På den stora rockfestivalen Glastonbury i Somerset i England spelade i juni 2017 Charles Hazlewood och hans orkester spelmusik sida vid sida med konstmusik för en hänförd publik ute på ett lerigt fält. Samtidigt, samma kväll, spelade artister som singer-songwritern George Ezra och synthpopbandet Future Islands. Efter Hazlewoods konsert visades en film om rockbandet Oasis.

”Det var spännande att se om det här konceptet skulle gå hem i den rusiga festivalmiljön” berättar Charles Hazlewood entusiastiskt. ”En festivalpublik har väldigt låg koncentrationsförmåga. Trots det lyckades vi hålla deras uppmärksamhet genom allt från Sonic the Hedgehog och Halo till The Legend of Zelda och Bioshock och dessutom ta publiken på en resa genom styckena som inspirerat eller legat till grund för spelmusiken.”

När Charles Hazlewood växte upp sjöng han i kör. Där fick han möta klassiska tonsättare som Palestrina och Monteverdi, Poulenc och Messiaen, och uppleva hur musiken växer och breder ut sig i stora kyrkorum och konsertsalar. Hemma lyssnade han på David Bowie, Depeche Mode och The Grateful Dead och i tonåren spelade han trummor i ett punkband. Att gå mellan de olika uttrycken var aldrig någonting konstigt.

Utan lupp går det att se ett stråk av rastlöshet i Hazlewoods person. När han som tonåring ledsnade på att vänta på att dirigenten skulle sätta igång en repetition med kören han sjöng i, tog han själv tag i saken och började öva med de andra. I kulisserna stod en mycket nöjd kördirigent som hade märkt Hazlewoods ambition och på det här sättet ville uppmuntra honom. Resten är historia.

”När jag började arbeta som dirigent fanns en uppfattning om att orkestrar behövde spela lättuggad, sötsliskig musik för att lura in folk i en konsertsal. I dag märker jag att till exempel de som älskar drum’n’bass eller annan elektronisk dansmusik inte blir avskräckta av György Ligeti eller Iannis Xenakis eftersom de i själva verket ligger väldigt nära varandra. Publiken som kommer till Berwaldhallen för att få höra Dead Space, Final Fantasy och Mass Effect kommer också att hänga med i Dvořák, Strauss, Musorgskij och Debussy på nolltid.”

Att inte göra skillnad på musik går djupare för Hazlewood än bara att framföra musik ur dator- och videospel. Han talar om den traditionella uppfattningen att symfoniorkestern är till för vissa personer, att den är någonting upphöjt och förnämt som inte alla har rätt till eller ens kan uppskatta. Han vill uppmuntra alla till att lita på sin egen intuition om varför ett musikstycke drabbar eller berör dem och han menar att var och ens förhållande till musik är lika värdefullt och giltigt.

”På vissa håll finns fortfarande en åsikt om att orkestern är för vissa människor med en viss utbildning eller en viss årsinkomst, att orkestern är något sällsynt som kräver särskilda ritualer. Allt det är bara skitsnack. Om musiken talar till dig kommer du svara intuitivt på den om du bara törs.”

Det som driver Charles Hazlewood är inte ett behov av att skola om sin publik, att visa dem vad de borde lyssna på i stället för spelmusik. Tvärtom har han själv flera favoriter bland såväl spelkompositörer som spelmusikstycken och han vill snarare ge tillbaka, dela med sig av all musik som han själv känner och älskar, något han återkommer till upprepade gånger.

”Vad är väl musik om inte en kärlekshandling från en artist till en publik? Det är en välsignelse, någonting intimt, den högsta formen av kommunikationen. Det är något vi människor har som reptiler saknar, så vi måste ha en jäkla tur, inte sant?”

Av: David Saulesco

Nu kan ni se våra sändningar både med Airplay för iOS och med Chromecast på Android och PC. För att använda Chromecast behöver ni använda webbläsaren Google Chrome.