arrow

INSTÄLLD - PEER GYNT

Medverkande

Musiken

Om konserten

Liksom många andra 1800-talstonsättare ville Edvard Grieg skapa en nationalopera. Han kom bara en bit på väg innan samarbetet skar sig med diktaren Bjørnstjerne Bjørnson kring vikingasagan Olav Trygvason. Texterna dröjde och under tiden hade Grieg åtagit sig att sätta musik till Henrik Ibsens versdrama Peer Gynt från 1867.

Grieg fick noggranna anvisningar: ”I andra akten kan scenen med de tre säterjäntorna behandlas efter kompositörens önskan, men där skall finnas djävulskap! Monologen (akt 2, scen 4) har jag tänkt mig beledsagad av ackord, alltså som melodram. Likaså bör det sättas något slags ackompanjemang till uppträdandena i Dovregubbens hall, där dock replikerna skall förkortas betydligt! Också scenen med Böjgen, som spelas i sin helhet, bör beledsagas av musik. Fågelsång bör höras, och långt borta klockringning och psalmsång…”

Grieg lydde och tog sig energiskt an verket, trots att han tyckte att det var ”det mest omusikaliska av alla ämnen”. Peer Gynt uruppfördes i Kristiania 1876. Det blev succé och när partituret gavs ut av tyska Peters 1908 innehöll det över tjugo nummer.

Ibsens kritiska satir över 1800-talets frambrytande liberalism innehåller både saga och realism. Det är en moralitet enligt devisen högmod går före fall. Peer Gynt är en odåga och hjärtekrossare som kommer på kant med sin omgivning innan han ger sig ut i världen. Under tiden går ungdomskärleken Solveig, den evigt förlåtande kvinnan, hemma och väntar.

Peer är en kallhamrad cyniker som till och med bedriver slavhandel, en krösus omgiven av rövslickare så länge pengarna flödar. För Ibsen är han ändå ingen syndare och skall därför slippa helvetets alla kval, i alla fall enligt Knappstöparen som till slut kommer för att hämta hans själ.

I dag är Peers personlighetstyp mer regel än undantag. Världen är annorlunda, allting har ett pris och mycket lite har något värde. Samvetslösa skojare av Peers typ möter man på livets alla områden.

”Att vara sig själv är att offra sig själv” menade Ibsen. Priset för uppbrottet från gården var identitetsförlusten. I dagens globaliserade värld framstår Peer däremot som ett mer naturligt identifikationsobjekt än i 1800-talets bondesamhälle. Kanske ställer det också nygamla frågor om hemhörighet och rotlöshet?

Peer Gynt har inte bara varit en norsk angelägenhet. Nämnas kan Werner Egks opera eller Alfred Schnittkes balett och på Oslooperan uruppfördes 2014 estländaren Jüri Reinveres kontroversiella Peer Gynt-opera ”som Ibsen skulle ha gjort den idag”. Verkets grundläggande konflikt – rotfasthet kontra rotlöshet – går som en röd tråd inte bara genom litteraturen, utan också genom livet självt.

Att få höra hela skådespelsmusiken, inklusive I Bergakungens sal med kör, hör numera inte till vanligheterna. 2005 gjordes den av Neeme Järvi och Radiosymfonikerna på Mariinskijteatern i Sankt Petersburg och två säsonger senare i Berwaldhallen av den norske dirigenten Rolf Gupta. Här framförs Peer Gynt med Loa Falkman som Peer och berättare, Johanna Wallroth som Solveig och Rebecka Wallroth som Anitra.

Text: Henry Larsson