Publicerad den 4 november 2018 09:15

Den 26 oktober skulle svensk körsångs frontfigur Eric Ericson har fyllt hundra år och hyllades bland annat av Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör. Svenska körer skördar lagrar över hela världen. Men hur står det till med det svenska körundret i stort?

Alla helgons dag på Gotland. Vi går ner till fiskeläget och tänder ljus för mina föräldrar. Havet ligger blankt och stjärnhimlen glänser. Vi står i tystnaden och lyssnar efter de hundratals minneskonserter som anordnas i vårt land denna dag, oftast med körsång.

Mina föräldrar sjöng hela livet; ledde körer, fortbildade körledare, gav ut körmusik och var del av den rörelse som bar fram ”det svenska körundret”. Frontfigur var körledaren Eric Ericson, vilken med sitt arbete med Kammarkören, Radiokören och Orphei Drängar satte en ny standard för hur rent och klart samsjungande röster kan klinga.

I hans efterföljd tonbildade och drillade tusentals körledare sina körer i kyrkor, bönehus, bygdegårdar och föreningslokaler. Det sjöngs i kör på arbetsplaster, daghem, skolor, gymnasier och lärosäten, i musikskolor och på fritidsgårdar. På 1980-talet konstaterades att körsång var landets största folkrörelse.

Radiokören, Kammarkören och Orphei Drängar turnerade världen över och var de främsta dirigenternas första val för verk med kör och orkester. Också andra körer reste ut i världen på turné och för att tävla. Fina priser bars i strid ström hem till Sverige.

Ur körernas djup hämtades mången begåvad solosångare och vårt lilla land kunde snart stoltsera med en närmast osannolikt antal internationellt framgångsrika operasångare och popartister. ”Den svenska musikexporten” blev ett nytt begrepp att hålla i minnet.

Den 26 oktober skulle Eric Ericson ha fyllt hundra år och hyllades förstås med konserter på många ställen. Vårt bidrag var två konserter med Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör under ledning av Kammarkörens chefsdirigent Fredrik Malmberg och vinnaren av Eric Ericson Award, Martina Batic. Det var första gången på länge som de båda körerna gjorde ett a cappella-program tillsammans och resultatet var mäktigt.

Eric Ericsons körer är fortfarande världsledande, men hur står det till med det svenska körundret i stort?

Både bra och dåligt. Svenska körer skördar lagrar i stor mängd både hemma och utomlands och väldigt många människor sjunger i kör varje vecka. Körledare i städer och större församlingar vittnar om tryggad återväxt bland koristerna, men på andra håll finns ingen återväxt alls och körer läggs ned på löpande band. Eller så sjungs det utan särskilda ambitioner gällande intonation, klang och samtidighet.

Det senare tror jag beror på en blandning av okunskap hos sångledarna och den nya attityden att alla alltid ska känna sig duktiga. Det har helt enkelt blivit svårt att kritisera bristfälliga prestationer, något som jag uppfattar går igen i många sammanhang. Hellre oförblommerat beröm än konstruktiv kritik och krav på att ta sig över de hinder djupare inlärning reser. Sorgligt nog glömmer vi då det lustfyllda i att kämpa för något man vill uppnå och den stora tillfredsställelse med verkligt goda resultat.

Gällande okunskap hos sångledare kan vi exempelvis konstatera stora brister i utbildningen av förskolelärare, där samtliga estetiska uttryck buntas ihop i alltför korta kurser. Den läraraspirant som inte har sången med sig sedan tidigare har inte en chans att ta till sig det som krävs för lära att små barn att använda sin röst på ett korrekt och välklingande vis. Ett av många problem blir låga tonarter som är omöjliga för ljusa barnröster att sjunga. Resultatet blir brummande eller ett slags pratsång.

Musikundervisningen i grundskolan är klämd mellan läroplanens höga ambitioner och mycket begränsad undervisningstid i stora klasser. Om musikundervisning alls förekommer. Det är svårt att rekrytera musiklärare till mindre skolor i landsorten, så det händer att rektorn låter ämnet falla. Vilket i och för sig kan hända också i städerna. En kollega inom Sveriges Radio berättade att dottern inte fick någon musikundervisning under hela högstadietiden – på en skola i Stockholm.

Inom Svenska Kyrkan, som har vårt lands överlägset största musikverksamhet, pågår en dragkamp mellan traditionell kyrkomusik och andra förhållningssätt till församlingens musicerande. Att anställa skolade kyrkomusiker är inte längre självklart. I många församlingar prioriteras istället fritidsledarkompetens. Inget ont i det, men risken är stor att både orglar och körer tystnar. Att leda flerstämmig körsång med goda resultat kräver utbildning, särskilt om man vill att alla som önskar ska kunna delta.

Inom musiklivet är vi många som är oroliga för den svenska körsångens framtid och det tas också många goda initiativ för att hålla nivån uppe. Svenska Kyrkan driver ett pilotprojekt där skolade kyrkomusiker medverkar i grundskolans musikundervisning. Föreningar för körledare skapar opinion och ordnar fortbildningar. Kulturskolor startar El Sistema-verksamhet med körsång för att fler barn ska kunna vara med. Kungliga Musikaliska akademien ordnar seminarier och arbetar fram verktyg som ska underlätta för sångledare. Till exempel.

Att behärska sin röst och kunna sjunga tillsammans med andra betraktar jag som en mänsklig rättighet. Sorgen hos den som inte kan vara med är stor och omvittnad. Och tänk om vi inte hade körsången i allhelgonatid, så tyst det skulle bli på våra minnesstunder.

Helena Wessman, den 4 november 2018

Läs tidigare blogginlägg