arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: CARMEN

Bizets opera Carmen blev ingen succé när den hade premiär, men ett tiotal år senare var den hyllad och älskad, såsom den förblir än i dag. På denna konsert spelas en svit ur Bizets sista opera. Tio år efter Carmen skrev Camille Saint-Saëns sin sista symfoni: ett praktfullt verk med virtuost pianospel, detaljrik orkesterbehandling och förstärkning av en stor piporgel.

Kärlek är en nästintill oumbärlig ingrediens i de flesta operor, teaterpjäser eller filmer. Georges Bizets opera Carmen från 1875 utspelar sig delvis bland fabriksarbetare, tjuvar och prostituerade och förtrollar med sin historia om passionerad kärlek, dramatik, integritet och frihet. I centrum står den självständiga och utmanande kvinnan, som står utanför samhällets normer och som hellre går i döden än kompromissar med sin egen vilja.

På den tidens operascener var denna gestaltning av både kvinnan och samhället något helt nytt. Trots att operan möttes av kritik både innan och efter premiären har Carmen med tiden blivit en av våra mest älskade och populära operor. Orkestersviter var ett effektivt sätt att popularisera musiken och sprida den även utanför operahusen. Att musik och dans förstärker varandra är tydligt i Carmens hänförande, spansk-influerade rytmer. Denna svit sammanfattar de musikaliska och dramatiska höjdpunkterna i operan.

Georges Bizet och hans samtida tonsättarkollega Camille Saint-Saëns hyste ömsesidig respekt för varandra. Saint-Saëns var dessutom en av dem som tidigt såg storheten i Bizets opera. ”Som ett träd producerar löv” liknade den oerhört produktive Saint-Saëns själv sitt komponerande. Han komponerade verk för de flesta instrument och var dessutom en framstående pianist, organist och improvisatör som gav konserter i flera länder.

När Saint-Saëns på våren 1886 hade färdigställt sin tredje symfoni i c-moll, kallad orgelsymfonin, sade han: ”Jag har gett den allt jag kan. Det jag har åstadkommit här kommer jag aldrig att klara av igen.” Saint-Saëns betraktade symfonin som sitt viktigaste verk. Han stod då på höjdpunkten av sin karriär och han verkade inse att han inte skulle komponera fler symfonier efter denna. Efter att vännen Franz Liszt dött i juli samma år dedicerade Saint-Saëns den färgstarka orgelsymfonin till Liszts minne.

Symfonin instrumenterades för både piano och orgel i orkestern. Orgeln är inte tänkt att ha en solistisk roll utan agerar både ackompanjerande och som en del i orkesterklangen, men det är ändå svårt att undgå orgelns soloinsatser. Orgelsymfonin är än i dag både populär och ovanlig i sitt slag. Framför allt i sista satsen får orgeln ljuda i all sin prakt och en mer magnifik final får man leta efter.

Text: Nina Sandell


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Dirigenten och violinisten Riccardo Minasi är medgrundare till den schweiziska tidig musik-ensemblen Il Pomo d’oro och var deras musikaliske ledare mellan 2012 och 2015, sedan 2017 chefsdirigent för Mozarteumorkestern i Salzburg och Artist in Residence hos Ensemble Resonanz vid Elbphilharmonie i Hamburg.

Nyligen har han dirigerat koreografen Christian Spucks Der Sandmann med musik av Alfred Schnittke och Robert Schumann, liksom Don Giovanni, Haydns Orlando paladino och Domenico Cimarosas Det hemliga äktenskapet på Zürichoperan, Glucks Ifgenia på Tauris på Hamburgische Staatsoper och Carmen på Nationaloperan i Lyon. Han har även gästat orkestrar som Londons kammarorkester, Tokyo stads symfoniorkester, Zürcher Philharmonia och Stavanger symfoniorkester.

Han har stor erfarenhet av tidig musik som dirigent och som konsertmästare. Han har bland annat spelat med Le Concert des Nations och Jordi Savall, Il Giardino Armonico och har dirigerat Orquesta Barroca de Sevilla, Helsingfors barockorkester och Holland Baroque. Han har tilldelats ett stort antal priser och utmärkelser, har hållit gästföreläsningar vid framstående lärosäten i USA, Europa och Asien och undervisade mellan 2004 och 2010 vid Vincenzo Bellini-konservatoriet i Palermo.

Musiken

Ungefärliga tider

För sin samtid var Camille Saint-Saëns känd som en lysande pianist som gjorde stora Europaturnéer. Han besökte Sverige två gånger 1897. Han var också en betydande organist som bland annat spelade vid invigningarna av de nya orglarna i Notre-Dame 1868 och La Trinité 1869. Framför allt var han känd som en otroligt skicklig improvisatör som otvunget briljerade med invecklade kontrapunktiska former. Själv bekymrade det honom att han så förknippades med sträng kontrapunkt. Han berättade själv, inte utan humor, att han vid ett bröllop ombads att ”inte spela fugor”.

Sin egen musik betraktade han anti-romantiskt och när han en gång rådfrågades om hur ett av hans verk skulle spelas svarade han ”surtout pas d’émotion” – helt utan känslor. Men alla som lyssnat till verk som Samson och Delila, Djurens karneval eller Dance macabre vet att det är musik med aldrig sinande musikaliska ingivelser som vibrerar av känsla, allt lysande instrumenterat och komponerat med stor formmässig elegans.

Den tredje symfonin komponerades 1886 på uppdrag av Londons filharmoniska sällskap, där den uruppfördes under Saint-Saëns ledning den 19 maj samma år. Saint-Saëns betraktade den tredje symfonin som sitt viktigaste verk och hävdade ofta att han inte kunde överträffa den ifråga om konstnärlig ingivelse och formella lösningar. Precis som i sin fjärde pianokonsert experimenterar han med formen. En fyrsatsig form kan visserligen urskiljas, men satserna är parvis bundna till varandra och symfonin består av två stora block: Adagio, Allegro moderato, Adagio respektive Allegro moderato, Maestoso, Allegro.

Dedikationen till Franz Liszt är nog inte en tillfällighet. Saint-Saëns var väl förtrogen med Liszts verk: de symfoniska dikterna, h-mollsonaten, Ad nos-fantasin för orgel. De två sistnämnda är monotematiska verk. Saint-Saëns hade fascinerats av Liszts metamorfosteknik, hur ett tema kunde utvecklas och framstå i nya gestalter, dock med bibehållen grundstruktur, och han var väl förtrogen med de verk där Liszt tillämpade denna teknik. Grundtemat i den tredje symfonin är sprunget ur den gamla gregorianska sekvensen Dies irae, vredens dag, och genomgår under symfonin gradvisa förändringar.

Instrumentationen är överdådig, men samtidigt genomskinlig och klar, och orkestern är utökad med trestämmig träblåssektion och dominerande mässingssektion. Till orkesterväven hör också glittrande passager för fyrhändigt piano. Symfonin kallas ibland Orgelsymfonin, men orgelstämman är inte rent solistisk. Delvis är orgeln ackompanjerande, som i den första avdelningens underbara Adagio i Dess-dur, och delvis bildar den, som i sista satsen, tillsammans med orkestern en klanglig höjdpunkt: Symfonins sista del inleds med ett magnifikt C-durackord i orgeln och härifrån till slutet bygger orkester och orgel upp en stegring till det triumferande slutackordet.

Erik Lundkvist

”Kärlek låter sig aldrig tvinga, som himlens fågel är den fri. Inget kan den till lydnad bringa, nej, utan band vill den förbli.”

Inledningen i den välkända Habaneran beskriver väl den frisinnade Carmens livsfilosofi. Georges Bizets opera Carmen bygger på Prosper Mérimées kärvt realistiska novell från 1848, som dock behandlas mycket fritt av librettisterna Henri Meilhac och Ludovic Halévy. Även Bizet var aktiv i textutformandet och orden i Habaneran är nästan helt och hållet hans.

I 1820-talets Sevilla samlas männen på torget utanför cigarrfabriken för att beundra de kvinnliga arbetarna när de kommer ut på middagsrast. Den som får mest uppmärksamhet är den vackra och självständiga Carmen, som med sitt förföriska sätt hänför alla män. Efter ett bråk blir hon arresterad, men genom att lova vakten Don José sin kärlek så släpper han henne fri. José blir fängslad för att ha hjälpt Carmen att fly.

När José släpps fri har Carmen hunnit rikta sitt intresse mot både tjurfäktaren Escamillo och löjtnanten Zuniga, vilket gör José rasande svartsjuk. Men Carmen ser kärlek som något som är i nuet; hon söker inte efter det beständiga i varken män eller ägodelar, utan lever efter sina egna lagar. Carmens känslor för José växlar – hon är förälskad, men tröttnar till slut på hans svartsjuka och meddelar honom att hon inte vill ha honom.

Carmen riktar än en gång sin uppmärksamhet till Escamillo och går med honom till tjurfäktningsarenan. Väl där träffar hon José, som återigen försöker att övertyga henne att välja honom, men Carmen avvisar honom genom att kasta ringen hon fått av honom. I vrede och desperation knivhugger José henne till döds, samtidigt som jublet skallar i arenan när Escamilllo har dödat tjuren.

Operan Carmen skildrar Spanien, men genom fransmannen Georges Bizets ögon. Uruppförandet skedde i Paris 1875. Operan mottogs initialt med skepsis, då den starka socialrealismen inte föll den franska publiken i smaken, men inom kort blev Carmen en succé. Den innehåller några av operalitteraturens mest kända örhängen som Habaneran, Blomsterarian och Toreadorarian. Tyvärr hann Bizet själv inte uppleva operans succé, då han avled kort efter uruppförandet. Carmen uppfördes för första gången i Sverige på Stockholmsoperan 1878.

Nina Sandell