Likt andra europeiska tonsättare flydde Arnold Schönberg undan nazisterna och flyttade 1933 till USA med sin familj. Han började skissa på sin Violinkonsert redan innan flytten, återupptog så småningom arbetet igen i Kalifornien och avslutade det i september 1936. Konserten uruppfördes fyra år senare av vännen Louis Krasner med Philadelphia Orchestra och Leopold Stokowski. Dröjsmålet berodde mycket på att verket var avskräckande svårspelat. När den kände violinisten Jascha Heifetz tackade nej svarade Schönberg: ”Det gläder mig att jag utökat repertoaren med ytterligare ett ospelbart verk. Jag vill att detta verk skall vara svårt, och att lillfingret skall bli längre. Jag kan vänta.”

På 1930-talet återvände Schönberg till tonal musik, som han kombinerade med tolvtonstekniken. Konserten är Schönbergs första egentliga försök att skriva en klassisk solokonsert med element av tolvtonsteknik. Han anstränger sig för att inte skriva upprepande eller förutsägbara mönster och tar samtidigt mera hänsyn till melodin som får klinga mer tonalt. Konsertens tresatsiga upplägg – snabb, långsam, snabb – är typisk för klassiska konserter, i första satsen anas en sonatform och den sista är ett rondo som efterhand visar underliggande drag av en marsch. Resultatet är en mycket vacker konsert, seriell men samtidigt lyrisk på ett nästan neoklassiskt vis, som oförtjänt fått stå i skuggan av Alban Bergs violinkonsert från 1935, som för övrigt också den uruppfördes av Leonard Krasner.

Text: Andreas Konvicka

ARNOLD SCHÖNBERG

Född: 13 september 1874 i Wien, Kejsardömet Österrike.

Död: 13 juli 1951 i Los Angeles, USA.

Utbildning: I stort sett helt självlärd, frånsett lektioner i kontrapunkt för tonsättaren Alexander von Zemlinsky, som senare skulle bli hans svåger.

Verk i urval: Verklärte Nacht, skriven först för stråkkvartett och senare även för orkester; melodramen Pierrot Lunaire; fyra stråkkvartetter; två kammarsymfonier; körverk som Friede auf Erden och Kol nidre; fyra operor varav den sista, Moses och Aron, aldrig fullbordades; en violinkonsert; samt, naturligtvis, den väldiga kantaten Gurre-Lieder.

Doktor Faustus, förmodar jag: Den tyske författaren Thomas Mann skrev 1947 romanen Doktor Faustus där en påhittad tonsättare, Adrian Leverkühn, i utbyte mot sin odödliga själ, förlänas 24 år av intellektuell och konstnärlig genialitet. Mot slutet av sin skaparperiod blir han besatt av världens undergång och den yttersta dagen och förlorar till sist förståndet. Romanen är en modern omtolkning av den medeltida Faust-myten parallellt med en skildring av Nazitysklands uppgång och fall och hur gemene man dras med i grymheter och moraliskt förfall. Huvudpersonen konstruerar i sin övernaturliga kreativitet ett musikaliskt system snarlikt Schönbergs egen tolvtonsteknik. Schönberg var inte överlycklig över denna mindre smickrande koppling och en rad brev utväxlades mellan Schönberg och Mann efter att romanen publicerats.

Johannes Brahms fullbordade sina symfonier parvis: den första och andra 1876–1877 och den tredje och fjärde 1883–1885. De tre första blev omedelbart mycket framgångsrika, men den fjärde var Brahms själv tveksam till i början. Behovet av ett andra utlåtande var så stort att Brahms skrev ett arrangemang för två pianon som han själv och pianisten och tonsättaren Ignaz Brüll framförde för en liten utvald skara vänner.

Mottagandet blev inte hjärtligt. Musikkritikern Eduard Hanslick, annars så positiv till Brahms musik, lär efter första satsen ha sagt att ”under hela satsen kändes det som om jag blev misshandlad av två oerhört intelligenta människor”. En god vän, Max Kalbeck, blev bedrövat besviken och bönföll Brahms att kasta bort de två, enligt honom, opassande mittensatserna. Violinisten Joseph Joachim, en annan nära vän och samarbetspartner blev också förbryllad. Men så småningom, efter att de hört orkesterversionen, ångrade sig hela skaran och höll den fjärde symfonin som ett av Brahms allra främsta verk.

I dag kan det vara lätt för musikkännare att avfärda reaktionerna som omdömeslösa, men om de i stället tas på allvar utgör de faktiskt en nyckel till verket. Joachim hade en idé om att inleda första satsen med två takter liggande ackord. Det pekar på en viktig sak: symfonin börjar abrupt, in medias res, som om du öppnar dörren till en orkester som redan spelat flera takter. Hanslicks reaktion pekar på den första satsens våldsamma karaktär. Symfonin kallas ibland för ”den tragiska” men kunde lika gärna ha kallats frätande eller kärv.

Kalbeck, som kritiserade mellansatserna, var ensam om att uppskatta den sista satsen redan i pianoversion. Övriga ansåg den inte hållbar som symfonifinal, delvis förmodligen på grund av att symfonin behåller sin mollkaraktär genom hela finalen. Den till och med slutar i ett mollackord, vilket var – och är – förhållandevis sällsynt. Ett annat skäl kan ha varit Brahms formval, den under barocken populära dansen passacaglia: en serie variationer över en basgång eller ackordföljd.
Text: Tore Eriksson