arrow

Isländsk pianokraft

Han har kallats Islands egen Glenn Gould, 34-årige Víkingur Ólafsson som på bara några år haft avundsvärda men väl förtjänta framgångar. I landsmannen Daníel Bjarnasons pianokonsert Processions varvas stillsamma, meditativa och lyriska ögonblick – ofta med Ólafsson piano i fokus – med världsomstörtande partier av Wagnerska mått. Fallenheten för klangrikedom delar han med Anna Thorvaldsdottir, som i Dreaming snarare målar med lätta akvareller än med tunga akrylfärger.

Hör Víkingur Ólafsson berätta om Daniel Bjarnasons Processions, och om att spela tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester:

Det vilar ett lugn över Anna Thorvaldsdottirs Dreaming, en drömlik stillhet trots avsaknaden av en tydlig harmonisk kärna eller förutsägbar musikalisk form. Hon beskriver själv verkets ”överflöd av rika klanger som både en behaglig vilopunkt och en framåtriktad strävan”. Fastän klangerna och den ljudvärld som de skapar är främmande för oss blir det aldrig någon mardröm, inte ens när Thorvaldsdottir höjer temperaturen och verket blottar sin dramatiska kärna.

”Liksom en dröm är verket lika benäget att sväva ändlöst runt en enda tanke som det kan genomgå plötsliga och drastiska förändringar” förklarar Thorvaldsdottir. Mest talande är annars kanske hennes hälsning till musikerna i noterna: ”När du ser en lång ton, betrakta den som en ömtålig blomma du måste bära medan du balanserar på en tunn lina.” Oavsett Dreaming blommar ut i harmonisk samklang, ger vika för rytmiska strömningar i orkestern eller landar i en gripande vacker dalgång är det en dröm som aldrig borde ta slut.

Uttrycket ’in medias res’ beskriver känslan av att komma in i ett redan pågående skeende, som om du kliver in mitt i ett samtal eller missar början av en film. Första satsen i Daníel Bjarnasons pianokonsert Processions gör skäl för den titeln; genast slår både orkester och pianist an tonen, bildligt och bokstavligt. Víkingur Ólafsson , pianisten som gör avtryck vart än han rör sig, har tillägnats såväl denna som Bjarnasons första pianokonsert. Ólafsson leder festivaler runt om i Europa, driver musikprojekt i isländsk tv och uppträder världen över med de främsta orkestrarna.

Kanske gör Ólafssons omtalade uppfinningsrikedom och energi honom extra lämplig som parhäst till Bjarnason, vars musik också har beskrivits som soundet av framtidens klassiska musik. Processions omfattar även partier som för tankarna till de stora ryska tonsättarna och de drivande rytmerna skulle kunna kopplas till såväl Bartók och Orff som till modern elektronisk dansmusik.

En av de stora ryska tonsättarna är just Peter Tjajkovskij, vars Symfoni nr 6 var ett av de sista verk han skrev och det sista han själv hörde uppföras. Tjajkovskij led under sitt liv av att han tvingades dölja sin homosexualitet och de yrkesmässiga framgångarna vägdes alltid mot depression och personliga kriser. Efter Tjajkovskijs död nio dagar efter uruppförandet såg en del på symfonin som ett självmordsbrev. Visst är verket ofta svårmodigt, men rubriken Pathétique kommer egentligen från ryskans ’pateticheskaya’ som betyder passionerad, om än med en lidande underton, och visst är verket passionerat. Det var ett lustfyllt projekt för Tjajkovskij, inget sorgearbete, och över hela verket vilar mästarens trygga hand.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2018/2019
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Gustavo Gimeno är sedan 2015 chefsdirigent för Orchestra Philharmonie Luxembourg, med vilka han gjort åtskilliga skivinspelningar och turnéer runt om i Europa. Han kommer att tillträda som chefsdirigent för Toronto Symphony Orchestra med start hösten 2020. I januari 2019 uppträder han för första vid Opernhaus Zürich med Verdis Rigoletto. Han operadebuterade 2015 med Vincenzo Bellinis Norma i hemstaden Valencia. Denna säsong kommer han bland annat gästa Los Angeles Philharmonic, Wiener Symphoniker och Orchestra of the Eighteenth Century.

&

Vikingur Ólafsson har gjort sig känd som en av vår tids mest innovativa och kreativa musiker och han har av New York Times kallats ”Islands Glenn Gould”. Han har vunnit alla stora priser i sitt hemland, varav fyra Musician of the Year på Icelandic Music Awards och 2019 blev han av Gramophone Magazine utsedd till Artist of the Year. Samarbeten med tonsättare som Philip Glass och Daníel Bjarnason har lett till ett flertal uruppföranden och innan han knöts till Deutsche Grammophon spelade han in tre album på ett eget skivmärke, Dirrindí. Flera av hans inspelningar för Deutsche Grammophon har erhållit stor internationell uppmärksamhet och 2019 erhöll han den prestigefulla utmärkelsen Recording of the Year av BBC Music Magazine, för albumet Johann Sebastian Bach.

Säsongen 2021-22 var Ólafsson Artist in Residence hos Iceland Symphony Orchestra och han framförde under säsongen bland annat pianokonserter av Thomas Adès, John Adams och Daníel Bjarnason med orkestern. I februari 2022 uruppförde Ólafsson dessutom Bjarnasons tredje pianokonsert, tillsammans med Los Angeles Philharmonic och Esa-Pekka Salonen. Ólafsson har också gjort sig känd som en artist som arbetar för att sprida klassisk musik till en vidare publik. Han har varit värd för flera tv-serier om klassisk musik i isländsk television och han har gjort radioprogram för den isländska radiostationen Rás 1 och för BBC Radio 3.

Musiken

Ungefärliga tider

Dreaming börjar försiktigt, sökande. ”En ljudsvag klangvärld föds ur tystnaden,” beskriver Anna Thorvaldsdottir själv början av sitt stycke. Orkestern börjar vibrera lika mycket som musikerna börjar spela. ”Musiken är i en sats som från början till slut omfattar en flödande värld av ljud.” Ljud, snarare än klanger. Ingen melodi, inga ackord heller, men ett ljudlandskap som avtecknar sig suddigt, som bakom en fladdrande spetsgardin.

Ur suset kommer ljud, enstaka och splittrade, som i sin tur blir till toner. Thorvaldsdottir använder en utökad orkester med till exempel många olika slagverksinstrument och celesta, vid sidan av blås- och stråkmusiker. Fragment av melodier träder fram i klangväven som en idé, en minnesbild som ligger precis i utkanten av medvetandet. Drömmen blir tätare. ”Dirigenten blir till en del av orkestern, då dennes roll och ’framförande’ stundtals är dikterad på ett annat sätt än att bara slå takten.”

Musikens form blir sakta tydligare, fragmenten längre. En harpa pulserar ovanför mättade, tryckande klanger som skiftar mellan olika register och instrument. Slagverkarna framträder genomgående och är också de som leder fram till den första höjdpunkten, innan stycket återigen försvinner bort, som om ansträngningen för att frammana en minnesbild eller en drömscen bara fick den att fly bort. ”Efter att instrumenten har utvecklat ett böljande samspel börjar var och en av musikerna att spela helt individuellt. Orkestern blir till en ensemble av solister.”

I noterna har Thorvaldsdottir skrivit en väldigt talande hälsning till musikerna: ”När du ser en lång ton, betrakta den som en ömtålig blomma du måste bära medan du balanserar på en tunn lina.” Merparten av Dreaming utvecklas mycket sakta och mycket riktigt är tonerna ofta långa, som vore de själva antingen tunna trådar eller tjocka rep som sträcks ut i tiden. ”Dirigentens orörliga uppenbarelse leder stycket till sitt slut – dennes blotta närvaro är nog för att leda orkestern och stycket in i evigheten. Tiden är överflödig. Kretsloppet fortsätter.”

Text: David Saulesco

Med våldsam, ursprunglig kraft börjar Daníel Bjarnasons andra pianokonsert, Processions, verkligen In medias res, i händelsernas mitt så som första satsen heter. Den isländske dirigenten och tonsättaren har inte bara haft återkommande och regelbundna samarbeten med orkestrar som Los Angeles Philharmonic och Islands symfoniorkester utan även artister som Sigur Ros och Brian Eno. Denna liksom hans första pianokonsert skrev Bjarnason till sin landsman, pianisten Vikingur Ólafsson, som ur notbladet framkallar ljudminnen av tonsättare som Béla Bartók och Carl Orff, eller för den delen Igor Stravinsky.

Namnet på konsertens andra sats, Spindrift, verkar i det längsta vara mycket märkligt. Ordet beskriver vatten som sprutar från vågkammar ute till havs vid hård kuling, upp till 20 sekundmeters vindstyrka. Den oerhörda stiltjen ligger långt ifrån föreställningen av hård vind. En första stegring visar sig vara förrädisk, men den lämnar en oro bakom sig som fortplantas och växer, sakta, sakta, tills skummet slutligen yr runt öronen.

Sista satsen, också den kortaste, börjar i ett slags klangligt ingenmansland med spöklika ekoeffekter som sakta men säkert bygger upp en melodi. Här liksom i första satsen vilar en känsla av filmmusik över stycket, ett manus som musiken understryker och förstärker. Med effektiv och snillrik användning av slagverk, olika alternativa speltekniker och skicklig orkesterbehandling åstadkommer Bjarnason i Red-Handed en surrealistisk och skräckinjagande klangvärld som samtidigt är fullständigt omöjlig att slita sig ifrån, fantasieggande musik med en oemotståndlig dragningskraft.

Text: David Saulesco

Detta Tjajkovskijs sista verk påbörjades i februari 1893. Den 28 oktober samma år ledde tonsättaren själv uruppförandet i Sankt Petersburg. Nio dagar senare avled han.

För eftervärlden har Pathétique blivit ett av dessa verk som komponerats på dödens tröskel och därför tolkats som avsked och testamente – låt säga i stil med Mozarts Requiem eller Mahlers nionde symfoni. Och visst är symfonin förtvivlad till innehållet, men bara delvis, och bilden stämmer inte riktigt med verkligheten. Tjajkovskij väntade inte döden och var inte särskilt deprimerad när han skrev verket. Så sent som några dagar före konserten sade han att han aldrig hade känt sig så frisk och glad.

Nej, några dödsaningar hade han säkerligen inte under skrivandet, men å andra sidan umgicks Tjajkovskij ofta med döden i sina nedslagna stunder. Tjajkovskij skrev i ett brev att symfonin har ”ett program av ett slag som skall förbli en gåta för er alla; låt dem gissa, som kan. Programmet är fullt av subjektiv känsla. Jag har ofta gråtit under komponerandet.”

Gåtans lösning finns möjligen i en anteckning från slutet av 1892: ”Den innersta kärnan i symfonin är Livet. Första satsen – alltigenom impulsiv lidelse, förtröstan, verksamhetslust. Måste bli kort. (Final: Döden. Följer på sammanbrott.) Andra satsen: kärlek. Tredje: besvikelse. Den fjärde slutar bortdöende (måste också bli kort).” Att inte detta tidiga utkast stämmer helt med det färdiga verket betyder föga jämfört med allt som faktiskt stämmer. Döden är alltså en huvudtanke, men också livet. Den väsentliga ändringen är att döden har lagt under sig även första satsen, och livet med dess verksamhetslust har tagit plats i sats tre.

Första satsen inleds dystert men efter det svärmiska sidotemat brakar det loss i vilt tumult, lidelse och tragik med högtidligt domedagsklimax och ett sorgmarsch-liknande efterspel. Andra satsen är kärleksfull, smekande melodiös med vemodig mellandel. Så kommer den livsbejakande tredje satsen, ett livfullt och ystert scherzo som stegras undan för undan till ett barbariskt klimax. Med nästan chockartad kontrast följer den långsamma, tragiska sista satsen.

In i det sista tvivlade Tjajkovskij på finalen och funderade på att byta ut den, men hans farhågor var ogrundade. Just finalen har kanske störst andel i symfonins berömmelse tack vare det oväntade greppet, det hämningslösa utspelet av förtvivlan och undergång och den otroliga musikaliska skönheten. Finalen är trots allt verkets höjdpunkt.

Text: Gereon Brodin

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl. paus

Konsertintroduktion i nedre foajén 1 timme före båda konserttillfällena.

Torsdag: Anna Ingvarsdóttir Cronström, Kungl Musikaliska Akademien och Christian Thompson i samtal om isländskt kulturliv och om kvällens konsert.

Fredag: Anna Ingvarsdóttir Cronström, Kungl Musikaliska Akademien, berättar om isländskt kulturliv och om kvällens konsert.