Engelsk lutsång är som en vacker liten ö mitt i den breda floden av århundradenas musik – en Isle of Dowland. Den grönskade under 25 korta år just i skiftet mellan 15- och 1600-tal, då den konst- och musikälskande drottning Elisabet I hade lagt grunden till en kulturell guldålder. 1597 trycktes John Dowlands första bok med lutsånger, First Booke of Ayres. Det var en samling tonsatt poesi för en eller flera röster till ackompanjemang av framför allt luta. Musiken sträckte sina grenar ut i hela det engelska musik- och kulturlivet, boken slog alla försäljningsrekord och fanns snart i varje (förmöget) hem.

Dowland var själv en gudabenådad lutenist, vilket märks inte minst i hans solomusik för luta, och hans sånger var enkla på det där självklara sättet som varje riktigt bra låtskrivares verk är. Han delade också en melankolisk ton med vår tids singer-songwriters, och var det något det elisabetanska samhället älskade – precis som vårt! – så var det melankolin. Den sågs som ett tecken på att man var en högtstående person: mogen och kapabel till djupa, sanna känslor. Många av Dowlands lutsånger bygger på populära danser, vilket säkert också hjälpte deras enorma genomslag. If my complaints could passions move och Can she excuse my wrongs är till exempel två av Dowlands mest kända galliarder, en gammal dans i tretakt.

Andra tonsättare och poeter var inte sena att haka på trenden. Läkaren, tonsättaren och poeten Thomas Campions dikter är så musikaliska att de nästan verkar ha tonsatt sig själva, och han själv gav ut bok efter bok med sånger. Francis Pilkington var kyrksångare och präst men publicerade trots det nästan enbart profana lutsånger, danser och musik för viola da gamba. Ur Thomas Fords Musicke of Sundrie Kindes från 1607 kommer den uttrycksfulla Faire sweet cruell.

Vid sidan av Dowland var Thomas Morley den som bäst kombinerade raffinerad musik med folkligt tilltal. Hans enda samling lutsånger skulle säkerligen ha följts av många fler om han inte hade gått ur tiden endast 44 år gammal. Många av tonsättarna gavs ut av förläggaren John Playford, som under nästan 30 år dominerade musiktryckarbranschen i mitten av 1600-talet. Ur The Division Violin från 1685 kommer klassikern The Duke of Norfolk, en känd visa med virtuosa variationer för violin.

Konserten Isle of Dowland ramar in lutsånger av John Dowland och hans samtida med instrumentalmusik. Lutenisten Karl Nyhlin har arrangerat och stöpt om musiken efter nedskrivna improvisationer från Dowlands tid och lämnar oss i en glänta på den gröna ön, att lyssna efter ekon från 1600-talet.

Text: Janna Vettergren