ur 1970-talets revolt mot det rigida konstmusikideal som då rådde inom högre musikutbildning. En ansats som hade verkan på sin tid men som idag, när den kommersiella musiken nästan helt tagit över det allmänna rummet, är kontraproduktiv.

Att kulturskoleutredningen valde denna ingång för att beskriva kulturskolans komplexa uppdrag och interna dragkamp mellan olika bildningsideal är olyckligt. Olyckligt är också utredningens beslut att inte ta sig an frågeställningen om hur rekryteringen av elever till orkesterinstrument ska kunna stärkas i akt och mening att säkra återväxten i svenska orkestrar.

Men i kulturskoleutredningens betänkande finns också mycket som är bra. Jag håller med om att alla, precis alla barn ska ges möjlighet att uttrycka sig konstnärligt. För att det förhöjer livskänslan, men också för att det stärker dem på många andra sätt. Inlärningsförmågan ökar, de danas i tålamod och problemlösning, får bättre kroppskontroll och tränas i att tänka fritt. För att bara nämna något.

Om kulturskolan på allvar ska vara tillgänglig behöver utbudet breddas till fler konstområden och många olika undervisningsformer etableras. I kulturskolan ska finnas plats både för den som vill lära ett uttryck från grunden genom hårt arbete och för de som söker att socialt sammanhang där de kan testa olika konstformer.

Hur det senare kan tillskapas ger kulturskoleutredningen prov på, men vad som krävs för att grundligt behärska till exempel ett orkesterinstrument diskuteras inte. Det är en brist som snarast bör åtgärdas genom ett kompletterande utredningsuppdrag.

Vad ska då till för att lägga en så stadig grund att ett framtida val av sången eller instrumentet som yrkesbana blir möjlig?

Ja, det första är att sätta tekniken på plats från start. Felaktiga motoriska element som nötts in under några års ”slarvspelande” är mycket svåra att rätta till senare i livet. Det måste bli så korrekt som möjligt från början.

Detta åstadkoms inte i enskild undervisning allena. Gruppundervisning kan med fördel användas för att träna ”drill och disciplin” bara det finns utrymme för att också ta det enskilda barnet åt sidan eller ge det egna lektioner för att i detalj jobba utifrån individens fysiska förutsättningar.

Att det fungerar ser vi inom El Sistema i Venezuela där barnen huvudsakligen lär i grupp, men också får många enskilda instruktioner. Ett näraliggande exempel är ”det svenska körundret” med många väldigt skickliga sångare som aldrig gjort annat än att sjunga i grupp.

Dock: För den sångare som vill slå in på en professionella sångarbana inom konstmusiken krävs annan skolning; att under en oändlig mängd timmar varsamt kultivera sin röst avskildhet med sin lärare och hemma i övningsrummet.

Detsamma gäller instrumentalister. Den enskilda undervisningen är ett lika oundgängligt element som skolningen i att musicera tillsammans med andra.

Detta förutsätter hög kvalitet i alla undervisningsled. Att återväxten till svenska orkestrar är svag kan inte skyllas på gruppundervisning som form. Uppenbarligen finns brister också inom den enskilda undervisningen, som helt dominerar dagens kulturskola.

En intressant vinkling i undervisningsdebatten är vilka personlighetsdrag som anses gynnsamma för ett val av västerländsk konstmusik som yrke. Någon talar om bokstavsdiagnosers superkrafter, andra om det fördelaktiga med en introvert läggning.

Det går förstås inte att generalisera så. Jag som dagligen möter Radiokörens 32 sångare och de över hundra musikerna i Sveriges Radios Symfoniorkester kan garantera att de sinsemellan är mycket olika som personer.

Men några saker lär de ha gemensamt. Annars skulle de aldrig ha uppnått sin höga konstnärliga nivå.

För det första måste de besitta stort tålamod och en osviklig envishet. Det krävs åratal av hårt arbete för att bli proffs. De måste kunna hantera motgångar och äga en kreativitet som finner en lösning på varje nytt problem. Och de måste stå ut med att ständigt ”börja om” utifrån den känsla av ”att inte kunna någonting” som lätt faller över den ständigt förfinar sitt hantverk.

Den som vill bli professionell sångare eller musiker måste också härda ut i eget sällskap. Det mesta av jobbet görs trots allt i övningsrummet. God strukturell förmåga behövs för att planera övningen. Stark disciplin och förmåga att uppskatta en extremt inrutad tillvaro är också ett måste.

Och så det självklara: Musikalisk talang, god uttrycksförmåga, en dos karisma och djupa musikkunskaper.

Detta och mycket annat kommer vi att diskutera imorgon den 5 april, då vi för andra gången genomför Riksting för västerländsk konstmusik. Med Rikstinget vill vi stärka den västerländska konstmusikens position i samhället och koppla ihop och skapa samsyn hos konstmusikens aktörer.

Utöver kulturskoleutredningen kommer vi i år att tala om hur orkesterrepertoaren kan göras mer jämställd, kammarmusiken idag och om konstmusiken inom Svenska kyrkan. Huvudtalare är Erik Wallrup, Kungliga Musikaliska akademiens tf forskningssekreterare och Ron Davies Alvarez från El Sistema Sverige. Under dagen presenterar vi också räcka exempel på goda initiativ till konstmusikens fromma.

Riksting för västerländsk konstmusik arrangeras på initiativ av Sveriges Radio Berwaldhallen och i samarbete med Kungliga Musikaliska akademien, Svensk Scenkonst och Musikverket.

Över två hundra personer har anmält sig och vi har tvingats dra streck i deltagarlistan. Den som inte fått plats kan följa hela Rikstinget på webben där alla diskussioner streamas live.

Helena Wessman, den 4 april 2017

Läs tidigare blogginlägg