arrow

RAVELS BOLERO

Maurice Ravels omåttligt populära orkesterverk skrevs på uppdrag av ballerinan Ida Rubinstein, en stjärna i Parisbaserade Ryska baletten. Med den som förebild grundade Rolf de Maré och Jean Börlin Svenska baletten i Paris som hade premiär den 25 oktober 1920 med Debussys Jeux. Berwaldhallen firar 100-årsjubiléet för dessa stilbildande svenska danskonstnärer.

Paris på 1920-talet sjöd av kreativitet och experimentlusta. Här samlades det unga avantgardet från när och fjärran: konstnärer, musiker, författare, scenartister som skulle riva gränser, bryta normer och utmana konventioner. Riktningar som kubismen, dadaismen och futurismen är bara några exempel på tidens strömningar.

Mitt i händelsernas centrum fanns ett svenskt balettkompani, Les Ballets Suédois. Under de fem år de var verksamma, 1920–25, blev de inte bara en motpart utan rentav veritabla konkurrenter till sin ryska motsvarighet, Ballets Russes.

La Création du monde från 1923 är ett strålande exempel på Svenska balettens ofta hisnande experimentella uppsättningar. Ämnet hämtades långt bortom den invanda europeiska horisonten: en afrikansk skapelsemyt. Scenbilder och kostymer skapades av konstnären Fernand Léger: fantasifulla kubistiska tolkningar av afrikanska masker och rituella dräkter. De var visserligen inte helt lätta att dansa i, men desto mer anslående! Musiken skrevs av Darius Milhaud, medlem i den radikala tonsättargruppen Les Six. Den är charmerande och lekfull, en perfekt mix av modernistisk konstmusik och amerikansk jazz.

Beröringspunkter fanns mellan de båda fria balettkompanierna i Paris, till exempel baletten Jeux som hade satts upp av Ryska baletten redan 1913. När den togs upp 1920 av det svenska kompaniet var det fortfarande baserat på det ”dansade poem” som skapats av ryska stjärnan Wacław Niżyński, men fick ny koreografi av svenskarnas frontfigur Jean Börlin. Claude Debussys musik har levt vidare som ett konsertstycke i egen rätt medan baletten har fallit i glömska. Få tänker nog på att titeln syftar på ett parti tennis som pågår likt ett slags drömspel, i en allt dunklare skymningstimme.

Ganska bortglömt är väl också att Maurice Ravels Bolero, detta ikoniska verk på orkesterrepertoaren, från början faktiskt också var balettmusik och dessutom med kopplingar till Ryska baletten. Den suggestiva musiken ackompanjerade en ensam dansande kvinna på en taverna i en by i Spanien. Exotiskt och folkligt, precis den typen av berättande som många konstskapare på 20-talet hängav sig åt.

Fyra decennier senare samlade Luciano Berio in melodier och texter från folkliga traditioner runt om i världen och omstöpte dem till verket Folk Songs, folksånger. Berio var en av pionjärerna från Darmstadtskolan, efterkrigstidens avantgarde, och dessa sånger för röst och orkester är måhända exotiska men inte exotiserande. Berio hade ett annat förhållningssätt till det folkliga än många av sina företrädare. Kanske kan det ses som ett tecken på att världen redan på 1960-talet hade krympt och började likna den globala by vi lever i nu.

Text: Christina Hedlund


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967.

Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, inklusive Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare till Östersjöfestivalen.

Alain Altinoglu är sedan 2016 musikalisk ledare för Kungliga Myntteatern i Bryssel, där han rönt stor uppmärksamhet och hyllats för sitt framgångsrika ledarskap och sina inspirerande, medryckande tolkningar. Bland annat blev han trefaldigt nominerad vid International Opera Awards 2020. Han har nyligen satt upp såväl Strauss Rosenkavaljeren och Offenbachs Hoffmanns äventyr som världspremiären av Pascale Dusapins Macbeth Underworld. Hösten 2021 tillträder han som chefsdirigent för Hessens radiosymfoniker, hr-Sinfonieorchester Frankfurt.

Som gästdirigent engageras han regelbundet av bland andra Wienfilharmonikerna, Philadelphia Orchestra, Berlinfilharmonikerna, Kungliga Filharmonikerna och Bayerska radions symfoniorkester samt alla stora Parisorkestrar. Bland höjdpunkterna under säsongen 2019–2020 kan nämnas framförandet av hans egna arrangemang av Debussys svit ur Pelléas och Mélisande med Bostons symfoniorkester. Han har gästat operahus som Metropolitan Opera, Royal Opera House, Wiener Staatsoper och alla Paris tre operahus, liksom festivalerna i Bayreuth, Salzburg, Orange och Aix-en-Provence. Han uppträder även regelbundet med mezzosopranen Nora Gubisch.

Nora Gubisch är en av sin generations mest eftertraktade mezzosopraner. Bland hennes operaroller kan nämnas titelrollerna i Bizets Carmen, Vivaldis Juditha triumphans, Philippe Fénélons Salammbô och Brittens The Rape of Lucretia. Hon har även gjort flera Wagnerroller som Magdalene i Mästersångarna i Nürnberg, Waltraute i Ragnarök och Brangäne i Tristan och Isolde. Hon uppträder med dirigenter som Georges Prêtre, Nikolaus Harnoncourt, Kent Nagano och Christoph Eschenbach och orkestrar som New Yorks filharmoniker, Wienfilharmonikerna, Staatskapelle Dresden, Londons symfoniorkester och Orchestre de Paris.

Hon är även aktiv som kammarmusiker och uppträder regelbundet med pianisten och dirigenten Alain Altinoglu. Med honom har hon spelat in musik av Henri Duparc och Maurice Ravel och hon har även spelat in bland annat Michael Tippetts A Child of Our Time, Engelbert Humperdincks Königskinder och Zoltán Kodálys Háry János. Nyligen har hon verkat på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Musikverein i Wien, Kungliga Myntteatern i Bryssel och debuterat på Wiener Staatsoper.

Musiken

Ungefärliga tider

Luciano Berio var inte särskilt förtjust i det välbekanta konceptet med tonsättare som plockar upp folkmusik och stöper om den till klassisk musik. Nej, skriver han, ”jag har alltid känt mig djupt obekväm när jag lyssnar till folksånger som framförs med pianoackompanjemang”.

Desto mer tyckte han om folkmusiken i sig. ”Mitt förhållande till folkmusik är ofta av emotionellt slag. När jag arbetar med den fångas jag alltid av en nervkittlande upptäckarlust,” berättar han, och tillägger att han ständigt återvänder till folkmusiken för att skapa en länk mellan den och sina egna idéer om musik. Detta kanske överraskar en och annan som känner Berio som en av efterkrigstidens främsta avantgardetonsättare. Tillsammans med Stockhausen, Boulez och Ligeti hörde han till dem som satte stark prägel på Darmstadtskolan under dess storhetstid på 1950-talet. Det var seriell musik, elektronmusik och allt annat som hörde den ultramodernistiska musiken till.

Men Berio stannade inte vid att vara modernist utan tog steget vidare, mot postmodernismen. I musiksammanhang kan det handla om att tonsättaren i sitt skapande beaktar att ett musikverk inte kommer till i ett tidsligt eller rumsligt vakuum. Varje tonsättare bär med sig en oändlig mångfald av associationer och minnen, både personliga minnen och sådant som vi människor minns kollektivt.

En konsekvens av det kan vara att de vanliga gränsdragningarna för konstmusiken inte gäller. Ett musikstycke kan innehålla citat ur andras verk och genrer kan blandas på alla möjliga, oväntade sätt. I sitt kanske mest berömda verk, Sinfonia, lät Berio till och med musiken kommenteras av de medverkande medan den pågår!

I det här gränsöverskridandet och genreupplösningen kommer folkmusiken in i bilden. När Berio komponerade sitt verk Folk Songs samlade han ihop folksånger från en rad länder och musikkulturer: USA, Frankrike, Sardinien, Sicilien och Armenien. Han bearbetade sångerna på olika sätt, tolkade om rytmen och harmoniken och arrangerade dem för orkester för att, som han själv uttrycker det: ” understryka sångernas expressiva och kulturella rötter, alltså inte endast sångernas etniska ursprung utan också deras autentiska historiska bruk”.

Till saken hör att alla sångerna inte är ”äkta” folksånger. Black is the Color och I Wonder as I Wander är i själva verket komponerade av amerikanske sångaren och folkmusikuppsamlaren John Jacob Niles, men som versioner av traditionella melodier. La donna ideale och Ballo har Berio själv skrivit musiken till, även om texterna är folklig tradition. Äkta folkmusik eller ej är resultatet en samling sånger, företrädesvis på temat kärlek och längtan, som är både personliga, levande och går rakt in i hjärtat på den som lyssnar.

Christina Hedlund

Under loppet av fjorton dagar i maj 1913 kunde Ryska baletten i Paris stoltsera med inte mindre än två premiärer med specialkomponerad musik av två av tidens mest betydande tonsättare – en som stod i början av sin karriär och en väletablerad – Claude Debussy och Igor Stravinsky. Den skandal som Våroffer orsakade vid premiären är berömd. Någon succé gjorde inte heller baletten Jeux, som uruppfördes två veckor tidigare. Till denna, liksom till Våroffer, hade Vaslav Nijinskij gjort koreografin. Debussy torde för övrigt ha varit en av de första franska tonsättarna som skrev musik till Ryska baletten. Tidigare hade truppens ledare, Sergej Djagilev, föredragit att samarbeta med ryska landsmän.

Det var inte utan motvilja Debussy åtog sig att skriva musiken till Jeux. Där fanns annat han hellre ville ägna sin skaparkraft åt, men eftersom han var i behov av pengar accepterade han beställningen – med en fördubbling av arvodet. Handlingen kom från Nijinskij och skulle utgöras av en kärlekshistoria mellan två flickor och en pojke under en tennismatch.

Ett problem för Debussy var att han var tvungen att komponera mycket snabbt. Kontraktet undertecknades på försommaren 1912, redan i slutet av augusti skulle en pianoversion levereras och i mars året därpå det fullständiga orkesterpartituret. Debussy tyckte inte om att komponera enligt ett uppgjort schema men var tvungen att foga sig.

Efter uruppförandet fäste få recensenter någon större uppmärksamhet vid musiken. De flesta kritiserade koreografin och handlingen. Debussy själv fann dansen idiotisk och omusikalisk; Nijinskij ”trampade mina stackars rytmer under fötterna som ogräs” sade han vid ett senare tillfälle. Under lång tid kom Jeux att stå helt i skuggan av Våroffer. I äldre böcker eller artiklar om Debussy avhandlas baletten ofta på en eller ett par rader. Först en bra bit in på 1950-talet upptäcktes verket av unga, avantgardistiska tonsättare. Pierre Boulez menade rentav att Jeux är ett av 1900-talets viktigaste orkesterverk.

Mot slutet av 1800-talet besökte Debussy Bayreuth flera gånger och tog starka och varaktiga intryck av Wagners stora musikdramer. I ett brev till dirigenten och tonsättaren André Caplet i slutet av augusti 1912, då pianoversionen av Jeux nyss avslutats, skriver Debussy: ”Jag måste finna en orkester ’utan fötter’ för den här musiken. Jag tänker på en orkestral färg, som tycks bara belyst bakifrån, som det finns underbara exempel på i Parsifal!”

Debussy arbetar högst raffinerat med orkestern och den rikt ornamenterade musiken har en mjukhet och elegans som skiljer sig från Stravinskys våldsamma Våroffer. Jeux är sammansatt av korta dansavsnitt med ständigt växlande tempo, dynamik och klang. Men trots de snabba skiftningarna finns en enhetlighet i musiken, som om Debussy komponerat verket som en slags ständig variation, ett fantasifullt spel med ett mycket begränsat musikaliskt material.

Christina Tobeck

Hur kan storheten i ett verk som Maurice Ravels Boléro förstås? Det är ett 16 minuter långt orkesterstycke som tillkom av en lycklig slump. Ravel fick 1928 en beställning på spanskinfluerad balettmusik för sin vän Ida Rubinsteins balettrupp i Paris. Hans första idé var att orkestrera ett par pianostycken av den spanske tonsättaren Isaac Albéniz, men då det visade sig att orkesterrättigheterna var upptagna bestämde han sig för att komponera något eget i stället.

Tanken att bygga ett verk kring en enda puls hade lockat Ravel länge. Han menade att när idén väl var född, så skulle vilken musikkonservatoriestudent som helst kunna genomföra den. Under semestern i den franska fiskebyn Saint-Jean-de-Luz strax norr om spanska gränsen hittade Ravel fram till temat. Han skulle just gå och bada då han fick ingivelsen att ringa en vän och för denne spela upp en melodi med ett finger på piano. ”Tycker du inte att den har en påträngande kvalitet?” frågade Ravel. ”Jag skall försöka upprepa den många gånger utan någon annan utveckling än att orkesterklangen ökar.”

Så blev det. Musikhistoriens längsta orkestercrescendo förnekar sig inte. Verket börjar med en försiktig ostinato-rytm på virveltrumma, snart en slingrande melodi på soloflöjt mot pizzicato i stråkstämmorna. Så småningom tar klarinetten över melodin, sedan fagotten, klarinetten, oboen och trumpeten tillsammans med flöjt i oktaven. Till ackompanjemanget ansluter allt fler instrument. Två olika teman avlöser varandra under stycket och förflyttas mellan de flesta instrument i orkestern.

Det kan verka enkelt, men är i själva verket snillrikt komponerat. Den åttonde gången melodin börjar om spelas det första temat i tre tonarter samtidigt. Celesta och piccolaflöjter förstärker övertonerna och lägger ett skimmer över den framträdande hornstämman. Musiken växer fram till en final med bombastiska effekter och verket slutar, vid den artonde repetitionen, med en plötslig tonartsförändring följd av en musikalisk explosion.

Boléro hade premiär på Stora operan i Paris den 22 november 1928. Ida Rubinstein var solisten som till att börja med dansar ensam på ett bord på en spansk taverna. Liksom musiken slutar koreografin med en enorm gruppfinal.

Även som orkesterverk är det något hypnotiskt med att följa musikens progression, den enträgna rytmen och de modala, smått orientaliska melodierna som först försiktigt gör sig hörda, men undan för undan framträder allt mer oresonligt ju fler instrument som ansluter. Att höra Boléro är att uppleva en orkester som outtröttligt arbetar med en gemensam strävan och rent bokstavligen förevisar hur vi blir starkare tillsammans.

Anna Hedelius

Ingår i följande konsertserier: