arrow

HARDING & SUKS ASRAEL-SYMFONI

Chefsdirigent Daniel Harding leder Radiosymfonikerna i den den tjeckiske tonsättaren Josef Suks Asrael-symfoni, som han komponerade till minne av sin svärfar och lärare Antonín Dvořák samt sin fru Otilie Suková. Dessutom Beethovens trippelkonsert för violin, cello och piano, den enda konsert tonsättaren komponerade för mer än ett soloinstrument.

Beethovens Trippelkonsert för piano, violin, cello och orkester var unik vid sin tid. Det var inte bara en modern kombination av pianotrio och orkester, utan innovationerna sträckte sig även till orkesterns nya betydelse, som en upphöjd och jämställd symfonisk huvudperson vid sidan av de tre solopartierna. Trippelkonserten skrevs i början av 1800-talet medan Beethoven parallellt arbetade med verk som den tredje och femte symfonin. Han hade förmodligen vissa musiker i åtanke: sig själv vid pianot, violinisten Carl August Seidler, samt den berömde cellovirtuosen Anton Kraft. Cellon har den mest framträdande rollen av de tre solostämmorna. Den tar ledningen i solopartierna, introducerar de flesta teman, och är den mest virtuost skrivna stämman. Dess roll har liknats vid en heroisk tenor, extra tydligt inte minst i den andra långsamma satsen som är egentligen en celloaria. Många ser därför trippelkonserten som den cellokonsert Beethoven aldrig skrev. Konserten är också ovanlig, eftersom den traditionella indelningen för en konsert är förskjuten. Den första satsen är oväntat lång, medan den långsamma andra satsen är förvånansvärt kort. Den tredje satsen, Rondo alla Polacca, är lik en livlig folkvisa. Orkestern är dominerande i början, och ger sedan gott om plats till solotrion, som understöds med en diskret fond av musikaliska färgklickar. Blandningen av humor och disciplin har bidragit till att göra trippelkonserten till den succé den är idag.

Josef Suk är en av de viktigaste företrädarna för den tjeckiska klassiska modernismen. Han var en av favoriteleverna hos Antonín Dvořák, som även kom att bli hans svärfar. År 1904 började han skriva sin symfoni i c-moll och med verket ville han hylla Dvořák, som hade dött ett år tidigare. Mitt under arbetet med symfonin dog Suks fru Ottilie av ett hjärtfel, och förkrossad förvandlade tonsättaren verket till ett rekviem för de två, och fullbordade det 1906. Han gav det undertiteln Asrael, dödsängeln, som i den muslimska och judiska tron leder de avlidnas själar till paradiset. ”Den fruktansvärda dödsängeln slog en andra gång med sin lie. En sådan olycka förstör antingen en man, eller för upp till ytan alla slumrande krafter inom honom. Musiken räddade mig, och efter ett år började jag på den andra delen av symfonin, som inleddes med ett adagio, ett ömt porträtt av Ottilie” skrev han själv.

Symfonin förvandlades till en mycket känslosam och personlig komposition, där han flera gånger citerar teman ur Dvořáks verk i ett nätverk av tematiska relationer. Symfonin var en milstolpe i den trettioårige kompositörens kreativa utveckling.

Text: Andreas Konvicka


Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

Julia Kretz-Larsson. Foto: Bo Söderström.

Musiken

Ungefärliga tider

Trippelkonsert för violin, cello och piano tillkom under en period av stor kreativitet hos Beethoven. Symfonier, pianokonserter och den blivande franskinspirerade ”räddningsoperan” Fidelio sprutade ur hans penna, så även den ovanliga trippelkonserten, som orättvist har kallats för Beethovens ”fula ankunge”. Kritiken mot verket var bland annat att den kändes som en återgång till något gammalt, och förvisso stämmer det att den i sin tematiska uppbyggnad påminner mera om en konsert av Mozart än av den tidige Beethoven.

År 1802 påbörjade Beethoven en ofullbordad Concertante i D-dur, skriven för denna ovanliga solistbesättning, och kanske släppte han aldrig tanken på att skriva något för pianotrio.

Möjligen skrevs verket med avsikten att tilltala den franska smaken för symphonie concertante, som var populär vid den här tiden, samt som ett försök att främja Beethovens karriär i Frankrike. Konsertens franska originaltitel kan vara en ledtråd: Grand Concerto Concertante pour Pianoforte, violon et violoncello med ackompanjemang av orkester.

De konsertanta symfonierna var i princip alltid virtuosa, underhållande och glada verk, och Beethovens konsert är inget undantag. Han är i sitt esse och skapar en enorm effekt med få resurser. Första satsen börjar ovanligt tyst, nästan magiskt till sin karaktär, med ett gradvis stigande crescendo av punkterade rytmer. Till slut presenteras det sublima huvudtemat av solisterna. Den luftiga effekten i ackompanjemanget förstärks även av triolfigurerna, som bildar bakgrund till de vackra solopartierna.

Andra satsens romantiska tema är också tydligt relaterat till verkets öppningsmotiv, och  påminner dessutom mycket om den lugna satsen i den senare komponerade femte pianokonserten. Satsen är mycket kort, men ytterst uttrycksfull. Första satsens tuttikaraktär avtar nästan helt, cellon och fiolen delar det melodiska materialet mellan sig, medan pianot är mera diskret. Detta ackompanjeras endast av soloblåsare, vilket ger en kammarmusikalisk karaktär. Stråkorkestern återvänder i den avslutande delen, nu utan blåssektionens medverkan, och satsen övergår attacca till konsertens final.

I finalen slår Beethoven an en dansant tretakt alla Polacca, som har karaktären av en blandning mellan polka och polonäs. Polonäsen var ett aristokratiskt mode under Napoleontiden, och de dramatiska, upprepade tonerna sätter an den typiska stampande danskaraktären.   Temat växlar från ett melodiskt förspel via marschliknande toner till en härlig dansschwung, men innan satsen dansar ut, hinner Beethoven byta taktart till två fjärdedelstakt för ett kort återbesök i huvudtemat.

Text: Andreas Konvicka

Ingår i följande konsertserier: