ETT 40-ÅRIGT KONSERTHUS

Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus och Sveriges Radios största radiostudio fyller jämt. Den 30 november 1979 fick Sveriges Radios Symfoniorkester och
Radiokören sitt hem. Här berättar vi historien bakom och hur hallen kom till.

INVIGNINGEN

Den pampiga invigningen av Berwaldhallen ägde rum den 30 november 1979. Herbert Blomstedt stod på dirigentpulten och både Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester var givetvis på plats. Programmet inleddes med Sinfonie singulière av Franz Berwald, violinisten och tonsättaren som över hundra år efter sin död fick det erkännande han saknade under sin livstid. Framfördes gjorde också Ingvar Lidholms Fanfar, Sven-Erik Bäcks beställningsverk Vid havets yttersta gräns för kör, orkester och tonband samt Hector Berlioz Symphonie fantastique.

DET VAR EN GLÄDJENS DAG

Äntligen kunde Sveriges Radios Symfoniorkester, som tidigare hade arbetspendlat mellan Cirkus, Gamla Musikaliska Akademien och Konserthuset, få fasta arbetslokaler. Tanken på en stor musikstudio hade visserligen funnits redan då man började planera Sveriges Radios byggnader på Gärdet 1956, men ingenting hände förrän 1973, då statsmakterna ställde pengar till förfogande efter upprepade uppvaktningar från radions sida.

Uppdraget gick då till arkitekterna Sune Lindström och Erik Ahnborg på Vattenbyggnadsbyrån. De skissade fram en anläggning i tre våningar: en mellanvåning med huvudentré, en bergsfoajé längst ner och en ljus övre foajé. I september 1976 gjordes de första sprängningarna för bygget, som skulle kosta 58 miljoner, bekostade av licensmedel. Konserthallen, som är nedsprängd i Stockholmsgraniten, med bara en tredjedel synlig ovan jord, ger ett originellt och dramatiskt uttryck. Somliga har liknat de smäckra betongpelarna som reser sig ur berget vid orgelpipor. Också salongen är speciell. Den sexkantiga formen är både akustiskt fördelaktig och gör att hela publiken kommer nära orkestern och musiken. Salongens väggar är klädda i ljusa björkpaneler och golvet kring parketten och på podiet är av det hårda afrikanska träslaget muninga, som älskas av akustiker och musiker. Publikfåtöljerna är handsnickrade i Dalarna och ergonomiskt utformade med breda stolar och stora avstånd mellan platserna. Bergets värmekapacitet gör att rummet konstant håller en temperatur på 18 grader. Med scenbelysning och en eldig publik på plats stiger den till 20 grader.

Akustikern Vilhelm Lassen Jordan, med tidigare erfarenhet från Sydneys operahus och Oslo konserthus, blev en viktig länk i konserthusets förverkligande.  I sin lada utanför Roskilde byggde han en modell av Berwaldhallen och testade där, med hjälp av en tongenerator och en mikrofon, akustiken från alla publikplatser. Tack vare konsertsalens stora volym på 12 000 kubikmeter får var och en i publiken tillgång till 10 kubikmeter luft, en akustisk finess för att uppnå en efterklangstid på 2 sekunder. Två månader före invigningen prövades akustiken på plats vid en konsert då Lassen sköt det obligatoriska pistolskottet för att mäta efterklangstiden. Det visade sig då att den var aningen för kort, cirka 1,8 sekunder, men genom att minska de ljudabsorberande ytorna uppnåddes de önskade 2 sekunderna. Berwaldhallens konstnärliga utsmyckning har valts med omsorg. Väggarna i foajéerna är smyckade med Hans Vikstens Musikmagi. Hertha Hillfon står för den keramiska skulpturen Vindens dotter i övre foajén och av Carl Eldh finns två skulpturer föreställande Franz Berwald.

Text: Anna Hedelius