arrow

Mäkelä möter Leonidas Kavakos

Radiosymfonikernas förste gästdirigent Klaus Mäkelä bjuder på ett fullspäckat konsertprogram med musik från olika epoker. Mäkelä möter violinisten Leonidas Kavakos som gjort sig erkänd över hela världen som en violinist och artist av sällsynt kvalitet, hyllad för sin ojämförbara teknik, sitt fängslande artisteri och musikaliska integritet. Kavakos spelar en av världens mest populära violinkonserter – Mendelssohns Violinkonsert. På programmet står även musik av Adams, Berio och Beethoven.  

Klaus Mäkelä rivstartar veckans konsert med John Adams Short ride in a fast machine.

Violinisten Leonidas Kavakos har med sig  ett verkligt älskat verk, Mendelssohns Violinkonsert e-moll. Konserten var en succé från början och har lovordats i alla tänkbara musikaliska kretsar, från stjärnsolister till forskare.

I Luciano Berios orkestrering av Contrapunctus XIX ur Die Kunst der Fuge följer vi Bachs vindlande melodier. Orkesterns instrument  skapar ett annat ljudlandskap än det klaverinstrument Bach själv haft i åtanke. Det blir älskad musik i ny skepnad. Berios instrumentlusta återfinner vi i konsertens avslutande verk.

Beethovens andra symfoni är ett av de sista verken ifrån den första av hans tre ”perioder”. Här bemästrar han en tradition som Haydn och Mozart definierat, och tar samtidigt avsked från den. Beethoven använder för första gången orkestern som ett stort instrument. Resultatet är en munter och elegant symfoni där Beethoven tar nytt avstamp i sitt radikala nyskapande.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Programändring: Szymanowskis Violinkonsert ersätts av Mendelssohns Violinkonsert

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges orkester. Oavsett var i landet du bor kan du lyssna på orkesterns konserter i Sveriges Radio P2 i etern och på webben och flera av dem visas också i Sveriges Television. Varje år framför orkestern älskade verk ur den klassiska repertoaren och nyskriven musik av spännande, samtida tonsättare. Dessutom samarbetar de med framstående jazz-, pop- och rockartister och strävar ständigt efter att utvecklas och bryta ny mark.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Under de första 40 åren ansvarade en rad olika musikprofiler för den radiosända orkestermusiken. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har sedan dess, under enastående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, formats till en internationellt ryktbar konstmusikensemble i toppklass. Sedan 2007 är Daniel Harding orkesterns chefsdirigent som säsongen 2016–2017 firade sitt tioårsjubileum med att göra tre av 1800-talets stora symfoniska verk.

Orkestern turnerar regelbundet och blir ofta inbjuden till internationella festivaler och konserthus. Våren 2016 turnerade de i Europa tillsammans med Mozart-specialisten Maria João Pires och den uppmärksammade violinisten Veronika Eberle. Under 2014 gästade de såväl påskfestivalen i Aix-en-Provence som the BBC Proms i London. I maj 2017 gjorde orkestern en stor turné med musik av bland andra Ravel, Dvořák och Mahler. Tillsammans med den Grammybelönade violinisten Joshua Bell besökte de bland annat Wien, Salzburg och Milano. Under Östersjöfestivalen 2017 uruppförde Sveriges Radios Symfoniorkester Aeterna av Anders Hillborg, ett beställningsverk som är en del av ett filmprojekt om FN:s 17 miljömål. Festivalen avslutades med Mahlers Symfoni nr 6 under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

I augusti 2018 avslutade orkestern den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers Symfoni nr 8, med vilken de bara veckan innan öppnat den sextonde Östersjöfestivalen. Säsongen 2018–2019 omfattar flera stora verk för kör och orkester som Brahms Requiem och Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht. Sveriges Radios Symfoniorkester är också mycket stolta att presentera sin nye förste gästdirigent, Klaus Mäkelä, som kommer att göra tre konserter under säsongen med bland annat Sjostakovitjs femte, sjätte och sjunde symfonier. Andra uppmärksammade gästspel är Malin Byström, Christian Gerhaher, dirigenten Mirga Gražinytė-Tyla och pianisten Conrad Tao. I november 2018 åker orkestern på en ny, omfattande Europaturné och i september gästade de dessutom Anima Mundi Festival i Pisa.

Från och med hösten 2018 är stjärnskottet Klaus Mäkelä förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han debuterade med orkestern i september 2017 med bland annat Sibelius sjunde symfoni. ”Varje gång jag är här får orkestern mig att känna mig hemma,” säger Mäkelä själv. ”Det är alltid ett nöje att göra musik här. Det är alltid genast på väldigt hög nivå och blir bara bättre, vilket är mycket inspirerande.” Mäkelä har på kort tid gjort stort genomslag hemma i Finland såväl som runt om i Europa. Hösten 2017 debuterade han som operadirigent med Trollflöjten på Finlands Nationalopera där han närmast kommer assistera Esa-Pekka Salonen under en flerårig produktion av Wagners Nibelungens ring. Hösten 2020 tillträder han som chefsdirigent för Oslo-Filharmonien och han är även konstnärlig partner vid Tapiola sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo musikfestspel. Mäkelä är även en prisbelönad cellist som har uppträtt som konsertsolist såväl som kammarmusiker och spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation.

Leonidas Kavakos är en flerfaldigt prisbelönad violinist som nyligen också börjat göra sig ett namn som dirigent. Som violinist har han närmast turnerat med Filharmonia della Scala och Gewandhausorchester Leipzig, med Yuja Wang samt med Yo-Yo Ma och Emanuel Ax. Som dirigent har han nyligen gästat exempelvis Boston Symphony Orchestra, Orchestre Philharmonique de Radio France, Wiener Symphoniker och Danska Radions symfoniorkester. Han har spelat in flera album på Sony, BIS, ECM och Decca.

Musiken

Ungefärliga tider

Att lyssna på Short Ride in a Fast Machine är en sprudlande och glädjefull upplevelse. Under verkets fyra minuter kastas orkestern runt i en virvlande, hämningslös färd, pådriven av hetsande slagverk. Tonspråket är tonalt, delvis bekant, men inte så enkelt och förutsägbart som det först kan verka. Till exempel förekommer ingen egentlig melodi i verket och musiken drivs framåt av stadigt pulserande, rytmiserade klanger. Den ständigt underliggande rytmen, som ett envist ostinato, är typisk för Adams verk liksom annan minimalistisk musik. Han betonar själv i en kommentar att han vill ”uppleva den fundamentala pulsen” i sin musik.

När det gäller harmoniken brukar musikstycken traditionellt organiseras i fraser som separeras av kadenser, specifika och förutsägbara ackordföljder. Men i stället för att leda musiken vidare med denna typ av harmoniska upplösningar byter eller lägger Adams till toner successivt i en modal skala som han plötsligt ändrar; musiken passerar en ”port” till en ny harmonisk sektion, en teknik som kallas just ”gating”. Denna avsaknad av traditionella kadenser upplevs av lyssnaren som en evig rörelse utan vila och genomsyrar hela verket ända till slutet, då Adams får stopp på maskinen med dess enda kadens.

Verket skrevs på beställning till Great Woods Festival i Massachusetts och uruppfördes av Pittsburgh Symphony Orchestra 1986. Det är i dag något av en modern klassiker som öppningsnummer på ett konsertprogram.

Text: Andreas Konvicka

Violinkonsert av Felix Mendelssohn

Felix Mendelssohn var nog från början, i linje med sitt förnamn, verkligen bland de lyckligaste av romantiker. Född med guldsked i mun, son till en rik bankir och sonson till en berömd filosof. En omgivning av världslig elegans, kärleksfullhet, förbehållslös uppmuntran och intellektuell stimulans. Han kom  att få några av musikvärldens viktigaste jobb, gjorde massor för att återupprätta Johann Sebastian Bachs status, lyfte musikpedagogiken till nya höjder, liksom orkester- och körstandarden där han var verksam. Han skrev naturligtvis därtill en stor mängd odödlig musik. Och så dog han plötsligt, tre månader innan han skulle ha fyllt 39 år. Den älskade systern Fannys död kort dessförinnan kan möjligen ha påskyndat hans eget frånfälle.

Konserten i e-moll har kallats världens mest populära violinkonsert, hur man nu avgör det. Kanske kan man säga att den i unik grad omhuldas i alla tänkbara musikaliska kretsar, från stjärnsolister till forskare. Den skrevs till en för Mendelssohn mycket viktig och kär barndomsvän, den världsberömde virtuosen Ferdinand David, märkligt nog född i samma hus i Hamburg som tonsättaren. Mendelssohn kunde med tiden utse honom till konsertmästare i den minst sagt anrika Gewandhaus-orkestern i Leipzig, som han ledde. David blev givetvis glad över vännens per brev uttalade önskan att skriva en konsert för honom, men han fick vänta rätt länge på resultatet och tvingades ibland påminna om löftet. Ovanligt nog då det gällde den snabbskrivande Mendelssohn, som ofta beskyllts för att ha för lätt för sig. I sex år från och med 1838 ägnade han sig åt konserten från och till. Den fullbordades i Frankfurt 1844 och uruppfördes av herrarna i Leipzig på våren följande år. En ögonblicklig succé som hållit i sig.

Konserten får sägas vara mer ”violinistisk” än exempelvis Beethovens och Brahms violinkonserter, men står samtidigt långt ifrån ett ytligt effektsökande. Den är lika mycket klassisk som romantisk, just som Mendelssohn själv. De tre satserna är på traditionellt vis var sin egen enhet, men de spelas utan avbrott. Ingen helt vanlig modell på sin tid, men det gällde väl att inte bryta förtrollningen.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

FELIX MENDELSSOHN

Född: 3 februari 1809, Hamburg, Tyskland.
Död: 4 november 1847, Leipzig, Tyskland.
Verk i urval: Fem symfonier, 13 Stråksymfonier, Violinkonsert e-moll, uvertyren Hebriderna, oratorierna Paulus och Elias, Lieder ohne Worte, skådespelsmusiken till En midsommarnattsdröm med den kända bröllopsmarschen.
Den unga kompositören: Som 20-åring skickades Mendelssohn ut på en tvåårig bildningsresa i Europa. Med hjälp av goda rekommendationer, social begåvning och musik som gjorde succé hade han stor framgång – inte minst i London. I Paris däremot blev mottagandet svalt. Bland annat avfärdade Konservatorieorkestern Reformationssymfonin som ”skolastisk”.

Contrapunctus XIX är ett arrangemang för 23 instrument av J. S. Bachs oavslutade fuga från samlingen Die Kunst der Fuge. Denna bearbetning ingick, som en del av musikfestivalen i Spoleto i Italien i maj 2001, i ett projekt där Luciano Berio och flera andra tonsättare skulle skriva varsin version av fugan. Bach skrev Die Kunst der Fuge mot slutet av sitt liv som ett testamente över fugans konst, det vill säga kontrapunkt. Samlingen består av fjorton fugor och fyra kanon i d-moll, en pedagogisk gärning skriven för en generation som inte längre brydde sig om sådant. Den innehåller fugor i stigande komplexitet; enkla, inverterade, dubbelfugor, trippelfugor, den ofullbordade kvadrupelfugan samt två spegelfugor och en fuga i fransk stil. Alla bygger på ett gemensamt grundtema.

Den oavslutade fugan, Fuga a 3 Soggetti eller Contrapunctus XIV, är uppbyggd som en fyrstämmig trippelfuga – med tre musikaliska teman, så kallade subjekt – där det tredje subjektet börjar med tonerna B–A–C–H. Berio lyckas i sitt arrangemang hantera Bachs originalfuga ömt samtidigt som han sätter sin egen prägel på klangfärgen och den kontrapunktiska strukturen. Denna täta effekt uppnår Berio bland annat genom att orkestrera rikligt för blåsinstrumenten, inklusive två saxofoner, och utnyttja instrumentens klangmöjligheter till fullo. På så sätt bäddar han för det oundvikliga slutet då Bachs egen notskrift upphör i originalmanuskriptet. Här avslutar också Berio fugan och övergår i ett kluster byggt på just tonerna B–A–C–H. Detta mystiska ackord minskar gradvis i volym till ingenting, som om anden lämnar kroppen. Precis som för Bach blev detta bland det sista Berio skrev, vilket gör slutet så mycket mer gripande.

Text: Andreas Konvicka

Det var när LUDWIG VAN BEETHOVEN bodde i Heiligenstadt 1802 som han komponerade sin andra symfoni, och det var ett mycket mer koncentrerat arbete jämfört med den första symfonin som han putsade på i många år. Det var under denna vistelse i Heiligenstadt som Beethovens dövhet blev mer påtaglig och han började inse att den var obotlig. Sorgen över detta hörs dock inte i den muntra och eleganta symfonin, som är ett av de sista verken från den första av Beethovens ”tre perioder”. Här liksom i sin första symfoni bemästrar han traditionen som Haydn och Mozart hade definierat, och tar samtidigt avsked från den. Det var i den andra symfonin som Beethoven för första gången verkligen behandlade symfoniorkestern som ett instrument och började förstå hur han kunde använda den; han tog dess verkliga mått. När han sedan komponerade sin tredje symfoni vågade han bryta mot traditionen och göra något radikalt nyskapande. Men den vackert somriga andra symfonin har ett värde i sig och ska inte bara ses som en transportsträcka till senare mästerverk.

Text: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
Skribenten är kritiker på DN.

Konsertintroduktion i Berwaldhallens nedre foajé 1 timme före konsertstart.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min. inkl paus

Ingår i följande abonnemang: