Den mångförslagne Odysseus seglar hem till sitt Ithaka i Homeros Odysséen från ca 700 f Kr. På vägen dyker en rad äventyr upp som gör resan lång, men episk. Ithaka blir en symbol för fullbordan och återvändandet blir vad livet bör handla om. Konstantinos Kavafis skrev dikten Ithaka (1911) som uppmanar till att hålla hemlandet i tankarna, men att inte skynda med resan för att nå målet. Karin Boye skrev: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Andreas Zhibaj skriver i sin tur, i masteruppsatsen Ithaka – Om min violakonsert och humanistisk musik, att Odysseus i hans fall inte ens börjar sin långa resa i hopp att hitta hem, utan han flyr därifrån. Det som ger violakonserten liv, skriver Zhibaj, ”är behovet att få uttrycka mig om allt det som händer runtomkring, behovet att ta en ställning till detta.” Han söker skapa en humanistisk musik som ”är inriktad mot och finns till för människan; den är humanistisk för att den syftar på att ge människan hopp; hopp genom emancipation, genom att hjälpa henne komma ut ur fångenskapen som hon själv har satt sig i”.

Vad Zhibaj vänder sig mot är att tonsättare låste in sig i en bubbla efter krigen, när människor behövde dem som mest för spirituell vägledning. ”Konstmusikens svar blev högintellektualism”. Konstnären misstrodde allt: samhället, politiken, ja, människan som sådan. Resultatet blev en isolerad och omänsklig musik. Med Ithaka strävar Zhibaj efter att skriva musik som återskapar kontakten med publiken så den inte vänder ryggen mot det nyskrivna och vänder sig tillbaka och fastnar i det gamla: klichéer på operan, misogyni och traditionell notation etc.

Odysseus eller rättare sagt sökaren i violakonserten – människan i centrum – letar inte efter det idealiserade förflutna, inte heller en introversion till konstens egenvärde. Han har familjen med sig på sin färd. Zhibaj arbetar med form som en emotionell faktor, frasering och olika grader av konsonans och dissonans för att skapa en ny musik som är realistisk, rå och kämpig. Men förnyandet i sig är inte målet utan snarare att paradoxalt nog kunna återvända till vad livet bör handla om. Inte att gå framåt för att gå framåt, utan att gå framåt – för oss. Zhibaj håller friheten i sikte men strävar dit genom att söka friktion och kontakt, inte med förskönande drömmar utan genom att ta ansvar. ”Att vara musiker är inte bara ett yrke”, skriver han. ”Det är en livsstil, ett ställningstagande.”

Text: Mats Hansson

ANDREAS ZHIBAJ

Född: 1980 i Vlore, Albanien.

Verk i urval: 3 stråktrior, sonata för fiol och piano, stycke för symfoniorkester ”Anna” som vann Uppsala Tonsättartävling 2010, stråkkvartett Four Faces of Maria, Be reborn. Die again för kammarorkester, Le Coquillage för symfoniorkester.

Övrigt: Tog examen 2003 i viola vid Musikaliska Akademien i Pireus, Grekland. Började sin kompositionsutbildning 2011 på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

”Kan han, så kan jag”: Började komponera i trettonårsåldern efter att ha sett filmen Amadeus (1984). ”Jag tog min fiol i en hand, papper och penna i den andra och tänkte: ‘kan han, så kan jag’. Mitt första stycke var en Stråktrio och det spelade jag tillsammans med mina två yngre bröder, som spelar fiol och cello.”

Surprise! är en lyrisk concertino i tre satser för trumpet och liten orkester som beställdes av Helsingborgs Symfoniorkester. Den är tillägnad trumpetaren Filip Draglund som uruppförde verket under sin diplomkonsert i Helsingborgs konserthus den 25 april 2015. I samband med konserten spelades en dokumentärserie in, Så långt vingarna bär, som handlar om Filips väg till konserthuset och hur Surprise! kom till. Tonsättaren Benjamin Staern berättar i ett avsnitt att det var en impuls som fick honom att börja skriva verket. ”Jag gjorde så att jag tog en promenad till stadsbiblioteket,” säger Benjamin, ”satte mig ner på ett bord någonstans, tog fram ett gäng notpapper, och så började jag skriva ner den där första idén till Filip.” Efter det skickade han iväg en bild av noterna till Filip, som i sin tur spelade upp dem någon sekund senare. ”Det var helt otroligt vilken feedback man fick direk!” säger Benjamin. Och så var det igång.

Filip Draglund är upplärd av Håkan Hardenberger, Sveriges främste trumpetare, och efter uruppförandet av concertinon skev Henrik Halvarson i Helsingborgs Dagblad att Filip har en ljus tid framför sig. Att uruppföra ett nyskrivet verk under sin diplomkonsert, skriver Henrik, ”det måste vara gränsen till dumhet. Men Filip Draglund är inte vilken musiker som helst.” Benjamin själv säger att han ”ville skriva något väldigt enkelt, något rakt på sak.” Trumpeten ligger nära sångrösten, därför ville han komponera något sångbart, utan alla floskler och inte nödvändigtvis så ekvilibristiskt. För Henrik, däremot, framstår ”concertinon som ett stycke för en fullfjädrad virtuos.”

Instrumenteringen i Surprise! härrör från den wienklassiska perioden där ljudet skulle vara mjukt som satin. Trumpeten agerar solosångare till orkestern som agerar kör. Första satsen är fantasiartad med spontan rytmik och återkommande tempoväxlingar. Andra satsen är bel canto-lik och ödesmättad nattmusik med sordinerad trumpet. Tredje satsen är, slutligen, en lustfylld final där Filip får visa prov på sin mästerliga fraseringskonst. Benjamin beskriver själv sin avslutande Scherzo som en ”bubblig, lekfull rörelse där trumpeten hoppar som en vild fjäder”.

Text: Mats Hansson

BENJAMIN STAERN

Född: 6 december 1978 i Göteborg, Sverige.

Verk i urval: Bells and waves, kammarsymfoni; Worried souls, klarinettkonsert belönad med stora Christ Johnson-priset; Tranströmersånger (tonsättningar av hans dikter), Godai: de fem elementen, konsert för orkester; familjeoperan Snödrottningen.

Övrigt: Studerade musikvetenskap vid Lunds universitet och komposition vid Musikhögskolan i Malmö 1998–2005 bland annat för tonsättarna Rolf Martinsson, Hans Gefors och Luca Francesconi.

Synestet med absolut gehör: Benjamin har synestesi, det neurologiska tillståndet som gör att man kopplar ihop flera sinnen. Han ser därför musik i färg. Tonen C för honom är vit medan ett F är turkosgrönt. Dessutom har han absolut gehör, vilket gör att han direkt kan höra när folk spelar fel om han har partituret i hand. Gehöret har sina uppenbara fördelar för en tonsättare, men har även haft sina nackdelar. När han var liten kunde han till exempel inte vara med i skolkören, eftersom han tyckte att det lät: ”Förfärligt falskt. Det lät för jävligt.”

”Jag fann utgångspunkten för detta verk i de fantastiska närbilderna av växter som den tyska fotografen Karl Blossfeldt publicerade 1929”, skriver Tansy Davies om Streamlines (2006). Bilderna visar olika växters former, som uppkommer genom lavinartad tillväxt som börjar och slutar vid olika noder. Streamlines börjar på liknande sätt, enligt Davies, med knoppar som brister och linjer som tar allt tydligare former och bildar mönster. Kritikern Paul Griffiths skriver att det är som att vara ombord på ett tåg att lyssna på Davies. Musiken pulserar och skakar om en med häftiga accelerationer och ständigt nya landskap utanför fönstret. Den fragmenterade, oroliga men också livliga musiken mynnar ur så vitt skilda genrer som funk, kontemporär jazz och avant-garde. ”Jag är intresserad av saker som överraskar mig”, skriver Davies. ”Det kan vara musik från vilken genre som helst.”

Davies musik är lika kreativ och banbrytande som filosofin hos Gilles Deleuze, som definierar det rhizomatiska tänkandet. Medan det trädartade, traditionella tänkandet utgår från ett centrum eller subjekt, så skapas det rhizomatiska genom slumpmässiga och decentraliserade förbindelser som sprider sig själva. Davies bild av hur växter formas påminner om Deleuzes tanke att varje punkt kan vara en början och viktig nod i diverse spontant skapade strukturer. Även vi människor är spontant bestämda av våra språk, gener, begär och historiska krafter, menar Deleuze, som styr över oss utan uppehåll och tydlig hierarki. Mer än vi själva kan bestämma vilka ”vi” är, så bestäms vi av krafter utanför och innanför oss. Även vår bild av vad som överhuvudtaget är ”mänskligt” formas av händelser som ligger bortom mänskliga beslut. Tillvaron är i grund och botten ytterst osäker.

”Jag har aldrig varit frestad av att skriva den formen av säker modern musik som tonsättare förväntas att skriva”, säger Davies. ”Jag gillar att hålla människor på tårna genom att föreslå en puls, men sedan visa dem att den riktiga pulsen faktiskt är en helt annan.” Hennes genreöverskridande, pulserande och omvälvande musik går strömlinjeformat i hand med Deleuzes tankar att det aktiva blivandet är själva livets puls, även med hans strid för en konst som inte måste följa ett visst spår utan öppnar för det oväntade. Konstnären har den särskilda förmågan, enligt Deleuze, att framställa nya färger, ljud och förnimmelser och bör därför utvidga perceptionen. Hellre än att leva upp till bilder av vad god konst är, bör konstnären ändra vårt perspektiv så vi kan bejaka livet som ett aktivt blivande snarare än motsätta oss det. Ja, om inte det är vad Davies gör, så vet jag inte vad hon håller på med.

Text: Mats Hansson

TANSY DAVIES

Född: 29 maj 1973 i Bristol, England.

Verk i urval: Spiral House, trumpetkonsert; Tilting, orkesterverk; As with Voices and with Tears, requiem för kör, stråkar och elektronik; samt pianokonserten Nature.

Övrigt: Studerade komposition vid Colchester Institute, Guildhall School of Music och Royal Holloway. Lär numera själv ut komposition vid Royal Academy of Music i London.

”Ett väldigt svettigt träningspass”: Vill man läsa mer om Tansy Davies på hennes hemsida så hittar man beskrivningar av hennes musik, info om hennes bakgrund – och ett kapitel om hälsa. Hon påminner om hur viktigt det är att hålla sig stark och i form för att klara av sitt arbete och hålla sig koncentrerad under långa perioder. Komposition kan vara minst lika fysiskt krävande som att jobba på scen. Efter att ha tonsatt en hel dag brukar hon varva ner med ett träningspass. ”Jag gillar stora muskler”, säger hon. Spännande nog beskriver hon också sin musik som pulserar och flyger fram med våldsam intensitet, som ofta börjar och slutar tvärt som just ”ett väldigt, svettigt träningspass.”