Det sjuder av längtan i de här sångerna, såväl jordisk kärlekstörst som religiös uppfyllelse och ren, nostalgisk saknad efter den tid som flytt. Lisa Carlioth och Annika Hudak, båda medlemmar i Radiokören och tillika framstående opera- och konsertsolister, gestaltar med elegans och eftertanke olika människoporträtt tillsammans med Radiosymfonikernas soloharpist, Lisa Viguier Vallgårda. Just längtan går som en röd tråd genom programmet som också i huvudsak är franskt och kretsar kring 1800- och tidigt 1900-tal.

Berlioz förvisade bergsmänniska längtar efter sitt hemland; långt borta dröjer sig ändå tankarna kvar i det som var tryggt och vant. När jag är död, uppmanas de efterlevande, vill jag att ni för min aska hem. Trädgårdsmästaren i Marcel Tourniers romans har förälskat sig i husets härskarinna och ser hur inte bara han själv utan hela trädgården trånar, suktar efter henne. Här återfinns också penséerna i den prunkande växtlighet som liksom harpsträngarna skälver av åtrå.

André Caplet är i dag kanske mest känd för sina orkestreringar av vännen och kollegan Debussys musik men var en flitig och begåvad tonsättare i egen rätt. Hans två sonetter kretsar också kring kärlek och den första präglas också av Caplets egen ångest och oro under första världskriget, då den skrevs. Mer av självömkan och självkritik präglar Poulencs romans och även här anas oönskade och obesvarade känslor, detta evigt återkommande mänskliga drama.

Skotske James MacMillan är den ende nu levande tonsättaren på programmet och hans verk sticker också tonalt ut i programmet. Shakespeares sonett 116, en hyllning till kärlekens beständighet, sjunger Lisa och Annika utan ackompanjemang, men får sällskap igen av Lisa Viguier i Os mutorum, en bön till Sankt Columba, ett viktigt helgon i tonsättarens hemland Skottland. Lisa Viguier bjuder själv sedan på solomusik för harpa av den framstående armeniske 1900-talstonsättaren Aram Chatjaturjan.

Avslutningsvis fyra duetter av italienaren Luigi Cherubini som dock främst verkade i Frankrike och därtill tog sig ett mer franskklingande namn efter att han bosatt sig i Paris. Om känsloläget lagt sig drar Cherubini på de höga växlarna igen; duetternas rollgestalt söker tillflykt och ro i skogen men längtar ändå alldeles våldsamt och finner inte glädje eller behag i någonting. Skogens sus påminner bara om den saknades röst och bäckens lättjefulla porlande blir hånfullt och gäckande. Om min älskade återvänder, sjunger de till slut, kommer det vara för sent: Då finns bara min aska kvar!