Robert Schumann skrev konsertstycket 1849 medan familjen bodde i Dresden, på endast två dagar. Trots försämrad hälsa komponerade han mycket, nästan maniskt, och det året kom att bli hans mest produktiva år som kompositör med snudd på fyrtio verk skrivna.

Schumann intresserade sig nu för det moderna ventilhornet, med dess möjligheter att utnyttja hela den kromatiska skalans tonförråd. Det var en instrumentinnovation som redan hade tiotals år på nacken, men ännu inte fullt accepterats av tidens hornister. Hovkapellet i Dresden kunde dock skryta med en av Europas största mästare av det nya instrumentet: franskfödde hornisten Josef Rudolf Lewy. Hans virtuositet inspirerade Schumann, som skrev ett uttrycksfullt Adagio och allegro för ventilhorn och piano. Det fungerade som en förstudie, där Schumann kunde utforska instrumentets melodiska förmågor, innan han vände sina ansträngningar mot det virtuosa konsertstycket.

Ordet ”Konzertstück” indikerar vanligtvis en enda stor sats, men trots sitt namn är detta en riktig, tresatsig konsert, om än i tre kortare satser. Verket kräver fyra skickliga solister, i andan av den äldre barockstilens concerto grosso-form. I många år betraktades detta verk som ospelbart, framför allt den höga och svåra förstahornstämman, och det fanns till och med tankar om att ersätta hornet med en trumpet.

Konsertstycket är känt för sin uttrycksfulla, lyriska kvalitet och harmoniska innovation, och öppnar stilfullt med två orkesterackord innan hornkvartetten presenterar sig. Första satsen, Lebhaft, är energiskt och sprudlande skriven i klassisk sonatform med både jakthornsfanfarer och en mera lyrisk mellandel, där hornen visar upp sina mjukaste toner.

Cello och oboe inleder den långsamma andra satsen, Romanze, och presenterar temat som sedan tas upp av hornen. De fyra hornen är involverade i en växelvis dialog, och denna ekoeffekt utspelas även mellan kvartetten och orkestern. Dialogen följs av en varm och lyrisk koraldel med starka drag av Brahms, och efter ett återtag av det första temat bryts stämningen abrupt av en trumpetfanfar.

Musiken går direkt in i den avslutande, mycket livliga satsen, Sehr lebhaft, som bland annat innehåller effektfulla passager med brutna ackord. Ett kort återbesök av det tidigare Brahmsliknande temat ger lite återhämtning innan musiken återigen tar sats och spinner vidare mot sitt slut.

Schumann värderade konsertstycket högt och ansåg att det var ett av hans bästa verk. Stycket uruppfördes den 25 februari 1850 i Gewandhaus i Leipzig, nästan precis ett år efter att det komponerats. Schumann skrev dessutom ytterligare ett verk för horn 1849: Fem jaktsånger, Jagdlieder, för manskör och hornkvartett.

Text: Andreas Konvicka

1887, under sin tid som dirigent vid Leipzigoperan, ombads den då 27-årige Gustav Mahler att fullborda Carl Maria von Webers ofullbordade komiska opera Die drei Pintos. Det inspirerade Mahler att börja skissa på ett större verk för orkester, en symfonisk dikt med programtitlar hämtade från den tyske författaren Jean Pauls roman Titan. Det mesta skrevs 1887–1888 och verket hade premiär i sin ursprungliga, femsatsiga form den 20 november 1889 i Budapest, med Mahler själv som dirigent.

Vännen Richard Strauss symfoniska dikt Don Juan hade haft succépremiär bara nio dagar innan. Dessvärre blev Mahlers Titan inte på långa vägar lika positivt mottagen. Tvärtom var publik och kritiker minst sagt chockade. Mahler var känd som en lysande operadirigent; som tonsättare var han praktiskt taget okänd och här visade han upp ett ambitiöst, brokigt och högst personligt verk.

Kritiken fick Mahler att omarbeta verket under flera år. Först 1896 var den nu vanliga, fyrsatsiga symfoniversionen färdig. Så sent som på 1960-talet hittades de äldsta manuskripten som gav de slutliga pusselbitarna till verkets komplicerade tillkomsthistoria.

I symfonin förekommer teman ur sångcykeln Lieder eines fahrenden Gesellen, en vandrande gesälls sånger, som Mahler komponerade vid samma tid. En möjlig anledning till detta kan vara tidsbrist, då hans arbete som kapellmästare tog mycket tid i anspråk.

Första satsen inleds med en trolsk morgonscen då naturen vaknar: ”som ett naturljud” beskrivs det i partituret. Stråkarna har ett svårspelat parti i högt läge, hornstötar och trumpeter hörs samtidigt i fjärran. Träblåsarna härmar fåglar och melodin i Ging heut’ Morgen über’s Feld från sångcykeln svävar över landskapet.

I andra satsen är stämningen mera okomplicerad, rent av lustig. Vi hör en Ländler, en livlig österrikisk folkdans med karaktäristisk, stampande rytm. Här hörs även ett återanvänt tema från den tidigare komponerade sången Hans und Grethe skriven 1880–1881.

Tredje satsen är symfonins mest originella. Mahler kallade den ursprungligen Sorgmarsch à la Callot, syftande på en känd parodisk bild som visar hur den döde jägaren bärs på bår av djuren. Mahler använder ironiskt den kända kanonen Broder Jakob, kusligt spelad i moll av en till en början ensam kontrabas. Processionen avbryts av klezmermusik och polkadans, framfört av vad som låter som gatumusikanter. Sluttemat ur sista sången i Lieder eines fahrenden Gesellen klingar innan Broder Jakob återkommer i ny tonart. Det hela utmynnar i ett diminuendo.

Plötsligt och överraskande startar finalsatsen, som med sina många teman och täta konstruktion gör den till symfonins höjdpunkt. Den våldsamma karaktären kontrasteras av flera lyriska sidoteman, och de pågår växelvis till symfonins jublande slut.

Text: Andreas Konvicka