arrow

LOVSÅNG TILL KÄRLEKEN MED RADIOKÖREN OCH KASPARS PUTNIŅŠ

Kärleken och dess många ansikten är temat för denna konsert, där Radiokörens sång kompletteras med fantasieggande ljus-och bildkonst av videoartisten Roberts Rubīns och konstnären Kristīna Rubīne. Dessutom får vi uppleva Etienne Glaser recitera texter av poeter som Friedrich Hölderlin och Mary Oliver. I kvällens tre mäktiga och intima körverk får vi möjlighet att njuta av Radiokören både som kollektiv och i solistiska insatser, något som förstärker musikens förtroliga och varma budskap. Allt under ledning av Radiokörens chefsdirigent Kaspars Putniņš.


RADIOKÖREN

dot 2022/2023

Skriv ut

Medverkande

 

&

Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.

Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.

Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.

&

Kaspars Putniņš är chefsdirigent för Radiokören sedan 2020, och nytillträdd chefsdirigent för Lettiska radions kör som han arbetat nära i över 30 år. Han var tidigare chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör åren 2014–2021. Som gästdirigent uppträder Putniņš regelbundet med bland andra RIAS kammarkör, SWR Vokalensemble Stuttgart, Collegium Vocale Gent, DR Vokalensemblet, Nederländska radions kör, NDR Vokalensemble Hamburg och Chorwerk Ruhr.

Putniņš är en van uttolkare av såväl renässanspolyfoni som romantiska körverk, men har under hela sin karriär haft som sin huvudsakliga inriktning att verka för och inom den samtida körmusiken. Han har odlat täta kontakter med baltiska och nordiska tonsättare såsom Maija Einfelde, Mārtiņš Viļums, Gundega Šmite, Toivo Tulev, Lasse Thoresen, Gavin Bryars and Andris Dzenitis. Han har även initierat flera sceniska projekt i samarbete med skådespelare och visuella konstnärer och arbetat nära unga körsångare och dirigenter, till exempel som konstnärlig ledare för Tenso Europe Chamber Choir åren 2013–2017.

Hösten 2023 släpptes Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra och Fyra sånger för dubbelkör, inspelade tillsammans med organisten Johan Hammarström. Hans katalog av skivinspelningar inkluderar även bland annat Pēteris Vasks Māte saule, Jonathan Harveys The Angels, Sergej Rachmaninovs Vigilia och Alfred Schnittkes Konsert för kör. Skivan med Schnittkes Psalms of Repentance och Arvo Pärts Magnificat och Nunc dimittis, inspelade med Estlands filharmoniska kammarkör, belönades 2018 med både Gramophone Award och Diapason d’Or.

Kaspars Putniņš har tilldelats två av Lettlands främsta utmärkelser för sitt musikerskap: det stora musikpriset Lielā mūzikas balva och Lettiska ministerrådets bragdpris inom kultur och vetenskap. För sin gärning som chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör belönades han 2019 med den estniska kulturstiftelsen KULKA:s årliga pris. Putniņš är född i Riga i Lettland och var bara 26 år gammal när han först tillträdde som dirigent för Lettiska radions kör.

Roberts Rubīns är film- och eventregissör och ​​videoartist, med stor erfarenhet av multimedia. Han är utbildad i Lettland men i sina många projekt har han ofta arbetat i en internationell miljö. Som regissör har Roberts har skapat föreställningar för konserthuset Nature i Lettland (sedan 2004), och regisserat ceremonierna för lettiska The Grand Music Award (sedan 2006), den viktigaste utmärkelsen i lettiskt musikliv. Han har också skapat multimedialösningar för utställningar på museer (Riga Motor Museum, Latvian War Museum), gjort flera miljövänliga installationer och skapat multimedialösningar för videoscenografi för många symfoniska och klassiska musikkonserter i Lettland, Tyskland och Storbritannien. Roberts är regissör för flera dokumentärfilmer. Han var kreatören till Lettlands paviljongs multimediainnehåll på världsutställningen Expo2020 i Dubai och han arbetar för närvarande med flera historierelaterade multimediautställningar.

Hans verk har erhållit utmärkelser som ”Zelta mikrofons” (Gyllene mikrofonen eller lettiska grammis) för bästa konsertvideoinspelningar och Lielā Mūzikas balva (Grand Music Awards) för många konserter och uppträdanden. Hans film “How are you doing, Rudolf Ming?” (2011-2012), har prisats vid mer än 10 olika internationella filmfestivaler, inklusive lettiska nationella filmfestivalen ”Lielais Kristaps” och erhöll Grand Prix vid den internationella filmfestivalen, ”Message to man”, i Sankt Petersburg.

Kristīna Rubīne är en kreativ, internationell konstnär, konstpedagog och stylist, som undervisar inom områden som målning, teckning, keramik och filmdesign. I sin undervisning använder hon sig av en mångdimensionell, tvärvetenskaplig och mångkulturell läroplan som kopplar samman konst, historia och sociala rörelser. Kristīna är en konstnär som har ett starkt intresse för innovation och kreativitet och hon samarbetar regelbundet med andra designers, konstgallerier, arkitekter och inredningsateljéer. Hon har även arbetat som konstnär i multimediaföreställningar, tillsammans med bland annat a cappella-gruppen Latvian Voices.

Etienne Glaser är skådespelare, regissör och manusförfattare, född i Köpenhamn. Under andra världskriget, då Etienne var sex år, tvingades familjen fly till Sverige. Glaser utbildades vid Dramatens elevskola och fortsatte därefter utomlands och i Sverige som teater- och operaregissör. När Suzanne Osten startade barn- och ungdomsteatern Unga Klara engagerade hon Glaser som skådespelare och så småningom även som regissör. På film har han bland annat medverkat i Ostens filmer Mamma, Bröderna Mozart, Livsfarlig film, Skyddsängel, Tala! Det är så mörkt och Besvärliga människor. Till Bröderna Mozart, Livsfarlig film och Skyddsängeln skrev han även manus. Glaser är i dag en uppskattad recitatör och föredragshållare.

 

Musiken

Ungefärliga tider

Car nos vignes sont en fleur (Vinstocken går i doftande blom, 1981) av den nederländska tonsättaren Ton de Leuuw innehåller inga taktstreck. Musiken växer och krymper på partiturets liggande sidor som en ljudvåg som speglas – en bild på notbladet som blir till musik.

Sångarna placeras i en halvcirkel med altar och tenorer i mitten, där allt börjar i ett sakta nynnande. Lyssnandet är allt, varje insats skall göras med eftertanke, flexibilitet och “utan brådska”. Varje sångare i den tolvstämmiga kören är beroende av kontakt med sina kollegor när individuella fraser i eget tempo hakar i varandra i ett lågmält, målmedvetet flöde, till slut framme vid ett gemensamt upprepat “aime – aime – aime”, älskar – älskar.

Med lugna, precisa anvisningar leder Ton de Leuuw oss i ett intimt samtal om kärlekens innersta. Kontrasten mellan texternas glöd och iver och musikens inåtvända karaktär är ett av målen för tonsättaren. I Ton de Leuuws tjugo minuter långa stycke är det bara du och jag, eller jag och mina egna tankar. Vi tar oss tid. Vi har inget behov av att visa upp vår kärlek för världen, vi vill bara undersöka dess alla mysterier.

Ton de Leuuws tolkning av Höga visan handlar om kärlek, men också om rädslan att förlora den, sökandet efter den, hopp och misströstan och den slutliga sammansmältningen, även andligt. Verket är tydligt uppdelat i dessa avsnitt och efter den sjätte delens hetsiga “takadama”-utrop blir slutets unisona, psalmlikt strama hymn en vila.

Text: Janna Vettergren

Cinq Rechants (Fem Refränger) för tolv soloröster komponerades 1948 som en del av den Tristan och Isolde-trilogi som även inkluderade sångcykeln Harawi: Chants d’amour et de mort och Turangalîla-symfonin. Alla dessa tre verk speglar kärleksmyten på olika sätt.

Titeln på verket hänvisar till renässanstonsättaren Claude Le Jeune och hans kända verk, Le Printemps (Våren) och är en hyllning till honom, som enligt Messiaen, är ”ett mästerverk av körkomponerande och ett mästerverk av rytm”.

Cinq Rechants skrevs när Messiaens första fru, Claire Delbos, institutionaliserades för mentalt sammanbrott, och kompositören själv är också författare till den poetiska texten. Språket som används är till hälften surrealistisk franska, till hälften ett påhittat språk, varvat med stavelser från quechua (ett indianspråk i Peru) och sanskrit. Delvis utgår innehållet från franska översättningar av Tristan och Isolde-berättelserna, och innehåller många symboler som rör kärlek. Det påhittade språket är valt utifrån stavelsernas sötma eller hårdhet, och deras förmåga att betona musikaliska rytmer genom klang, intensitet, accenter och varaktighet.

Messiaen inspirerades av musik från inkaindianernas Harawitradition och genren Yaraví, en melankolisk kärlekssång från Peru och Ecuadors folkloristiska tradition. Dessutom har inspiration hämtats från albatraditionen, en medeltida populär sångstil där kärleksparet varnas i gryningen av en ”röst från ovan” att deras kärleksnatt snart är över.

Messiaen använde icke-europeiska rytmer, till exempel från Indien (deçi-tâlas), kombinerat med sin egen modala teknik som han kallade för icke-retrogradbar komposition.

 Cinq Rechants är en unik sångcykel som, mot en konstant bakgrund av återkommande versrefränger, är full av rytmiska komplexiteter, vilket gör att den upplevs varierad och rik.

Text: Andreas Konvicka

Texten i bibelns Höga visan har genom årtusendena beskrivits som symbol för kärleken mellan människa och Gud. Men oftare har vi njutit av dikterna som ett uttryck för vår mänskliga lust till förälskelse och fysisk närhet – tidlös erotik.

Vad du är skön och ljuvlig min älskade, min vällust.
Din växt liknar palmens,
dina bröst är som klasar.
Jag tänker: jag vill upp i den palmen,
gripa tag i dess krona.

Parisaren, tonsättaren, radiochefen, pedagogen och akademiledamoten Jean Yves Daniel-Lesur föddes 1908 som Daniel Jean Yves Lesur. På konservatoriet träffade han Olivier Messiaen och de två kom att följas åt som vänner och kollegor och bilda den inflytelserika gruppen Jeune France tillsammans. Daniel-Lesur komponerade i alla konstmusikaliska genrer, från opera via orkestermusik till kammarmusik, men gemensamt för all hans musik är andningen. Sången är central även i hans instrumentala musik och den mänskliga rösten kommer till uttryck både bildligt – han ger till exempel röst åt utomeuropeisk inspiration – och bokstavligt. Sångernas sång, le Cantique des Cantiques, eller Höga visan är det verk som ligger närmast Daniel-Lesur och som han också blivit allra mest känd för.

Daniel-Lesurs tonsättning av Höga visan går rakt in i textens mystik, dess ceremonier, dess sinnliga, smeksamma ord mellan två förälskade ungdomar. Sandalklädda fötter och blossande kinder, sömnlösa nätter och intima samtal. Vi möter Kung Salomo, hans vakter, Jerusalems döttrar, den dansande sulamiten. Vi färdas genom hemlighetsfulla trädgårdar, öknar, vingårdar, nattliga städer och över kryddoftande berg. Men det första ordet är “Alleluia”, från hebreiskan via grekiskan, och de gamla heliga orden genomsyrar och ramar in.

 Le Cantique des Cantiques är ett symfoniskt klingande körverk – komplext, mångstämmigt och uttrycksfullt. Men det kräver stor solistisk närvaro och ger utrymme för individuell tolkning. De tolv stämmorna slingrar sig om varandra i romantiska treklanger, österländska skalor, soloinpass och mäktiga, fullödiga harmonier. Daniel-Lesurs kärleksskildring har älskats av både körsångare och publik sedan 1953.

Text: Janna Vettergren

Ungefärlig konsertlängd. 1 tim 10 min (ingen paus)