arrow

40 ÅR AV MUSIK: JUBILARERNA

Molly Kiens nyskrivna stycke för Radiosymfonikernas solister Eriikka Nylund och Fredrik Ekdahl inleder denna sista jubileumskonsert, där alla tre dessutom är jämngamla – 40 år – med Berwaldhallen själv. Dirigenten och violinisten Tobias Ringborg bjuder på både vackra romanser av Stenhammar och Berwalds Sinfonie Singulière, som spelades på den allra första konserten i Berwaldhallen och här blir en elegant avslutning på det pampiga firandet.

”Med sådana vänner behöver man inga fiender”, heter det. Tonsättaren och hovkapellmästaren Ludvig Norman, en stor beundrare av Franz Berwald, hade dock sin blinda fläck. Fram till sin död undanhöll han av missriktad välvillighet existensen av en av de mest originella svenska symfonierna: Berwalds Sinfonie singulère, komponerad efter att denne sålt sitt ortopediska institut i Berlin och återvänt till Sverige.

När Tor Aulin uruppförde symfonin 1905, 60 år efter dess tillkomst, blev det tillsammans med bildandet av Berwaldstiftelsen 1909 starten för en febril Berwald-renässans som nådde sin kulmen med firandet av Berwalds 150-årsjubileum 1946. Vid Berwaldhallens invigning 1979 var Sinfonie singulière en självklarhet för dåvarande chefsdirigenten Herbert Blomstedt. Inte bara för att dess upphovsman fått namnge Sveriges Radios Symfoniorkesters nya konserthus, utan dessutom för att verket med sin vitalitet och originalitet är en pärla bland svenska symfonier.

En som också gick i bräschen för Berwald och införlivade hans verk i den fasta repertoaren var Wilhelm Stenhammar. Både under tiden som dirigent vid Hovkapellet i Stockholm och som konstnärlig ledare för Göteborgssymfonikerna i femton år. Stenhammars Två sentimentala romanser för violin och orkester tillhör hans mest intagande verk och komponerades under en vistelse på Vestanå herrgård utanför Gränna sommaren 1910. Här framförs de av en av Sveriges finaste violinister, Tobias Ringborg, som dessutom är konsertens dirigent.

Det snurrar runt talet 40 på denna den sista jubileumskonserten till Berwaldhallens ära. Den amerikanskfödda men sedan flera år Sverige-baserade tonsättaren Molly Kiens beställningsverk, en Concertante för fagott, viola och orkester, är komponerat till Berwaldhallens ära och tillägnas de två solisterna: violasten Eriikka Nylund och fagottisten Fredrik Ekdahl, båda två liksom Kien själv jämngamla med jubilaren. En praktfull inledning på en både ljuvlig och sprudlande festkonsert.

Text: Henry Larsson


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges orkester. Oavsett var i landet du bor kan du lyssna på orkesterns konserter i Sveriges Radio P2 i etern och på webben och flera av dem visas också i Sveriges Television. Varje år framför orkestern älskade verk ur den klassiska repertoaren och nyskriven musik av spännande, samtida tonsättare. Dessutom samarbetar de med framstående jazz-, pop- och rockartister och strävar ständigt efter att utvecklas och bryta ny mark.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Under de första 40 åren ansvarade en rad olika musikprofiler för den radiosända orkestermusiken. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har sedan dess, under enastående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, formats till en internationellt ryktbar konstmusikensemble i toppklass. Sedan 2007 är Daniel Harding orkesterns chefsdirigent som säsongen 2016–2017 firade sitt tioårsjubileum med att göra tre av 1800-talets stora symfoniska verk.

Orkestern turnerar regelbundet och blir ofta inbjuden till internationella festivaler och konserthus. Våren 2016 turnerade de i Europa tillsammans med Mozart-specialisten Maria João Pires och den uppmärksammade violinisten Veronika Eberle. Under 2014 gästade de såväl påskfestivalen i Aix-en-Provence som the BBC Proms i London. I maj 2017 gjorde orkestern en stor turné med musik av bland andra Ravel, Dvořák och Mahler. Tillsammans med den Grammybelönade violinisten Joshua Bell besökte de bland annat Wien, Salzburg och Milano. Under Östersjöfestivalen 2017 uruppförde Sveriges Radios Symfoniorkester Aeterna av Anders Hillborg, ett beställningsverk som är en del av ett filmprojekt om FN:s 17 miljömål. Festivalen avslutades med Mahlers Symfoni nr 6 under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

I augusti 2018 avslutade orkestern den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers Symfoni nr 8, med vilken de bara veckan innan öppnat den sextonde Östersjöfestivalen. Säsongen 2018–2019 omfattar flera stora verk för kör och orkester som Brahms Requiem och Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht. Sveriges Radios Symfoniorkester är också mycket stolta att presentera sin nye förste gästdirigent, Klaus Mäkelä, som kommer att göra tre konserter under säsongen med bland annat Sjostakovitjs femte, sjätte och sjunde symfonier. Andra uppmärksammade gästspel är Malin Byström, Christian Gerhaher, dirigenten Mirga Gražinytė-Tyla och pianisten Conrad Tao. I november 2018 åker orkestern på en ny, omfattande Europaturné och i september gästade de dessutom Anima Mundi Festival i Pisa.

Dirigenten och violinisten Tobias Ringborg röner enorma framgångar både i operahusen och på konsertscenerna och såväl som dirigent, solist och som kammarmusiker. Han är en aktiv förkämpe för svensk musik och har spelat in ett tjugotal skivor med kammarmusik och violinkonserter av företrädesvis svenska tonsättare. Operarepertoaren är specialiserad på italiensk opera samt Mozart med meriter som inkluderar Puccinis Turandot på Dalhalla, Blomdahls Aniara vid Malmö Opera, och Donizettis Kärleksdrycken vid GöteborgsOperan, liksom Mozarts Così fan tutte vid Scottish Opera, Puccinis Madame Butterfly vid New Zealand Opera och Mozarts Idomeneo vid festivalen Garsington Opera. Nyligen har han gjort Puccinis La Bohème vid New Zealand Opera, Trollflöjten vid Scottish Opera och konserter med bland andra Auckland Philharmonia, Dalasinfoniettan och Kungliga Filharmonikerna Samma år som han tog solistdiplom vid Kungliga Musikhögskolan vann han prestigefyllda Solistpriset. Han spelar på en Niccolò Gagliano utlånad av Järnåkerstiftelsen.

Finska violasten Eriikka Nylund är sedan 2007 stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon har utbildat sig vid Sibelius-Akademien i Helsingfors, Musik-Akademie Basel och Mozarteum i Salzburg. Hon var fram till 2006 en av de ursprungliga medlemmarna i den flerfaldigt prisbelönade finska stråkkvartetten Meta4 som bland annat tilldelades första pris vid internationella Sjostakovitj-tävlingen i Moskva 2004, liksom juryns specialpris för bästa Sjostakovitj-tolkning. Hon har uppträtt som solist med flera framstående finska orkestrar och var tidigare stämledare i Philharmonia Orchestra i London.

Fagottisten Fredrik Ekdahl är sedan 2001 stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester och gästar regelbundet andra orkestrar i samma roll, däribland London Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra och Australian Chamber Orchestra. Som solist har han uppträtt med dirigenter som Daniel Harding, Eivind Aadland och Baldur Brönniman och orkestrar som Aarhus Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är en hängiven kammarmusiker som uppträder på festivaler runt om i världen med andra framstående musiker som Janine Jansen och Martin Fröst. Han har även fått beställningsverk skrivna till sig: Jesper Nordins fagottkonsert Vicinities och Silent Prayer för solofagott och stråktrio av Jacob Mühlrad.

Musiken

Ungefärliga tider

Wilhelm Stenhammars Två sentimentala romanser för violin och orkester är små pärlor av melodisk ingivelse som komponerades 1910 under hans sommarvistelse på Vestanå, en herrgård söder om Gränna. Vestanå, ”denna ljuvliga ort” enligt Stenhammar själv, var ursprungligen ett gammalt Braheslott från 1500-talet där familjen året innan hade börjat tillbringa somrarna. Vistelserna där var kreativa. Redan första året tillkom den fjärde stråkkvartetten, samtidigt som Stenhammar påbörjade sina omfattande kontrapunktstudier. 1910 komponerades den femte stråkkvartetten liksom de båda sentimentala romanserna som fick sitt uruppförande av Tor Aulin med Göteborgs orkesterförening den 19 april 1911.

Romanserna har flera föregångare och genren har även specifikt förknippats med nordiska tonsättare. Beethovens båda violinromanser, som Stenhammar själv hade dirigerat vid ett flertal tillfällen, anses stå som ursprungliga förebilder. Liknande verk av Max Bruch, Dvořák, Johan Svendsen, Peterson-Berger, Sibelius och andra följer samma idiom. I sin Stenhammar-biografi resonerar Bo Wallner kring ordet ”sentimental” och menar att man inte behöver lägga in dagens innebörd av något ”överdrivet och hjärtnupet” i ordet. Han hänvisar till Julius Rabe, som på sin tid förde fram tanken att det snarare kunde vara frågan om någon slags ursprungsbetydelse i ordet; att det är frågan om stycken avsedda att framföras ”con sentimento”, med känsla.

Den första romansen i A-dur, med tempobeteckningen Andantino, är i rondoform och instrumenterad för kammarorkester. Orkesterbesättningen består förutom stråkar av en flöjt, klarinett och fagott, respektive ett horn. Den andra romansen i f-moll, Allegro patetico, har en mer upprörd karaktär med soloviolinens punkterade melodi mot orkestersatsens synkoper. Den är i tredelad visform och orkestern har här utvidgats med en oboe samt ytterligare en klarinett, fagott respektive horn.

Text: Henry Larsson

Franz Berwald ville skriva opera, en dröm som väckts och vuxit under hans elva år som violinist i Kungliga hovkapellet i Stockholm. Stadens musikliv i övrigt hade Berwald inte mycket till övers för; han tyckte att det mesta var amatörmässigt och smått. Dit räknade han även vurmen för folkmusik, som inspirerade tonsättare på 1800-talet. Berwald ville skriva ’riktig’ musik. Helst ville han etablera sig utomlands och när han reste till Berlin var det för att vinna erkännande som operakompositör. Nu blev det inte riktigt så; hans arroganta sätt vändes emot honom.

I stället för att skriva opera öppnade Berwald ett ortopediskt institut som blev mycket framgångsrikt. Efter drygt tio år sålde han institutet och flyttade vidare till Wien, den här gången för att söka lyckan med symfonisk musik i stället. Nu fick Berwald ett varmt mottagande och kunde återvända till Stockholm med blicken höjd och stärkt självförtroende. Hemma blev hans första fullbordade symfoni, Sinfonie sérieuse, ännu ett fiasko. Först i dryga femtioårsåldern började Berwald få ett erkännande som kompositör i Sverige och det dröjde ännu längre innan han till slut blev både ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien och – inte minst – fullt erkänd som kompositör, framför allt för sina symfonier.

Franz Berwalds tredje symfoni, Sinfonie singulière, är daterad mars 1845 dvs. strax innan han flyttade utomlands igen för att ännu en gång söka lyckan på kontinenten. Ordet ’singulière’ har flera betydelser. Det kan betyda både ’den enda i sitt slag’ och ’enastående’ men också ’egendomlig’ eller ’besynnerlig’. Möjligen var Berwald helt medveten om den här tvetydigheten i rubriken för symfonin är både infallsrik och fantasifull, full av ovanliga harmonier och andra överraskningar.

Text: Katarina Lindblad

Ingår i följande abonnemang: