arrow

ISABELLE FAUST I SCHÖNBERGS VIOLINKONSERT

Isabelle Faust tillhör en av vår tids allra främsta violinister och har gjort ett flertal hyllade samarbeten med Daniel Harding och Radiosymfonikerna. Nu är hon tillbaka i Berwaldhallen med Schönbergs hänförande violinkonsert, skriven på 1930-talet sedan Schönberg hade flytt nazisterna och bosatt sig i Kalifornien. Med element av tolvtonsteknik är musiken i konserten lyrisk på ett närmast neoklassiskt vis. Dessutom får vi höra Johannes Brahms underbara fjärde symfoni.

Violinkonserten sänds i Sveriges Radio P2 fredagen den 24 september kl 19:03.

Den tyska stjärnviolinisten Isabelle Faust är en regelbunden gäst i Berwaldhallen och räknas som en av vår tids mest framträdande solister på sitt instrument. Senast hon framförde Arnold Schönbergs violinkonsert i Berwaldhallen skrev Svenska Dagbladets recensent Sofia Nyblom att verket ”framstår i Fausts genomlysta tolkning som elegant, vemodigt och självklart i all sin gåtfullhet”. Faust har även gjort en prisad skivinspelning av konserten tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding. Violinkonserten skrevs 1936, då Schönberg sedan flera år var bosatt i USA. Verket kan sägas vara hans första egentliga försök i att komponera en klassisk violinkonsert med inslag av tolvtonsteknik.

Steget kan kanske tyckas långt från den progressive Arnold Schönberg till romantikern Johannes Brahms, men faktum är att Brahms var en av Schönbergs stora musikaliska förebilder (den andra var Richard Wagner) och som ung tonsättare drömde Schönberg om att förena sina äldre tonsättarkollegors tonspråk. Hans kanske största hedersbetygelse till Brahms var orkesterversionen av dennes Pianokvartett i g-moll som ibland skämtsamt kallas för ”Brahms femte symfoni”.

Men det blev som bekant bara fyra symfonier från Brahms penna. Den fjärde är komponerad i moll och avslutas också med ett mollackord vilket är relativt ovanligt i musikhistorien. Som så ofta hos Brahms är det mångbottnad musik med skiftande sinnelag; ibland benämns verket ”den tragiska”, men det bjuder också på – som så ofta hos Brahms – oerhört läckra och intagande melodier. Speciellt berömd har den fjärde satsen blivit, där Brahms använder sig av en konstfärdigt utformad passacaglia, en rad variationer på ett musikaliskt motiv och ett ganska sällsynt grepp i den symfoniska repertoaren.

Brahms var inte känd för att vara speciellt uppmuntrande gentemot sina kompositionskollegor, men inför Dvořák hade han inget annat än lovord. De två blev goda vänner och Brahms fungerade som mentor till sin yngre kollega och hjälpte honom i karriären. Dvořáks dramatiska och känsloladdade konsertuvertyr Othello, som inspirerats av Shakespeares drama med samma namn, komponerades strax innan Dvořák lämnade sitt hemland Tjeckien för en tre år lång vistelse i USA.

Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

Julia Kretz-Larsson. Foto: Bo Söderström.

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.

Som femåring följde Isabelle Faust med sin pappa till fiollektionerna hemma i Esslingen, Tyskland, och redan då upptäcktes hennes talang. Färdigheterna finslipade hon sedan i familjens stråkkvartett samt under lektioner med Denes Zsigmondy och Christoph Poppen. Efter att i tonåren ha vunnit Leopold Mozart-tävlingen i Augsburg och Paganini-tävlingen i Genua började hon framträda regelbundet med världens största orkestrar, såsom Berlinfilharmonikerna, Boston Symphony Orchestra, NHK Symphony Orchestra Tokyo, Chamber Orchestra of Europe och Freiburger Barockorchester. Detta ledde till nära samarbeten med dirigenter som Claudio Abbado, Giovanni Antonini, Frans Brüggen, sir John Eliot Gardiner, Bernard Haitink, Robin Ticciati, Andris Nelsons och Daniel Harding.

Med stor konstnärlig nyfikenhet rör sig Isabelle Faust mellan många olika epoker och i olika sorters ensembler. Hon spelar såväl stora solokonserter som historiskt korrekta tolkningar av tidig musik.

Hennes inspelningar har enhälligt hyllats av kritiker och bland annat tilldelats Diapason d’or, Grammophone Award och Choc de l’année. År 2021 spelade hon in Ludwig van Beethovens trippelkonsert med Alexander Melnikov, Jean-Guihen Queyras, Pablo Heras-Casado och Freiburger Barockorchester. Året dessförinnan gjorde hon en inspelning av Arnold Schönbergs fiolkonsert med Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester.

Musiken

Ungefärliga tider

Likt andra europeiska tonsättare flydde Arnold Schönberg undan nazisterna och flyttade 1933 till USA med sin familj. Han började skissa på sin Violinkonsert redan innan flytten, återupptog så småningom arbetet igen i Kalifornien och avslutade det i september 1936. Konserten uruppfördes fyra år senare av vännen Louis Krasner med Philadelphia Orchestra och Leopold Stokowski. Dröjsmålet berodde mycket på att verket var avskräckande svårspelat. När den kände violinisten Jascha Heifetz tackade nej svarade Schönberg: ”Det gläder mig att jag utökat repertoaren med ytterligare ett ospelbart verk. Jag vill att detta verk skall vara svårt, och att lillfingret skall bli längre. Jag kan vänta.”

På 1930-talet återvände Schönberg till tonal musik, som han kombinerade med tolvtonstekniken. Konserten är Schönbergs första egentliga försök att skriva en klassisk solokonsert med element av tolvtonsteknik. Han anstränger sig för att inte skriva upprepande eller förutsägbara mönster och tar samtidigt mera hänsyn till melodin som får klinga mer tonalt. Konsertens tresatsiga upplägg – snabb, långsam, snabb – är typisk för klassiska konserter, i första satsen anas en sonatform och den sista är ett rondo som efterhand visar underliggande drag av en marsch. Resultatet är en mycket vacker konsert, seriell men samtidigt lyrisk på ett nästan neoklassiskt vis, som oförtjänt fått stå i skuggan av Alban Bergs violinkonsert från 1935, som för övrigt också den uruppfördes av Leonard Krasner.

Text: Andreas Konvicka

ARNOLD SCHÖNBERG

Född: 13 september 1874 i Wien, Kejsardömet Österrike.

Död: 13 juli 1951 i Los Angeles, USA.

Utbildning: I stort sett helt självlärd, frånsett lektioner i kontrapunkt för tonsättaren Alexander von Zemlinsky, som senare skulle bli hans svåger.

Verk i urval: Verklärte Nacht, skriven först för stråkkvartett och senare även för orkester; melodramen Pierrot Lunaire; fyra stråkkvartetter; två kammarsymfonier; körverk som Friede auf Erden och Kol nidre; fyra operor varav den sista, Moses och Aron, aldrig fullbordades; en violinkonsert; samt, naturligtvis, den väldiga kantaten Gurre-Lieder.

Doktor Faustus, förmodar jag: Den tyske författaren Thomas Mann skrev 1947 romanen Doktor Faustus där en påhittad tonsättare, Adrian Leverkühn, i utbyte mot sin odödliga själ, förlänas 24 år av intellektuell och konstnärlig genialitet. Mot slutet av sin skaparperiod blir han besatt av världens undergång och den yttersta dagen och förlorar till sist förståndet. Romanen är en modern omtolkning av den medeltida Faust-myten parallellt med en skildring av Nazitysklands uppgång och fall och hur gemene man dras med i grymheter och moraliskt förfall. Huvudpersonen konstruerar i sin övernaturliga kreativitet ett musikaliskt system snarlikt Schönbergs egen tolvtonsteknik. Schönberg var inte överlycklig över denna mindre smickrande koppling och en rad brev utväxlades mellan Schönberg och Mann efter att romanen publicerats.

Johannes Brahms fullbordade sina symfonier parvis: den första och andra 1876–1877 och den tredje och fjärde 1883–1885. De tre första blev omedelbart mycket framgångsrika, men den fjärde var Brahms själv tveksam till i början. Behovet av ett andra utlåtande var så stort att Brahms skrev ett arrangemang för två pianon som han själv och pianisten och tonsättaren Ignaz Brüll framförde för en liten utvald skara vänner.

Mottagandet blev inte hjärtligt. Musikkritikern Eduard Hanslick, annars så positiv till Brahms musik, lär efter första satsen ha sagt att ”under hela satsen kändes det som om jag blev misshandlad av två oerhört intelligenta människor”. En god vän, Max Kalbeck, blev bedrövat besviken och bönföll Brahms att kasta bort de två, enligt honom, opassande mittensatserna. Violinisten Joseph Joachim, en annan nära vän och samarbetspartner blev också förbryllad. Men så småningom, efter att de hört orkesterversionen, ångrade sig hela skaran och höll den fjärde symfonin som ett av Brahms allra främsta verk.

I dag kan det vara lätt för musikkännare att avfärda reaktionerna som omdömeslösa, men om de i stället tas på allvar utgör de faktiskt en nyckel till verket. Joachim hade en idé om att inleda första satsen med två takter liggande ackord. Det pekar på en viktig sak: symfonin börjar abrupt, in medias res, som om du öppnar dörren till en orkester som redan spelat flera takter. Hanslicks reaktion pekar på den första satsens våldsamma karaktär. Symfonin kallas ibland för ”den tragiska” men kunde lika gärna ha kallats frätande eller kärv.

Kalbeck, som kritiserade mellansatserna, var ensam om att uppskatta den sista satsen redan i pianoversion. Övriga ansåg den inte hållbar som symfonifinal, delvis förmodligen på grund av att symfonin behåller sin mollkaraktär genom hela finalen. Den till och med slutar i ett mollackord, vilket var – och är – förhållandevis sällsynt. Ett annat skäl kan ha varit Brahms formval, den under barocken populära dansen passacaglia: en serie variationer över en basgång eller ackordföljd.

Text: Tore Eriksson

Ungefärlig konsertlängd: 1 h 10 min